Vackert.

Känns så rätt de du skriver

Oj så sanna ord Rore. Den snor jag rakt av!

Ha en bra dag

Kram

Lena

Inte behöver du sno den eller. Du fick den

Den var jättefin..Vad du kan..

KramiZar

Du skriver verkligen rakt in i hjärtat på mig, Rore. Tack för att du delar med dig.

Vassego!

Oj, vad fint skrivet. Jag blir alldeles rörd  Och precis så är det ju.

Oj, den gick iväg två gånger. Jag skulle ha skrivit tack också.

Tack för de fina orden rore.

Tack själv, tog bort en av de dubbla

Jag älskar den här. Har läst den många gånger, helt plötsligt hittade jag inte den. Men nu har jag hittat och kopierat och samtidigt ger jag den en puff upp så fler kan ta del av den.

Tack igen rore den går rakt in

Tack själv Free!

Åh det var bra skrivetf! Tack!

Fin text, men……

"Men det var din tolkning av det sagda som skapade förolämpningen."

Öppnar inte detta för att det är den andres fel hela tiden? Alltså det är din tolkning som jag inte tänker eller vill ta ansvar för?

Så kan man ju välja att se det om man vill. Oftast är det ju då grälen fortsätter.

Ibland måste vi helt enkelt uttrycka obehagligheter och det är oerhört svårt, utan att någon ska känna sig kränkt/sårad.

För jag sa inte det,, som personen tolkade in som förolämpning. Det var bara ett sätt för denne att slippa se sin egna skugga.

Hur lätt är det inte att använda det som mot vapen i en diskussion som man känner sig trängd och snärjd i?Sen bara smälla igen dörren och gå sin väg.

Jag har gjort så massor med gånger, utan att förstå grund orsaken till mitt beteende.

Men visst har du rätt. Även detta kan man i sin offerkofta känna är fel och orättvist.

Sen är det ju upp till var och en hur de vill uppfatta det som sagts.

Förhoppningsvis så löser det sig till det bästa.

Hej. Vackert rore. Jag förstår hur du menar. Jag tror mig också förstå va aldebaran menar.

Att såra och att bli sårad… till min förvåning känns det som om det var evigheter sedan… det är som om allt "sånt" har försvunnit från mitt liv. Jag får gå tillbaka i tiden och minnas hur det var. Och då kommer två olika perspektiv fram. Jag blir sårad och jag sårar. Och hur jag tar det.

Om någon sårar mig… Förut var det offerkofta. Gråt och skrik och smälla igen dörrar. Försvar och attack. Det var det enda sättet. För jag visste inte att jag kunde göra annorlunda. Hur kan man göra annorlunda än man gör? Det går inte. Inte just då. Nu… nu skulle jag jubla och tacka för gåvan att se en av mina skuggor speglas. För jag har lärt mig att förstå… att det handlar om projicering. Och att det är en inbjudan att ta hem en del av mig som jag har förnekat.

Och det är ju så fantastiskt att bli mer och mer hel för varje bit, eller hur? Borde jag då inte försöka hjälpa andra? Borde jag inte tala om för dom hur det är? Borde jag inte kasta "sanningen" på deras ansikten och få dom att vakna? Visst, det gör ont. Så jävla ont. Men… vinsten är ju så enorm… borde inte också dom få chansen att uppleva det? Jag vill ju bara deras bästa. Jag vill inte såra, men det kan inte hjälpas. Eller kan det det? Finns det någon annan sätt?

Shit! Jag måste till jobbet. Ha en bra dag!

Kram, Pirjo

Kram tillbaka Pirjo!

Jag har ännu inte funnit andra sätt. Kanske finns det.

Måste fnurla vidare på detta.

#19 Jag har ännu inte funnit andra sätt. Jo det har du

Jag ser det varje dag. Jag ser det när jag läser berättelser från ditt liv. När du delar med dig av dina erfarenheter. När du skriver om hur det var och hur det är för DIG. Jag "ser" också värme och medkänsla. Förståelse och ödmjukhet. Glädje och tacksamhet. Hur skulle någon kunna bli sårad? Hur skulle någon kunna ta illa upp? För det finns ingen önskan att förändra den andra när du berättar om DIG. Och då behöver inte den andra försvara sig. Eller hur

Kan du det på nätet - kan du det irl

Nu vet jag ju inte hur du fungerar med dina nära och kära… fick bara lust att påpeka på ett sätt som du redan kan. Och det finns fler, det finns alltid andra sätt. Ett sätt som fungerar för mig är att låta mina nära och kära vara som dom är. Dom duger

En varm kram, Pirjo

#20

Tack!

Vi är ju alla placerade i livets skola som jag ser det. De sätt jag har när jag uttrycker mig idag är ärliga, kanske inte alltid smidiga. Men de funkar för mig. Det gäller bara för mig att våga stå kvar och lyssna in eller förklara vidare.

Ibland känns det svårt ibland lätt och ibland så bara flyter det på.

En sak som jag har lärt mig genom de sista fem-sex åren är att ärligheten är viktigast för mig. Sen kanska det kommer lite klumpigt formulerat ur mig, framför allt verbalt.

Jag har mycket svårare att få ur mig tankar och känslor genom munnen. Än när jag skriver. Det är lite märkligt egentligen för det käns lite som två olika språk.

I skrivandet behöver jag inte tänka efter, orden skapas genom mina fingrar på tangentbordet, eller pennan i min hand. Där är det flyt.

Medan orden fastnar i halsen, de stockar sig och det blir som ett lock som stoppar orden från att komma ut.

Förr växte mitt dåliga självförtroende vid dessa tillfällen och jag skämdes som en hund, eftersom jag ansåg att jag var så värdelös. Jag skämdes över min skam, min skuld och allting annat.

Vad det nu kunde handla om ,,,

Nu förtiden har även detta blivit mycket lättare för mig och jag vågar. Det är härligt.

Men även detta har varit en process, som fortgår. Förhoppnings vis livet ut. Kram Rore

Så viktigt med hur vi tar och ger. Och ofta svårt. Så många dimridåer av missförstånd.

Jag tänker på det där med att vara sann i sitt tal OCH inte ta något för givet.

När min partner säger något till mig reagerar jag alltför ofta med vad jag antar att hon menar, och med bekgrund i massa olika diskussioner innan.

Jag glömmer att det är jag som väljer hur jag tar kommentaren. Försvar - har det rört vid något ömt? Med erkännande - då låg det en tanke även hos mig osvJag övar mig på möta vad folk säger till mig jordad.

När jag kommentarer andra märker jag hur fel det blir om jag har en outtalad intention. Den andra personen ser mer budkap i min kroppshållning och röst, än vad som finns i mina ord. Jag kan inte ljuga med mina intentioner.

Det svåraste av allt är att vara sann när jag talar.

Godnattkramar, Jakob

#21

Jag har mycket svårare att få ur mig tankar och känslor genom munnen. Än när jag skriver. Det är lite märkligt egentligen för det käns lite som två olika språk.

I skrivandet behöver jag inte tänka efter, orden skapas genom mina fingrar på tangentbordet, eller pennan i min hand. Där är det flyt.

Medan orden fastnar i halsen, de stockar sig och det blir som ett lock som stoppar orden från att komma ut.

Jag är precis likadan! När jag har något viktigt att säga så skriver jag! Det är som att orden då finner ett rakare uttyck än när jag ska prata.Nästan som att jag blir vägledd….

På sistone har jag faktiskt börjat skriva av mig innan jag  EV. tar upp en sak med tex min man.Då har jag klarnat och de onödiga påhoppen uteblir.Jag får syn på mig själv i skrift, min ilska och frustration visar sig i en så glasklar rädsla , som jag kan bearbeta med mig själv då, utan att dra in mannen i det hela jämt.

#23

" Nästan som om jag blir vägledd"

Ha ha!

Precis så upplever jag det. Tack szirius.

Åh, vad fint du skriver!

kram /jeanette

Tack för att ni delat med er här,

känner mig ödmjuk av att få ta del av era tankar kring detta.

Kramar Nilla

Free Hoppas du hittar den nu,,

Om det var denna du menade?/kram

Tack vännen. Ja de var den.

Vasse go!