Hej bluemary :-)

Här inne på PU har vi många gånger diskuterat hur vi ska förhålla oss till livet - och även i relation till våra sjukdomar och rädslor. Du har nyckeln i din hand när du är medveten om att leva i nuet - för så länge du kan göra det så har du inget att vara rädd för!

Men självklart kommer det stunder för de flesta av oss när vår medvetenhet inte är så stor och vår rädsla för det ena och det andra dyker upp. Då handlar det om att acceptera att vi bara hunnit en bit på väg och erkänner, som du gör nu, att det finns lite kvar att arbeta med inom oss. Det är också okey att känna rädsla!

Det är lätt att säga att allt handlar om hur vi tänker när vi mår bra (eller mår som vi brukar göra) - för då vet vi hur vi ska förhålla oss till det som är! Men när vi går ner oss i grubblerier, känslor som är mindre trevliga, med mera så tar det ett tag att komma upp till ytan igen. Det viktiga då är att tänka på sig själv först.

Så om jag ska sammanfatta det hela så tycker jag du ska acceptera att du ibland inte orkar hålla det glada leendet uppe, inte orkar med att ta ansvar för både dig och de dina runt omkring dig (hundar såväl som make) att ni har det bra - att helt enkelt acceptera att du har en gräns för vad du mäktar med!

Kan du sen acceptera att du vet hur man lever i nuet men inte orkar göra det ibland så tror jag att du släpper på mycket av din rädsla. För den härstammar nog från att du inte ska orka ta hand om allt och alla - och egentligen har du bara skyldighet att ta hand om dig själv (och i mån av kraft de andra).

Kram Rickard