Psykopat?
Ordet psykopat är så fördomsladdat och fyllt av okunskap..
Det finns alldeles för mycket okunskap och tro att psykopater inte lever bland oss andra i samhället- för så är det.
Att välja att INTE se hjälper inte den medmänniska som av kärlek /beroende hänger sig kvar…
Att leva tillsammans med en psykopat övergår alltid i ett känslomässigt kaos som är mycket svårt att ta sig ur.
Ett omänskligt trycka ned varvat med överdrivna ömma förklaringar, snabba kast mellan paradiset och helvetet som fått de drabbade att känna antingen hopp eller förtvivlan. .
När någon fallit för charmen börjar slakten av offrets personlighet,vilja och ork.
Kärlek är raka spåret till en annans hjärta,den som är kär vill ge av sig själv och få samma tillbaka, är då mottagaren en utvecklad psykopat blir ömma känslor en svaghet som utnyttjas för att höja sitt eget störda innre.
I början kan man inte skilja på idealmänniskan och psykopaten, det onda kommer senare.
Ofta är det i form av trycka ned, tysta, isolera och skilja från andra, sex kan även användas i nedtryckande syften,vägrad sex eller påtvingad sex på ett överdrivet sätt ger makt som psykopaten efterstävar och skapar förvirring för den utsatta. .
En psykopat tar aldrig på sig någon skuld, äkta ånger och medkänsla finns inte.
Allt som händer påstår psykopaten är offrets fel och detta ger honom rätt att straffa och förnedra.
Om du gjort så eller inte så hade allt varit bra men du får skylla dig själv när du gör mig arg påstår psykopaten och ger sig själv rätt i sitt handlande.
Anledningen till de startade bråken kan omedvetet vara dålig självkänsla och försoningen käns då som en bekräftelse på den andres känslor.
Även att vara elak och bli förlåten bevisar även det att den andres känslor är starka.
Det här beteendet av ständig bekräftelse bottnar i skälslivet och är nog någon form av störning.
Psykopaten är en mästare på att använda flytande lögner,upphöja sig själv,skylla på andra och dessutom utmålar sig för att vara offret i alla sammanhang.
Det verkar som att dessa störda tror på sina egna historier hur osanna de än må vara och värre är, de strider med ett stort register av ojusta metoder för att tvinga andra till underkastelse.
Att leva tillsammans med en psykopat är som att hamna i ett fängelse där fångvaktaren gör allt för att plåga och förnedra
Den som lyckas komma ifrån psykopaten har vunnit högsta vinsten i livets lotteri.
Jag har kommit ur det och mitt liv är helt förrändrat. Som att vinna högsta vinsten som du säger. Det är tyvärr många som har det så här och lider i det tysta. Det ingår i relationen att man skäms och blir avskuren från andra människor.
Usch, jag har haft "oturen" att ha tampats med en en gång, men han kan ha varit på gränsen till narcissist, men å andra sidan var inte det heller nån enkel match! Nu flera år efteråt och med hjälp av en "frisk" sambo så törs jag tro lite mera på mig själv igen.
Min pappa gifte sig med en psykopat. Så tyvärr förlorade vi vår pappa långt innan han dog i cancer nyligen. Nu har vi ett helvete med henne i och med bouppteckning och arvskifte. Det är nästan så jag är glad att pappa fick dö så han slipper henne. Det är så himla sorgligt, min fina pappa var inte värd det ödet.
Hade ingen åning att detta är psykopat… men nu förstår ennu bätre varför allt som händer -händer (och stämmer 99% av det skrivna)… Tack för infon!- det blir till hjälpen.
Ja herregud. Jag är 25 och blev ihop med en 47-årig man vars egenskaper stämmer in med psykopatbeskrivningen. Jag har bara haft "snälla" killar tidigare som jag själv har behandlat dåligt.
Hans kärlek var stor och magisk, skilde sig från allt annat, han var säker på sig själv, kompromisslös och väldigt smart. Han bestämde sig direkt när han såg mej, att vi var ämnade för varandra. Han lämnade familj av sin kärlek för mig (trots jag inte ville från början, medberoende som man är blev jag "kär" i honom sen, han hade ju lämnat allt för "mig" och sa att jag var hans liv).
Sen började reglerna och misstankarna och straffen. I tystnad blev hans nojor mina bördor. Vågade inte svara när manliga vänner ringde, fick inte vara kompis med mina ex, han försvann helt plötsligt i dagar när jag minst anade det då jag sagt nåt opassande eller inte orkade ha sex med honom om jag jobbat hela dagen eller var sjuk. Detta blandades upp med hans underbara spontanitet, kreativitet (genialisk musiker), "avgudan" av mig, total hängivelse (han hade inga vänner, behövde bara mig mig mig)….blablabla….
Led mycket under 1 ½ år pga. av min blindhet. Vi flyttade ihop och jag blev gravid, fick genomgå en abort helt utan hans stöd då han var sur på mig för att jag hade träffat mina kompisar. När jag grät och bad om hans hjälp (han har ju 5 barn, så jag tänkte han kunde stödja mig, har ju aldrig varit gravid förr), sa han bara att jag var patetisk och kaos, att jag kunde ju ringa mina vänner och ex som jag kom så bra överrens med…
Aborten och krisen med den fick mig att vakna; Detta är inte kärlek! Jag såg mig själv som barn, lockig, rund, vacker, fullständig, med stor blöjrumpa, oskyldig och öppen och visualiserade hans ansikte som behandlade mig så, hans hårda ord - du är känslokall! Sjuk! Du skulle kunna få vem som helst, men du kommer inte få någon i slutändan! Du är patetisk!
…och då, när jag såg mina stora gröna barnögon suga i sig alltihopa och köpa hela paketet, kändes det så fel! Jag plockade upp mig själv och vaggade mig och viskade att jag är underbar.
Nu har jag lägenheten för mig själv och han bor i sin musikstudio i en källare ensam och jag tänker INTE ha dåligt samvete. Försöker iallafall.
Jag har haft en chef som jag tror var psykopat. Hon kunde prata för sig, var mycket vänlig, men ibland lös det igenom om något gick henne emot. Då blev hon fruktansvärt otrevlig, gapade och skrek, betedde sig illa mot människor utan att bry sig om det.
Jag var ny på avdelningen och fick inte vara med på den ordinarie personalens möte, jag skulle "passa" avdelningen. Tyckte det kändes fruktansvärt olustigt, det var som om hon ville testa var hon hade mig. Så när jag slutade klockan 14 gick jag in i personalrummet, hämtade min väska och sa att NU går jag hem, för jag slutar klockan 14.
Vid ett tillfälle meddelade hon personalen att det skulle bli indragningar i personalstyrkan. Vi försökte klaga, böna och be, till slut gick vi på knäna och allt tog stryk. Vi hann inte med våra arbetsuppgifter och vi slet som djur för att hålla avdelningen flytande, få upp pensionärer, ge dem mat, se till att vi själva fick mat. Alla höll på att gå in i väggen.
När vi bad att få vara mer personal, blev hon arg och skällde. När vi försökte klargöra att hennes strategi inte var så bra för vi hann inte med något, blev hon otroligt irriterad. Vid ett tillfälle rusade hon upp och skällde ut oss för att vi inte tog hand om sommarvikarier.
Till slut gick det så långt att anhöriga anmälde boendet för vanvård. Sen skedde allt mycket snabbt, hon fick inte vara kvar utan förflyttades och om jag träffar henne idag kan jag fortfarande känna ilskan blossa upp.
Starta ny diskussion