Rore, väl talat!

Det kallas:Sälja sin själ! Och många gör det för att passain och bli en del av helheten.

Att vara "annorlunda" gör dej osynlig.Du tar ju ingen plats i samhället?

#4

Tofu!

Jag förstår inte riktigt hur du menar,, Du får gärna utveckla din tankebana,, om du vill,,,,

Hej'

Tänk på en hönsgård.En i gruppen blir hack-kyckling och då undrar man varför, tills man upptäcker att den inte ser ut eller beter sej som de andra i hönsgården.Men detta gäller djur.De följer instinkt och kan inte välja sitt beteende.

Som människa väljer jag kanske att följa trender,mode etc för att få vänner och bli som "alla andra" eller så betraktar jag andra som statister-skådespelare och behåller min särart medan jag studerar teatern som pågår runt omking mej.Antingen blir jag då' osynlig eller extremt synlig, just pgav att jag går min egen väg.Ser ut som jag vill-lever som jag vill etc etc.

Tror att för samhället är det viktigt att "smälta in" det blir mindre hinder och kostnader för samhället.Udda människor kan få svårt att försörja sej själv om de inte hittar sin Specialbegåvning och kan utnyttja denna för inkomster????

Vet inte om jag fått fram vad jag menar?

Tack Tofu,,, Nu klarnade det,,

Och visst är fällorna många,, innan vi lär oss,,,och kommer underfund med oss själva och våra värderingar,,,Ett ständigt pågående projekt,,,,,

Jättebra skrivet Rore !

Jag själv är sådan att jag vill inte göra någon ledsen, vill inte såra.
Så är det bråk och tjafs så tiger jag.

För om man ex. pratar illa om någon så kommer plötsligt denna person
och säger att h*n fått veta att man pratat illa.
Och vad händer då till 99% ? Jo man säger "nämen det har inte jag
sagt, det är inte alls sant, du vet ju att jag tycker jättebra om dig".

När man egentligen ska stå för det man har sagt.
Men istället så ljuger man.

Men när jag håller mig neutral och inte vill bråka då får jag kritik
för att jag inte "ställer upp". Då har jag med andra ord gjort fel i
deras ögon.

Men om jag nu inte vill kritisera, döma eller på annat sätt smutskasta
någon annan, då smälter jag inte in i sättet bland mina arbetskam-
rater.

Så hurdan ska man då vara, ställa in sig i ledet och prata illa om andra?
Eller vara sig själv och få höra att man "inte ställer upp" ???

Ja du Bluemary,,,,

Hur ska man göra??

Det är fullständigt omöjligt att vara alla människor tillags och på det stora hela tror jag det handlar om att vi. Var och en av oss, måste göra ett eget medvetet val.

Att få kastat på sig att : Du ställer inte upp,, är ju skuldtyngda ord,,,

Men åandrasidan,  med vilken rätt kastar de/jag/vi skuld på andra??

Det handlar om att ta ansvar,, för sig själv, för sina handlanden, tankar, känslor osv,,!!

Vad andra sen tycker/tänker/säger om det??

Ja, vad vet jag? Det är deras ansvar. Det kan jag inte påverka,,,,,

Det är ju samma problem om det kommer någon ny till jobbet.

På min avdelning på sjukhuset var den som var ny alltid hack-
kycklingen av chefen tills hon kunde prestera lika snabbt och
lika mycket som oss andra.
Och detta trots att hon inte fick några instruktioner alls och
dessutom var nyutbildad och inte hade någon som helst er-
farenhet.

Vi andra (inte alla tyvärr) ville förstås hjälpa vilket gjorde att vi
fick en massor "bannor" för att vi inte gjort det vi skulle p g a
att vi ville hjälpa den nya tjejen att komma in i sitt jobb - och
för att hon inte skulle bryta ihop fulllständigt när hon kom hem.

Så frågan var - skulle man vara chefen till lags och strunta i den
nya tjejen och låta henne bli hackkyckling - och sedan få komma
in på kontoret och få veta "det här gick ju inte så bra så vi tar
och omplacerar dig" (förrådet o s v).

Eller skulle man stå på sig, hjälpa tjejen men ändå få en massa
s* från chefen för att man inte skötte sitt jobb ?

Nu efteråt när jag slutat, känner jag så mycket ilska över mig
själv för att jag inte stog upp mera, sade vad jag tyckte,
stöttade den som var ny  och gick hem stolt och rakryggad
för att istället gå hem med huvudvärk och allt fick gå över de
övriga i familjen.

Varför klarar jag inte i en sådan situation att stå på mig, gå in
till chefen och säga att nu är det nog. Säga att jag är inte sådan
som accepterar att någon blir omplacerad utan att chefen måste
ge raka instruktioner och ge tjejen en tid då hon kommer in i
jobbet och efter hand kan jobba i samma hastighet som oss.

Varför har jag i en sådan situation så svårt att vara den jag är.
Jo, för rädslan. Rädslan för en annan människa som egentligen inte 
är värd ett dyft mer än oss andra. Hon har bara mera lön, det är den
enda skillnaden. Men varför är man då rädd ??

Som sagt, det är som det brukar, nu efteråt är det så mycket som
jag ville ha sagt. Som jag ångrar. Och jag tycker att jag var feg som
inte ställde upp mera.

Så frågan "att vara eller inte vara" betyder för egen del att jag
inte vågar. Rädslan står i vägen.

#10

Så länge vi låter rädslan stå i vägen för oss, så kommer vi heller ingenstans. *tyvärr*

Den situation som du tar upp här ovan, har redan passerat och vad jag förstår av det du skrivit så slår du på dig själv,,För att du inte vågade gå emot din rädsla,,,,

Sluta slå på dig själv och försök att se vad du kan lära av detta istället..

Tills nästa gång.  I en annan liknande situation,, kanske du är mer observant på dig själv och vågar göra annorlunda,,,,,

Jag vet inte hur det är för andra, men för min egen del så har samma problem (rädslan) visat sig i många olika situationer,, men ändå med samma tema,,,,

Och det var först när jag började utmana rädslan inom mig som den ebbade ut,,,,,

Med detta sagt, så menar jag inte att jag aldrig är rädd,, För det är jag!!

Men rädslan förlamar mig inte längre. Det är en befrielse i sig,,,,,

Nu när jag har kommit in i medelåldern så har jag börjat släppa rädslan,
nu äntligen så törs jag säga ifrån. Utan att för den skull vara otrevlig.
Och det sista jag vill är att såra.

Men om man har varit den snälla, medgivande som alltid ställt upp och
aldrig sagt emot så börjar man plötsligt att säga vad man tycker.
Och då vänder alla ryggen till, för då anses man plötsligt som "elak".

Vad har det tagit åt henne ? Tror hon att hon är något ?
Jantelagen börjar gå på högvarv.

Så att vända ryggen till rädslan kan även innebära att vända ryggen
till vänner - för helt plötsligt så duger man inte som den "nya" som
vågar säga ifrån.
Hur mycket man än tidigare har ställt upp. Det är glömt.

Men på så sätt så kanske man förstår vilka som är de RIKTIGA vännerna.
Att man har möjlighet att gallra bor de som bara utnyttjade - att sitta
och prata av sig i telefon i all evighet och när man tog ett djupt andetag
för att berätta om sina egna problem, ja då fanns det ingen tid för det.

Kanske att man genom att möta rädslan hittar de vänner som är de
riktiga, VERKLIGA vännerna ?

#12

Jo, så tror jag att det är,, men det kan vara en oerhört smärtsam insikt,, innan den landar,,,,,,

Själv lider jag av en mycket dålig sida.Jag är oresonlig dvs är det något jag inte tycker om eller någon som sårar mej djupt' skär jag av den grenen.Vilka som än sitter på den och vilka det än drabbar.En mental defekt-jag vet…suck!

Tofu!!

Det mesta handlar nog om det mentala,, oavsett,, och även detta går att jobba bort,,,

Om vi verkligen vill,,,,´

 Tror jag