![[JesperAhlkvist]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vi får börja någonstans.
Vi ger nobelpriset till den smartaste hjärnan. Vi uppmuntrar vetenskaplig utveckling. Vi sätter människor på piedestaler som klurat ut dom mest fantastiska uppfinningar. Vi krediterar människor som tänker men människor som lyssnar till sitt hjärta och sin inre röst får varken uppskattning eller bekräftelse . Idag belönas vi efter prestation och efter hur mycket vi jobbar.
En människa som funnit sig själv med allt vad det innebär orkar inte jobba 100%. Det finns ingen medveten människa som orkar det i längden. För att orka jobba så mycket som samhället anser är vi tvungna att hålla inne våra känslor. Vi är tvungna för att orka jobba. Till slut säger kroppen ändå ifrån och vi går in i väggen eller blir deprimerade eller får ångest. Det händer inte alla men alla drabbas mer eller mindre någon gång. Alla människor som jobbar med något som dom inte brinner för drabbas. Dom människor som inte hittat sin väg att gå än. När vi hittar vårat levnadsöde då blir vårat jobb en källa till glädje och lycka istället.
Kroppen är förgänglig, hjärnan är förgänglig men vår inre röst är evig. Vilken tror du är bäst att lyssna på? Vårt sinne bedrar oss, vårt sinne är vårt tänkande. Att komma ur tänkandet är mycket svårt eftersom vi inte gjort annat här i livet. När vi börjar hitta pauser i tänkandet då är vi på rätt väg. Den enda person du kan ändra på är dig själv så börja där.
Jag håller med om det du säger.
Hitta pauser i tänkandet, OK. Men också att innan inse att vi inte ÄR tänkaren. Merparten av oss identifierar oss med våra tankar, och andras tankar och normer.. tills vi ka-boom - går in i väggen, får en kris eller vilken väckarklocka som helst, bara den ringer högt nog att överrösta vår inprogrammerade hjärnor.
Jag försöker verkligen lyssna på mitt hjärta, men det krävs mod att följa det.
Mycket tänkvärda och aktuella rader från trådskaparen!
Även jag vill tacka ! Läser nu "Mirakelboken" (a course of miracles)
och den ger mig mycket stöd.
Detta var det mest förnuftiga jag läst på länge!
Vem har sagt att vi måste jobba åtta timmar om dagen? Det har arbetsgivarna och arbetstagarorganisationerna förhandlat sig fram till. Det är hög tid att omförhandla dessa värderingar.
Dygnet nar 24 timmar. Utav dessa ska vi sova 8 timmar, jobba 8 och ha ett liv resterande 8 timmar. Och på helgerna ska vi då sköta om hus och hem, släkt och vänner, hobbyverksamhet, vila och koppla av, åka på köpcenter……………….osv
Inte konstigt att folk blir sjuka!
Ja..vi belönar hjärnan mer än hjärtat..men….
kom osökt att tänka på Moder Teresa som fick Nobels fredspris för sitt hjärtearbete och som blivit helgonförklarad.
Kan inte låta bli att citera henne:"Jag är inte säker på exakt hur himlen kommer att se ut men jag vet att när vi dör och Gud kommer att döma oss kommer han inte att fråga:"Hur många goda gärningar har du gjort i ditt liv?"
Han kommer snarare att fråga:"Med hur mycket kärlek har du gjort vad du gjort?" slut citat.
Vi får inte glömma bort att det finns massor av små och stora glädjeämnen i vardagen,på jobbet och i samvaron med andra…det ger oss kraft och massor av energi.Vi får tillbaka det vi ger ut och delad glädje är dubbel glädje!! 
Kärlek ÄR glädje!!
Jag är inte riktigt med på vad du menar. Visst finns det gott om människor som orkar jobba heltid. Det finns förstås många som inte orkar med det och det ska naturligtvis respekteras men jag tror inte att alla människor kan dras över en kam. Jag tror att många av de som inte har förmånen att jobba med sånt de brinner för kanske lever upp i någon hobby eller för familjen. Och det funkar bra för dem. Eller så trivs man så bra med arbetskamraterna att bara det i sig ger energi, som Ming skriver.
Om jag som frisk och arbetsför vill ha det bra materiellt så inser jag att jag måste jobba för det. Annars ställer jag ju kravet att andra ska försörja mig och det är i alla fall för mig inte ok!
#0 Vill bara krama om dig! Detta var det bästa jag läst på länge!
Tack för insiktsfull artikel.
" Var nära naturen - var när dig själv "
Jättebra skrivet, och jag känner igen mig.
Starta ny diskussion