Om jag t.ex utlämnar mig själv genom att berätta om något jag varit utsatt för, som jag kanske aldrig berättat för någon tidigare, bör terapeuten vara neutral. Annars skulle det kännas som att terapeuten tog ställning för eller emot. Och det är inte terapeutens jobb, utan det är min process och den kan då stanna upp.

Oetiskt kan jag nog inte tycka att det är ändå. Om terapeuten inte säger något, utan bara fäller en tår av medkänsla, är väl annars egentligen ganska mänskligt! Men jag tror att det kan störa min process.

Jag tycker inte att det är oetiskt - men det är ovanligt hos terapeuter!

Jag själv kan bli rörd när jag jobbar professionellt som medium och då kan jag också få tårar i ögonen. Men det är inte så konstigt med tanke på att det ibland kan bli väldigt känslomässigt när två släktingar "möter" varandra. Fast jag har lärt mig att det är viktigt att hantera detta, eftersom jag tappar kontakten lite grand när jag blir så påverkad.

Ska jag försöka vara objektiv så passar det kanske bäst när terapeut och klient känner varandra ganska väl - dvs. har ett väldigt personligt förhållande med varandra. Mindre bra om det är någon ganska neutral relation.

Kram Känslo-Ricke

Vi är människor, med känslor, tankar och funderingar. Klart vi blir berörda.

Jag tycker det är ok att bli berörd, att visa detta. Men det får inte bli på det sättet att det är mina egna känslor som tar över inom mig.. Så att det blir klienten som tröstar mig,, istället för tvärt om.

så tänker jag.

Om terapeuten reagerar för känslosamt, så tror jag att den som berättar får svårt att berätta helt fritt, eftersom man inte gärna vill göra en annan människa ledsen. Det är liksom ditt jobb att inte bli ledsen. Om man har försökt prata med vänner om ett problem och märker att det blir för känsligt, så att man istället går till en terapeut, så vill man känna sig säker på att terapeuten står pall.

Du måste kunna hålla huvudet kallt och erbjuda hjälp.

Jag har en nära vän som varit med om ett extremt trauma. Han blev tillsagd att gå till psykolog och prövade ett par stycken - men det fungerar inte därför att ingen av de psykologerna har varit förberedda så att de har kunnat hantera det han berättar. Det har i samtliga fall slutat med att det är han som slutar berätta och tröstar psykologen…

Det kan inte vara dina klienters uppgift att fundera över om du är ledsen eller inte.

Väldigt mycket bra som jag instämmer i helt har sagts redan i tidigare inlägg. Kan väl säga att ett personligt men inte "privat" förhållningssätt är helt okey. Kunna se o handla "objektivt" på en situation, ett utifrånperspektiv så att klienten/kunden/personen kan känna att det blir ett proffessionellt tryggt möte med riktig tillit.

Om jag gick till en terapeut som fällde en tår så skulle jag nog känna mig lite otrygg, att terapeuten var oerfaren, ej litade till sin förmåga/hade rätt kunskaper, eller t.ex att - är det här kring mig så väldigt ovanligt här, herregud varför tog jag upp det här… En person skulle tex kunna må ännu sämre efter mötet.

Om terapeuten däremot ursäktade sig direkt med tåren och fortsatte lyssna/agera professionellt skulle det vara mer ok.

TACK alla goa fina själar. Jag har läst och jag ser vad ni skriver.

Det som är intressant här är hur vi tolkar saker och ting och hur min text kan uppfattas. Att jag skulle blivit rörd om någon lättar på sitt hjärta om saker de varit med om.

Nu är det inte riktigt så utan detta handlar mer om när vi fått en nära relation och denna personen inte haft kraft till att sätta gränser eller göra slut på destruktiva relationer.

Det jag blir SÅ rörd över är när de får kraft till att göra en kärleksfull handling för dem själva. Så det är glädje tårar.

Detta kan ingen veta om vi inte frågar. Fråga fråga, fråga för vi tolkar allt på vårt eget sätt beroende på erfarenheter och framförallt värderingar.

Visst har jag varit otydlig hihi, det är precis detta som händer i våra relationer och vips så har vi fått en konflikt för vi tror de menar si eller så.

Alla ord alla meningar är olika beroende på vem vi är.

Det beror nog mkt på i vilken del av den terapeutiska processen man är i, hur mkt man kan visa. Jag hade en gång en terapeut som hela tiden "bekräftade mina sår", hon kunde helt tårögd säga " jag förstår verkligen att det måste ha varit oerhört jobbigt för dig" osv.Jag kom ingen vart med denna terapeut,hon matade mitt bekräftelsebehov på ett negativt sätt, och jag kände mig ännu mer som ett offer än innan.

Sedan hade jag en toppenbra terapeut som inte gav mig några vinkar som helst - fruktansvärt frustrerande för mig, då jag hela tiden omedvetet sökte efter hennes åsikter i det jag uttryckte( nån liten nick, ett leende, hummande, bejakande osv ).Hon hjälpte mig oerhört i att lita på mig själv i stället.Jag fick gång på gång frågan "men vad tycker /känner DU ?" .När vi avslutade så fick hon ett brev av mig där jag uttryckte min tacksamhet över att hon funnits vid min sida, och då grät hon lite, kramade mig hårt och sa att jag var en fantastisk människa…det kändes bara mänskligt och vackert.