Det är ingen enkel situation du befinner dig i…. Vet inte vad ni tvistar om, men ett barn har alltid rätt till sina föräldrar, båda föräldrar. Din son är väldigt liten än och att säga honom din sanning är kanske inte riktigt schysst. Visa honom kort av sin pappa och tala om att just nu är inte pappa här . Bor ni långt ifrån varandra och det är därför pappan har dåligt realtion til sin son?.

Har du provat skriva till din sons pappa och tala om att hans son saknar honom? Om ni inte är vänner så är det enklare kanske än att ringa? Kan er son ringa sin pappa om du hjälper honom slå numret? Kanske efter en överenskommelse mellan er vuxna? Finns det någon farmor/farfar eller mormor/morfar som kan hjälpa de två att träffas?

Har du/ni haft kontakt med familjerätten? De brukar kunna sina saker och ser till barnet i första hand! Min erfarenhet av dem är mycket bra!

Kram till dig!

Jag håller med ovanstående att ett barn har rätten till både sin mamma och pappa och att man bör så långt man kan hålla sina konflikter som fd par isär från ett gemensamt föräldrarskap. Det är inte lätt alltid men oftast inte omöjligt heller.

Ett så litet barn kan nog inte förstå allt som händer även om du skulle berätta och att säga dåliga saker som du känner över hans pappa kan nog skada pojken mer än göra honom gott.

Rekommenderar terapi tillsammans och familjerätten.

Kram

Nu känner jag inte till din/er bakgrund, men som andra här sagt mkt bra, är det alltid en styrka för barnet att ha sina båda föräldrar. Eller snarare, vi har ju alltid våra föräldrar eller hur? Även om vi "förnekat" eller stött bort, eller försökt att få kontakt o känt att det inte går, så finns de där ändå.

Jag tror du lyckas bäst om du ger dig själv mkt kärlek nu, och också på sikt kan försonas med din partner, inom dig själv. Alltså försonas med dig själv i första hand kanske, att det gick som det gick. Allt har en historia och det är ofta vi inte ser detsom finns bakom i stunden.

Uppbrott tar också ofta fram gammal smärta är min erfarenhet och den kan man behöva undersöka och bearbeta, i sig själv.

När du känner din egen inre styrka (även om det kanske är svårt just nu) så vidarebefordrar du den känslan också till ditt barn.

Tala inte illa om barnets förälder framför/med barnet, det vållar bara splittring och skapar inte en konstruktiv framtid för någon, allra minst för dig.

På sikt kommer du ge din bild ändå men mer från barnets behov, tänker jag. Risken är ofta att en förälder (eller båda i schismer) använder barnet för att "hämnas" på den andra parten.   

Glädje o värme till dig!

Du säger att 2,5åringen vill att du ska hitta en pappa ?

Han har redan en pappa hindra honom inte från att träffa sin pappa , det vinner du inget på!

Har pappan svårt att träffa sonen pga av avstånd får ni vuxna lösa detta ,trots er osämja!

Är det inga avstånd så  tycker jag att du ska ringa och trycka på!

Det får aldrig bli barnen som kommer i kläm när vuxna bråkar!

lycka till

Det var fel att skriv detta inlägg har ni svårt att läsa,

Min sons pappa har inte ens skickat vykort men hur ska jag stå ut och hur länge ska jag hålla masken.

Jag skulel göra vad som helst för min son men

vissa skriver att jag ska ringa idioten har varken tid eller lust att tänka mer för honom, han har aldrig tatt sitt ansvar men varför ska han ta det nu om jag ringer det biter inte på honom.

Inga flera tips tack, käns att vissa tror att det är jag som är boven i drama .

# 5 Dinenge: För dig är pappan en idiot men kanske inte för din son. Jag tycker du har fått fina råd här, tråkigt att du inte kunde ta dem till dig.

#6 precis

#5 Alltså är det du som är vuxen som måste ta tag i detta …

#6 Kanske !!!!!!!!Tänk om dom små kunde tala och tänka det skulle vara samma svar som jag tycker och du också…vi får se hur länge du kan hålla masken. 

#7 jag har ingen makt över vuxna oansvariga .

Jag förstår din frustration och jag förstår din ilska, jag har själv växt upp med en sådan pappa. Jag skulle ändå vilja be dig att lugna din respons gentemot de som svarat här, de menar ju inte att kritisera dig, de vill ju bara hjälpa.

Jag tycker nog - trots att alla andra som svarat egentligen har rätt i sak, men att det kanske inte är en framkomlig väg med en ointresserad pappa i ekvationen - att du ska försöka, om inte hitta en ny partner, ändå försöka ge din pojke manlig input. har du ingen bror som du kan låta pojken tillbringa ensamtid med, eller någon manlig kompis? Jag vet att det hjälpte mig att detbfanns andra män som ville vara med mig som pojke, när min pappa var frånvarande och ointresserad.

#9 Ibland vissa svara utan att tänka på.

Att barn har rätt till båda föräldrar det är jag medveten om och jag har ofrat mycket av mitt liv för min son men nu är det slut, tänker inet slösa min energi på oansvariga personer.

Tack det var bra tips du skrev . Jag har en bror som dom kan umgås och jag har ingen tanke att skaffa mig en ny partner nu när jag är fri kan egna all min tid åt min son och mig själv ingen ska kväva oss mer.

Jag hade det jättejobbigt från början med sonens pappa som betedde sig mycket illa mot oss båda och tog inget ansvar. Idag snart 1 år sedan vi separerade är han en engagerad pappa som tar mycket ansvar och visar sin son kärlek. Även vi två kommer nu överens och kan prata om allt vad gäller sonen och vi väljer att inte prata om vår relation.

Man måste se förbi sina ilskna känslor för exet…Sonen är viktigare än din ilska gentemot hans pappa hur dåligt han än må ha behandlat dig. Han han verkligen kvävt din son, är det inte bara dig ?

Kram

Vilka fina berättelser! Bra synvinklar Mads #11, och fint Peter #9, och övriga!

Det här är viktiga saker även allmänt sett. dEt hjälper kanske fler också?

jag förstår att du har en tuff situation med separation etc, det gör ont! Och som jag nämnde förut att det drar oftast upp en massa andra känslor som kan ligga där sedan längre tillbaks i tiden. Känslan av att bli övergiven t ex…

Jag tror du kan använda denna tid att läka och hitta nya möjligheter i dig själv. du kanske behöver ett mer tydlgit stöd, kanske söka upp någon form av terapeut? 

För mig låter det du berättar om som många känslor på en gång - lite explosion men också uppöppning, förändring.Att du kan behöva sortera o kanske se flera perspektiv av dessa känslor också. 

Lycka o glädje och eftertanke

jag förstår inte riktigt många av eras kommentarer här.

Om sonenes pappa inte hör av sig till sonen är ju inte det Dinengels fel. vad ska hon göra åt det, tvinga honom?!

Dinengel, tycker du är stark! fortsätt vara den braiga mamma jag vet att du är! var bara dig själv, älska din son och försök göra det så bra som möjligt för er två!

Du kan inte tvinga pappan att ta kontakt med sin son, han måste själv komma till insikt. Fram tills dess har din son iallafall en härlig mamma! och förhoppningsvis kommer pappan till insikt.

Lycka till!!!

Jag ska dela med mig av vad som inträffade när min mamma separerade från min systers pappa (vi har inte samma pappa).

Min mamma tyckte då, helt rätt egentligen, att ett barn absolut ska träffa sin pappa, att det är viktigt för ett barn att växa upp med sin pappa.

Pappan ville i det här fallet inte ha någon egentlig kontakt med min syster, men min mamma tvingade honom.

Syrran blev alltså från ganska unga år, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, tvingad av sin mamma att åka till en pappa som inte var intresserad av att ha henne där. Hon kände förstås av att hon var oönskad när hon var hos sin pappa. Det blev tillslut så att hon inte längre ville åka till sin pappa då hon kände sig så ovälkommen där. Trots det envisades vår mamma med att fortsätta skicka dit henne, för "det är ju viktigt att ett barn får träffa båda sina föräldrar." I normala fall stödjer jag det påståendet till 100%, men inte alltid. Hur som… hon blev ivägskickad mot sin vilja av en förälder, till en annan förälder som inte alls ville ha henne där.

Hennes slutsats blev att hon hade två föräldrar som inte ville veta av henne. Detta tog hon ganska ordentligt hårt, vilket inte är ett dugg förvånande.

Det gick tillslut, efter att storebror lagt sig i (dvs jag), upp för min mor hur hennes agerande hade tolkats av min syster. Det ledde till en hel del tårar och dåligt samvete från mammas sida. Istället för att bara ha en förälder som inte vill veta av henne hade syrran ju fått två föräldrar som inte ville veta av henne.

Det jag vill komma fram till är att mammas avsikt var god, absolut, men det funkade inte i verkligheten. Man bör alltså inte gå för långt i sina försök att få barnet att träffa en förälder som inte är intresserad av att träffas. Man ska heller inte hindra den kontakten även om ens känslor för sin fd partner är att han/hon är en idiot.

Jag ska tillägga att de idag, syrran och hennes pappa, har ett mycket bättre förhållande till varandra, även om det inte är alls så bra som det skulle kunna vara.

Med det sagt vill jag också tillägga att en förälder ALDRIG, under några som helst omständigheter, ska prata illa om den andra föräldern i barnets närvaro. Det är oförlåtligt att göra det, för det kan skada relationen för all framtid. Min syster och hennes pappa har i alla fall en relation idag, efter många år, vilket de kanske inte alls skulle haft om min mor pratat illa om honom.

Nu blev detta betydligt längre än jag avsåg från början, men jag kände att jag behövde berätta min historia.

Jag önskar dig lycka till, dinengel, du ska se att det kommer lösa sig med tiden… hur det än blir.