Artwork by Neil Brady

En gång i tiden fanns det ett baby lejon som föddes till världens ensamast och räddast. En fårfamilj fann honom i sitt hem i den gröna gräsbevuxna dalen längst ned i bergen en dag, och eftersom han var så vacker och eftersom de var så vänliga, bestämde de sig för att upphöja honom som en av sina egna.

Det var hans syster, som hade en högt utvecklad känsla för ironi, som föreslog honom namnet "Leo". Så de lärde Leo att gå som ett får, att prata som ett får, och de lärde honom alla sätt av fåren och de älskade honom med alla sina hjärtan.

 De har lärt honom att frukta alla fårs rädsla och att han måste hålla sig borta från bergen för Lejonen som bor där uppe. Inga får som någonsin gått uppför berget har någonsin kommit tillbaka. Så småningom blev Leo så bra på att agera som ett får att även hans egen familj glömde att han verkligen var ett lejon.

Visst, ibland några av de andra får retade honom för hans ovanliga storlek och yviga frisyr. Men Leo gjorde vad han kunde för att passa in, och han gjorde goda vänner, och så småningom blev han en bra, produktiv medlem av fårens samhälle.

Åren gick tills en dag ett gammalt lejon från bergen kom ner i det gröna, gräsbevuxna dalen för att söka föda. Leo var den första som kände hans närvaro, och så snart han skrek "Lejon!" började alla fåren springa i cirklar, panikslagna. Mitt i det kaos, märkte det gamla lejonet Leo och sa"Hej, du!", Skrek det hungriga lejonet.

"M. .. m. .. me?" kved Leo, förskräckt men samtidigt fascinerad av denna fantastiska gamla varelse. "Vad gör du här med alla dessa får?" "De är min familj, säger Leo stolt. Då skrattade det gamla lejonet. "Vem är du, unge?" "Jag är Leo, och jag är ett får" sa Leo.

Plötsligt vände det gamla lejonet på ansiktet med en hård blick. "Följ med mig!" röt han. Leo ville inte gå med den gamla lejonet men han trodde att genom att göra detta, skulle han rädda hans kolleger får. Så med en sista blick tillbaka på sin besättning, följde han det gamla lejonet ut i bergen.

De gick många mil och till sist, högt uppe i bergen, träffade de på en vacker kristallklar sjö fylld med mjukt blått vatten. Det gamla lejonet vinkade dit Leo för att komma till kanten av sjön. Vid denna tidpunkt var Leo utmattad - inte så mycket från klättringen, som han fann förvånansvärt enkelt, men från den ständiga skräck för att när som helst, skulle det gamla lejonet äta honom.

Så med en slutlig motvillig "bääää" gick Leo vägen till kanten av sjön och såg där gamla lejonets tass pekande. Till sin förvåning såg han inte ett får, men återspeglade ett starkt ungt lejon. I det ögonblicket visste han vem han egentligen var och släppte ut ett mäktigt dån som skakade bergen ända ner till de gröna, gräsbevuxna dalen … Efter chocken att upptäcka sin sanna identitet, insåg Leo att han var hungrig - riktigt hungrig.

Inte bara på gräs längre. Lyckligtvis visste Leo att där kunde han få mat, och gott om det. Men när han kom tillbaka till dalen där hans gamla besättning fortfarande var på bete, stannade han och var chockerad. För vad han såg var inte en flock får, men en stolthet lejon, ett bete som bräkte och agera för hela världen som om de vore får.

Det var hans egen mor, som såg honom först, och trots att Leo kunde se att hon själv var en vacker lejoninna, intog hon en förskräckt position och kände inte igen honom och bräkte "Lion!" längst upp i hennes lungor.

"Mamma!", Skrek han, men det lät precis som fåren / lejoninnan sprang ännu snabbare bland den alltmer upprörda besättningen. Slutligen märkte Leo att hans syster såg på honom med en svag antydan av erkännande och han visste vad han måste göra.

Han satte på sig det hårdaste ansiktet, och han röt åt henne "Följ med mig!". Och trots att hon var rädd följde hon honom på den långa resan upp till den klara blå sjön i bergen …

Kommer detta att bli året när du inser att du inte är den du trodde att du var?

Kommer detta att vara den dag då du inser att du är tillräcklig, inte på grund av vad du har uppnått, men på grund av vem du egentligen är?

Kommer detta att vara det ögonblick du slutar - och inser att det finns ingenting du behöver vara, göra, ha, lära dig, eller förändra för att vara lycklig, komplett och hel?

Detta betyder inte att man inte kan ha mål eller att du måste ge upp och "följa med strömmen" - precis som när du inser vem du är, har ingenting att göra med vad du gör, mycket av det som du trodde att du ville tenderar att sjunka undan och kvar blir en mycket enklare och mer kreativ skapelse.

Ha roligt, lär och begrunda orden William Blake skrev:

"Jag ser genom mina ögon, inte med dem."

PS: översättningen kan vara lite otydlig men med lite fantasi klarar ni säkert av vad kontentan av det hela är.