Så sant så och det kommer vara såhär hela livet. Att fånga upp våra tankar med ett helikoter seende gör susen och ställa oss frågor vad som händer inom oss.

Just nu går jag en kanon kurs där just dessa verktyg kommer till pass i olika situationer.

Olika meditationer som är riktigt bra. Spännande är det iaf.

Vi börjar med det lilla…..kramar

#1

"Så sant så och det kommer vara såhär hela livet."

Den insikten gjorde mig alldeles matt i början och jag tänkte: Ska det aldrig ta slut,, och jag tog mig för pannan.

Tanken var rent skrämmande och jag trodde att mitt liv för alltid skulle förbli en kamp.

Men tack och lov så växer vi i detta och i stället för hopplöshet,, så väcktes hoppet,, efter en tids övande.

Absolut spännande……

Kram

Genom livet kommer vi ju till nya erfarenheter.

Vem vill stå & stampa på samma ställe ?!

Med ett positivt tänkande & problemlösande tankar finns en bättre förutsättning.

Fast ibland får man känna "tråk", "blä"…..bara det är övergående.

Risken med att få "stämpeln" positiv….är ett en del tittar snett, när de vill få fram klagomuren   & jag vänder på tanken. De flesta tankar går att finna något positivt ur.

Så sant Branneli,,

och till en början kan det kännas både ensamt och avigt,,, när vi bekantar oss med possitiviteten och vår nya medvetenhet. 

 När vi undviker det negativa mönster som vi tidigare varit så hemma i.

Eftersom vi inte följer det förväntade mönstret som vår omgivning förväntar sig att vi ska göra/ eller som vi tror att omgivningen förväntar sig av oss.

Jag tror absolut att det är viktigt att få sätta ord på tankar och känslor, som käns/upplevs negativa….

Vi behöver bara lära oss lägga märke till hur vi ger uttryck för detta…

Jag har hamnat i en fälla pga av min positivitet….

Eftersom jag inte vill att folk ska "tycka synd om" "stackars dej" mm så mörkar jag mitt mående genom att se positivt på mina åkommor….

Både inför min familj, vänner, läkare f-kassan…..mej själv

Jag kom underfund med (senast idag) att jag lurar mig själv, jag vill tro att jag inte är så illa däran.

Idag var jag på ett förberedande möte, inför en smärthanteringskurs.

Det slutar med att…jag  är för dålig att delta . Visst är det så, jag klarar inte att vara uppe ur soffan tre timmar. Kursen är 3 timmar, två tillfällen i veckan.

Framåt hösten sa hon

Då tömdes all luft, både till kropp & själ

Nu blir det till att jobba på insikt (hur min kropp mår)

Till påsk ska jag vara utan morfin & dricka en öl…eller två

Till midsommar vill jag klara av en båtresa  (Riga+Visby)

"tycka synd om" och "stackars dig"

Är två begrepp som även jag har varit vansinnigt rädd för att mötas av från andra människor,, även om vi har olika livs situationer så tror jag grund känslan kan vara den samma.

Jag ville inte vara något offer,,, ändå bar jag min offerkofta i hemlighet och ömkade mig själv i tysthet,, så tyst att jag inte ens la märke till det själv.

Även jag har burit på en falsk possitivitet/glättighet som lurat andra och även mig själv,,

Oj VAd Den insikten gjorde ont,, vilket självbedrägeri,,,

Men samtidigt tror jag den smärtan var nödvändig,, för att jag verkligen skulle landa i den äkta känslan inom mig själv.

Jag tror att det var så för mig. Jag behövde känna och uppleva den smärtan för att förstå äktheten i min egna känsla, i mitt egna varande.

Bara för att lära mig se igenom lögnen som jag levde i,,,

Hrmmm, känslan landar nog i att jag vill jobba…vägrar bli sjukpensionär (vill inte ens leka med tanken)

Vill orka med familjen,kompisar…men det har jag inte orkat på flertal år

NU…ska jag visa alla, hur jag mår. Pust…jobbigt att tom skriva !?

Mitt liv ska få balans mellan familj/kompisar/träna/vila/jobb.

Observera att jag inte skrev jobb först

Jag ska försöka låta bli att tänka på; 19 mars tar min sjukpenning slut.

Pengar, pengar….

Kommer jag få behålla jobbet, följer efter detta…

Arbetsförmedlingen; klara deras kurs när jag inte kan ta mej till jobb/sjukvård/affären….

Klippa dessa tankar…nu är nu…..njuta av vad jag klarar nu….utefter mina förutsättningar

Det låter som en riktig utmaning. Eftersom tankarna har en förmåga att springa iväg med en.

Dra i nödbromsen,,,, och försöka vara här och nu… Är inte det lättaste.

Men det går om "man" bara är envis.

För det är Här och Nu som vi finner kraft,, inte igår och inte i morgon.

Jag önskar dig verkligen av hela mitt hjärta styrka, tillit och tålamod.

Mina ord ser kanske toma ut, men jag menar det verkligen.

Nu är det NU!

Tack ska du ha, det behövs

När tankarna kommer, så frågar jag mig själv; - Kan jag göra något åt detta nu ? Om jag inte kan, så "klipper" jag bort tanken…..

Såååå många tankar som attackerar .

Så denna kurs i smärthantering, behöver mitt tänkande… men kroppen orkar inte

Jag har gjort som du Branneli eller jag har levt som du! Varit ständigt positiv, trodde jag, tills jag insåg att det handlade om hela min livssyn om/på mig själv.

Jag var nästan 35 år innan jag ens tog mig i kragen och gick till en läkare för att få veta lite om min rygg som värkt sedan jag var 11 år ungefär. Jag har bitit ihop för att jag inte fått ta plats och behöva…

För att tala om att man har ont, inte kan, inte klarar innebär att man tar plats och människor måste rätta sig efter en. Och DET klarade inte jag.

Jag blandade ihop "tycka synd om" och bry sig om, jag lät ingen bry sig om mig, jag behövde ingen, det var inte synd om mig, jag bet ihop och fick allt mer ont.

När jag sedan blev sjuk i ME så slutade ju kroppen helt sonika att fungera och med tid och längd gick det ju inte att fejka… men jag lyckades lura både mig själv och andra genom att börja plugga istället. Att plugga hemifrån gjorde att jag kunde studera på heltid i flera år innan fasaden rämnade.

När det inte gick att gömma längre och jag sjukpensionerades så brakade även min värld (för att inte tala om min ekonomi). Jag kunde väl inte bli sjukpensionerad, strax efter 40!! Men så blev det!

Och då får man vända sina tankar igen… och kämpa på. Det går att hitta positivitet även i den situationen