Närvaro är som mjuk bomull för själen.Bara att läsa om denna boks innehåll gjorde att jag hamnade i ett annat tillstånd." Ja just ja, NÄRVARO" Hoppas att andra känner likadant.

Vad bra, tack för tips. Vilka är författarna?

Yes, närvaro, som bomull. Se att man är Här Nu. Allt är väl i denna känsla.

Kabat zinn

#3 Okej, tack. :-)

En bok värd att läsa då den går emot gängse uppfattningar som man tror hjälper…detta att rycka upp sig och se orsakerna till nedstämdheten!!Tvärtemot vad gemene man tror.

Ja och om man ska prata om detta med känslor, som t ex nedstämdhet, ur ett energiperspektiv (eftersom känslor liksom allt annat är energi), så kan man inte bara rycka upp sig och hoppa från en känsla till en annan i ett snäpp. Från nedstämdhet till "tjohoo" liksom. :-)

Känslorna är energier som vibrerar på en viss frekvens, precis som färger gör.

Och liksom färger finns på en skala från rött till violett (det vi kan uppleva i alla fall med våra sinnen), finns känslorna på en liknande skala.

Man måste därför stegvis ändra känslans frekvens, för att kunna känna en annan känsla. Detta kan gå olika fort, beroende på hur van man är vid detta och hurivida man blockerar energin (genom att "hålla fast" i känslan) eller inte.

Oj, jag kan skriva mycket om denna intressanta vinkel, men vill inte kapa tråden. :-)

Öppna en ny tråd då vettja

# 6 det är väl inte att kapa tråden - skriv på du bara, för boken handlar om känslor, så det är ett tema som passar för tråden.

#8 Haha, jo det förstås..jag menade mer att jag har en tendens att skriva lite mycket ibland, särskilt när det är ett ämne jag känner för och det kan kanske ses som att man kapar tråden…så tänkte jag iaf.

Men du har alldeles rätt i det du säger. Tack.

#9 jag läser gärna om de klokskaper du skriver om.Jag behöver alltid påminnas. Gärna precis nu….så om man nu är på en nivå av låg energi, där man inte kan rycka upp sig…hur ska man då ta steg för steg? Och hur kan man hjälpa sig själv att inte BLOCKERA, dvs kunna släppa? Är man rädd, så håller man ju lätt kvar, även om ens sanna önskan är att släppa….

#10 Tack.

Ja, hur gör man. Det är svårt när man är i känslan av rädsla, det kan vara skitjobbigt jag vet!

Man vill ju inte ha den upplevelsen samtidigt som känslan kan vara en trygghet, eftersom man känner till den så väl, det kan vara en gammal vana och något gör att man, trots att man vill släppa (för ingen vill ju må dåligt), inte vågar eller kan.

"Man vet vad man har, men inte vad man får", är ett bra uttryck. Rädslan för vad jag tror skulle kunna hända om jag släpper rädslan, är större än rädslan jag har nu. De allra flesta är rädda för det okända…

Men man försöker ändå släppa den intalar man sig, för man vill inte ha den på ett medvetet plan. Ju mer man försöker släppa något, ju mer håller man kvar och blockerar som du säger. Det är det som är paradoxen.

Jag brukar göra liknelsen med en het potatis som du håller fast i handen. Logiken säger oss att det ju bara är att släppa den så slutar det göra ont i handen eller hur?
Någon annan kan t o m säga till oss: "men kom igen nu, det är väl bara att släppa potatisen, varför gör du det inte, ryck upp dig!!"

Men detta handlar inte om logik, utan om omedvetna krafter som får oss att göra tvärtemot vad vi skulle må bäst av.

Så istället för att bara släppa den där jäkla potatisen som bränner i handen (rädslan) så fokuserar vi på vårt motstånd till den och klamrar oss därför fast vid den än mer. Det är motståndet det handlar om, vilken känsla vi än har.

Får vi dessutom höra av någon annan att det "bara" är att släppa potatisen och vi upplever att vi inte KAN hur mycket vi än försöker, så lägger vi till andra känslor till känslosmeten, som skuld och skam t ex.

Så, första steget är alltid att vi behöver erkänna och acceptera vår rädsla (eller vilken känsla vi nu har, det kan ju vara sorg, ilska eller frustration eller något annat).
Alltså acceptera och erkänna var vi befinner oss just nu. Det är där vi måste utgå ifrån, var vi befinner oss nu.

Och alla är alltid på olika platser för vi lever i olika världar, det är ju därför som ingen annan kan säga åt en vad man "ska" känna. Vi känner det vi känner, så enkelt är det. Detta måste vi acceptera.

Så fort det inte finns en acceptans av känslan, så finns det motstånd. Har man motstånd, har man inte till 100% accepterat faktum.

När vi inte vill eller kan acceptera detta faktum, så gör vi automatiskt motstånd och vi stannar kvar i känslan. Känner vi motstånd, ja då får vi ta och acceptera det då. Det finns ingen urskiljning, det man känner är det som ska accepteras. Motstånd är också en känsla, en upplevelse vi har.

När vi väl verkligen accepterar en känsla som den är just nu, så har vi genast förändrat energin. Utan att egentligen göra något åt känslan, detta är paradoxen. Förändringen sker genom acceptans och tillåtande av nuet.

Tanken är inte heller att man ska se känslospekrat som att man ska nå fram till ett visst mål och kanske känna sig "misslyckad" om/när man inte "klättra på skalan". Det är ingen sådan linjär värld, känslolivet, utan allt sker här nu.

Ett bra sätt som man kan använda sig av, om man är på den "platsen" sas, är att säga:

"Nej, jag ger upp, jag skiter i att må så här. Fuck it!!"

Det funkar. :-)

Tack för dina kloka ord!!

Sannerligen lättare sagt än gjort…men  öva öva öva..

# 12 hahaha, jag brukar ge upp minst en gång i månaden…men sen börjar jag kämpa omedvetet igen