viskar ohörbart i mitt öra och har så gjort under hela mitt liv. Mer eller mindre.

Det vaknar någonslags längtan inom mig när jag ser gamla hus, saker och platser,,,,

Det spritter till och en känsla av igen kännande från någonstans långt bort ifrån griper tag.

Kan det vara små fragment av minnesbilder från tidigare liv, som flimmrar förbi. Jag vet inte, men det käns så.

Ett slags vemodigt längtande har kommit tillbaka till mig. Jag vet att jag kände detta ofta som barn. När livet kändes tungt och svårt.

Mitt liv är inte längre svårt eller tungt på det viset. Men ändå kommer denna känsla till mig och fyller mig,,,,

Är det själen som ropar som vill göra sig hörd. Som ett svar på min fråga.

 Vad finns det kvar?

Jag har nog alltid burit på en rädsla för döden. Ända sen jag var barn. Det var som om jag visste att när min läxa är inlärd så försvinner jag. 

För det jaget jag kände då gjorde uppror mot tanken på att dö, på att förändras.

För om jag inte var alla mina känslor, utan det var tänkt att jag skulle göras om.

Vem vore jag då?

(*L* Ja, jag vet. Knepiga tankar för att behålla mitt EGO.)

Idag vet jag att jag är jag oavsett hur livet formats. För i varje stund och i varje ögonblick. Kan jag bara vara den jag är.

Förändringen i sig betyder ingenting annat: Än att jag är jag oavsett var jag befinner mig på livets trappsteg.

Själens längtande rop i mig jag hör.:

Jag är här och stannar kvar.

Livets flöde pumpar på.