Har du fått kläm på varför de inte vill, eller det är olika från fall till fall?

Bra tråd. Har varit med om detta många gånger och även om de vill ha hjälp så kan de ej TA emot. De kan ej släppa på deras kontrollbehov och kämpar emot, det är en vana att hålla inne smärtan som blir till is.

Det påminner mig om när Burt Harding säger det är som när en person går omkring med en sten i skon, h*n blir van med detta och de går och går och det gör ont men plötsligt är stenen borta och DÅ upptäcker dom hur skönt det kan vara.

De har gjort lidandet till deras personlighet och tror det är deras sanna jag.

Många har ju skyllt på läkare, psykologer och terapeuter. De kan ej hjälpa mig men vem är det egentligen som inte kan hjälpa?? Lyssnar dom inåt? Kan de TA emot? Hur stor är viljan till att få en förändring på en skala 1-10?

Vi har dock val, omedvetna och medvetna. Att välja olycka eller lycka är också ett val.

Jag tror också att en del människor identifierar sig så med sin sjukdom, att det blir svårt att släppa taget om den. Sen undrar jag om det inte ofta är så att man måste ha tron på att det ska funka, för att våga prova något annat sätt. Jag tror att många känner att det blir svårt att välja alternativa vägar att bli frisk, det blir på något sätt ens eget ansvar då. När man går till en läkare, överlåter man sig till denne och ser det som läkarens ansvar. Det är svårt att ta medvetna beslut!

Jag tror att det är precis som med beroenden/missbruk, personen måste själv inse att den behöver hjälp och sedan även få viljan att söka den hjälpen.

För det mesta handlar det om rädslor för att känna saker man har förträngt, man kanske inte är redo att ta itu med problemet just då, det kan vara så att du Vintersaga sår ett frö i tanken och en dag så börjar det gro, och då kanske man gör något åt det.

Kram cilla.

#0  tills man är "mätt" och smärtan gjort sin verkan på djupet… först då är människan redo…

Ibland tror jag det är lättare att befinna sig i smärtan, för den känns igen. Man kan känna sig rädd för förändringen och att inte veta vad som kommer hända. Därför kan nog människor vara rädda för att ta det första steget. Vi som gjort det vet att det är mödan värt och att det gör ont, men att befrielsen är så mycket större när vi gör framsteg. Först när insikten kommer att det finns något bättre tror jag man är beredd att ta klivet…..

#7 ja det stämmer. En stor rädsla för förändring och inte veta vad det kan vara där utanför ramarna trygghetszonen. De vet vad de har men det vet ej vad som väntar.

Först när insikten kommer att det finns något bättre tror jag man är beredd att ta klivet….Sant.

Härlig debatt i ett ständigt aktuellt ämne tycker jag - människans förmåga att utstå smärta, för att det ger trygghet att veta vad man har!

#1 - Devona, det skiljer sig från person till person - men de som känner mig som den där killen som håller på med "lite underliga grejer (typ healing, mediumskap…)" och inte är helt allergiska mot "sånt flum" kan tänka sig att prova :-)

#2 - Håller helt med där - smärtan har blivit deras personlighet! Så var det för mig också, jag märkte inte att jag hade en massa spänningar i kroppen eftersom de hade blivit en del av den!

#3 - Just att identifiera sig med den ger vissa personer en identitet, något som de alltid kan prata om och jämföra med andra eller skylla på: "Jag kan inte, för jag måste ta min medicin då", "Jag får så ont när jag… så jag måste avstå…" osv.

#4 - Helt klart - det var det jag syftade på! Är smärtan inte tillräckligt stor finns det för liten anledning att göra något åt den…

#5 - Det som ligger under ytan och som man kanske bara anar finns där kan vara jobbigt att ta fram - av samma anledning som missbruket man inte vill se…

#6 - Ha ha, när man är mätt på smärta! Det låter som om vi hungrar efter problem :-) På ett sätt kanske det är så faktiskt, fast vi är knappast medvetna om det… särskilt inte från början…

#7 - Rädslan för förändring, även fast den är positiv, kan vara det som håller oss kvar i det vi känner till. Som människa behöver jag våga det oprövade för att utvecklas (och för att leva tycker jag) - annars lever vi inte i nuet! Det är en filosofisk sak egentligen - vill jag leva tryggt och andefattigt, eller vill jag leva "otryggt" och utmana mina rädslor?

Vilken orsaken än är så tycker jag det är sorgligt att se hur många människor lämnar över ansvaret för sin egen hälsa på andra - läkaren, terapeuten, healern, mediet… listan kan göras väldigt lång!

Som ikna sa så är det svårt att fatta beslut - för då överlämnar jag mig åt mig själv… och ingen att skylla på om det blev fel eller inte funkade!

Kan berätta att jag och sambon ska prova TFT - för att bli av med en del i ryggsäcken! Jag ska bli av med min höjdrädsla, som är helt onödig och en belastning när vi i år ska lägga om taket på kåken :-)

Kram på er alla PU:are, som vågar utmana trygghetszonen

Men har ni tänkt på hur många, speciellt äldre människor, det finns som alltid har haft för vana att enadast lita på "dom som vet bättre", alltså dom som i deras ögon har "kunskapen". Det är trots allt så, att många äldre männsikor inte har mer än folkskola, eller grundskola på sin höjd, och därför inte vågar lita på sitt eget omdöme. Dom tror sig veta för lite helt enkelt, och tror inte att dom kan bidra med nåt för att bli frisk eller må bättre. Dom går till läkaren för att bli kurerad, punkt slut. Sedan att man har en övertro på att mediciner skall bota allt är nog en stor bov i dramat också..

Rent generellt är jag av den uppfattningen att vi måste nå botten! ( Som vattnet alltid omedvetet söker sig till sin omgivnings lägsta punkt )

När vi människor nått botten ett antal gånger så startar ett sökande efter någon större mening.
I vissa fall återfaller vi i våra invanda mönster, i andra fall så hittar vi något som förändrar.

Att hjälpa andra att hitta sitt verkliga "jag" är inget vi utan deras genuina behov av förändring är ens möjligt.
Det samtal vi ofta för runt livet ifrågasätter, även om det inte är det som är syftet med det vi gör.
Men det ifrågasätter och ruskar om deras "identifierade tillvaro"
och därmed deras hela existens.

Att lägga sin tillit till yttre behandlingar, så som terapeuter, healers, psykologer, m,m m,m tror jag i grunden handlar om att vi helt enkelt inte har förmågan eller kraften att ta ansvar för våra egna liv. Vi söker empati, vi söker just efter den större meningen.

Jag vet att min syn här är förhållandevis kontroversiell, då min egen upplevelse, mina egna erfarenheter leder mig mer att känna att om jag söker empati, och symtombehandling, då är terapeuter och helaers oerhört bra "plåster". Men i grunden så är inget förändrat.

Men det å andra sidan betyder inte att jag ger upp!
Jag är den jag är, och jag bemöter min omvärld med min kärlek, min enkelhet i allt..
Och om en endaste människa känner glädjen och känner min kärlek i det mötet så ger det mig glädje tillbaka..

och botten är när du är "mätt"… när du faktiskt inte orkar mer och ger upp…. då kommer också förlösningen…

eller när du verkligen på allvar i din botten inte vill ha smärtan mer, då går den att lyfta… tills dess har vi den…

"all annan "förlösning" är "bara" avskalning av löken…." och därmed inte sagt att det inte skulle vara bra… mkt försvinner succesivt den vägen… men inte ursmärtan…. urtraumat…. och det närmast liggande smärtan omkring det.

Men ska det bort for ever (och inte dyka upp i annan form som Gahella var inne på) så handlar det om att gå till bottnarnas botten o bli mätt och ge upp dvs SLÄPPA allt…..

men det är ju bara så jag ser det….

Väldigt intressant frågeställning. Jag upplever samma sak. Fast jag VET hur man kommer till rätta med sjukdom, så vill vissa inte höra svaret. Jag uppfattar det som att dom är rädda för att förlora sin offeridentitet. Om dom blir friska, så får dom ju också ta ansvar.

Sen har vi en alldeles för stark tilltro till "världens bästa sjukvård" i detta landet. Läkarna ska fixa allt, inget eget ansvar. Fort ska det gå också. Dom som genomskådat läkarkunnskapen, ger sig ofta in i alternativa behandlingar och har samma starka tilltro till det. Som jag ser det, så ligger allt hos oss själva. Eller jag vet. Jag skulle varit död om jag inte fattat det.

#10 - Kan så vara Inga-Lena! Men jag tänker på min 81-årige vän som har övergivit tanken på att läkare och mediciner botar det mesta! Hon har, trots enkel skolning, iakttagit (precis som vi gör här på sajten) vad som stärker respektive försvagar människan - och handlat därefter.

Bara för att man blir äldre så försvinner inte förmågan att tänka själv - vilket jag inte menar som kritik mot påståendet, utan som en tröst för oss som märker hur ålderdomen närmar sig…

#11, #12 - Min egen erfarenhet är att vi inte behöver nå botten innan vi tar oss upp - det kanske är lättast då att göra något åt sin situation, men vi kan definitivt ändra på tillvaron långt tidigare! Sen behöver vi många gånger någon som hjälper oss på vägen, men valet är ändå mitt att ta tag i mina problem (tillfälligt eller en gång för alla…)!

#13 - Så sant!

Nu har jag inte läst igenom era andras inlägg här ännu, jag läste bara Vintersagas tråd och kände mig så träffad!

Jag skäms för att jag är rökare, mest för att jag har svår astma. Men ist för att lägga ner så mkt energi på att skämmas så borde jag lägga den energin på att sluta röka..! Är jag dum eller bara dum..

Jag säger till mig själv och andra att jag verkligen vill sluta röka, men upptäcker att jag ljuger både för mig själv och andra. Hade jag verkligen velat sluta så hade jag gjort det för längesen.. Det är den här trygghetszonen som jag klamrar mig fast vid, slutat röka har jag gjort många ggr i mitt liv, provat både det ena och det andra.. t.om hypnos.. Det har gått jättebra.. i början..

För mig har det varit ett stort sorgearbete när jag slutat röka, det är som att ta avsked av en "kär" vän" om nån förstår vad jag menar här.. Jag har alltid haft så svårt för avsked, vad det än är.

Men tankarna finns där dagligen om att jag ska sluta röka, måste tänkte jag skriva nu men måste funkar inte på mig, så jag ersatte det med ska :) Jag mår ju jättedåligt av det självklart

Finns det någon mer rökare här som ska sluta..? Kunde inte det vara en bra idé att starta en sluta röka tråd här på PU? Om vi får för sajtvärden förstås! Någon som vill haka på isf?

#0 Nu kom jag lite OT här med sluta-röka-tråden, förlåt Vintersaga! Du kan flytta den om du vill till en egen tråd isf :)

#15 Du får gärna starta en Sluta röka tråd.

Bra initiativ…

#15 Jag ska sluta röka. Varenda dag är det lika dant. Det börjar bra, men slutar med jag röker ändå. Rädsla, rädsla, rädsla är vad det handlar om. Jag som är så modig är en fegis när det kommer till rökningen

PU är nog den rätta platsen att ha en sluta röka tråd på.

#17 Vad bra! Tack för det :)

#18 Jaa va kul att du hakar på omelett! Då är vi 2 än så länge *ler stort* Tror också att PU är en bra "plats" att ha denna sluta-röka-tråden på, kanske vi får lite stöttning och påhejning..:)

#15, #16 - Nix, jag flyttar inte på detta med sluta röka till en annan tråd - det handlar ju faktiskt om att väcka upp frågeställningar som vi skjuter ifrån oss! Bra därför att detta kommer upp :-)

Vi har alla våra "svagheter" - jag har aldrig rökt, men jag har mycket annat som är problem som jag inte tar itu med - en av dessa, som jag dock ska ta itu med om några veckor, är min höjdrädsla! Istället för att övervinna den flyr jag från alla möjligheter att ta itu med den!

Jag har prövat flera saker - dock ganska halvhjärtat - men jag förlitar mig nu på "TFT", som är en behandlingsmetod för fobier (och mycket annat)! Jag ska berätta om hur det gick när jag har provat TFT :-)

Jag tänker på min gamla svärmor, som gick bort i vintras. Hon slutade sitt beroende en dag - och trots att hon provat det vid ett flertal tillfällen (med professionell hjälp) hade hon återfallit i sina gamla laster… ända tills hon bestämde sig! Då klarade hon det utan den professionella hjälpen… och mycket mer…

Håller tummarna för er nu, ni som ska sluta röka :-)

Kram, Rickard

#20 Just det, att ta ett belut, med vilja och motivation.

*puttar upp*

Inte förrän vi känner behov av att förändras tar vi tag i det.

# 12 Jag känner igen mig här. Jag har åter igen gått omkring med sårade känslor i flera dagar… fastnat i dem s.a.s… det kändes värre och värre för varje dag. Tills jag kände att nu orkar jag inte med detta längre, nu får det vara nog! Jag släppte taget och nu orkar jag åtminstone med mig själv… jag har börjat klättra uppåt igen… jag kommer att klara det!

#23 Precis, och nu känner jag det behovet och därför tar jag tag i det! Yes, jag känner att jag fattar detta på djupet nu!

Min pappa är en person som inte löser sina problem, han springer hellre..

#25 - Då har han bra kondition antar jag…

#26 Neh, nog mer rädd att ta tag i dom…

Men o andra sidan är jag en katt människa och han en hund människa.

#27 - Ha ha, du är varken katt eller hund Ijin… du är en drake

Jag förstod att han var en sådan som hellre flydde från problemen än tog itu med dem, men jag kunde inte låta bli att skoja med dig (och samtidigt var dubbelt djup och mena att han borde då ha mycket bra kondis av att springa ifrån problemen…).

Kram Bus-Ricke

#28 jag förstog=)

Men jag är inte så värst mycket drake… Låter som en men är en katt:p

#29 - Då är du som våran katt Maya - hon ser ut som en hotfull tiger, men är en underbar och kelig liten misse som pratar och pratar dagarna i ända

#30 Haha, något sånt.. Men sssh, säg inget!!

Ha ha - jag lovar att inte berätta för någon… bara för Maya…

#32 Hallååå Vintersaga!  

Hur gick det med TFT:n? Blev du botad eller upplever någon lindring i höjdrädslan? Nu i höst har jag gått en kurs i den enklare varianten av TFT, alltså EFT. Och tro't eller ej, Inga-Lena har blvit av med sin mörkerräddsla!!  jag bor ju mitt ute i svarta skogen, och när sambon är borta varannan vecka så är det jag som sköter stallet, vilket innebär att jag måste ut i det nattsvarta mörkret, gå en smal stig ner till stallet förbi den "hotfulla"  skogen, och ha hjärtat i halsgropen varje gång. 

Började alltså kursen nu höst och satt och övade varje dag på att ta fram mörkerrädslan i medvetandet, för att sedan avdramatisera den med hälp av att stimulera olika akupunkturpunkter. Märkte genast en förändring, men rädslan satt ändå kvar något till efter 4:e eller 5.e behandlingen. Nu är jag fri den, och jag utmanar till och med mig själv genom att gå rikigt sakta ner till stallet, eller stanna till och gå en sväng in i skogen i mörkret. Vilken underbar frihetskänsla det innebär!  och det bästa är nog att jag har vunnit en kamp över mig själv.

#33 - Hallå Inga-Lena!

Jodå, jag har övervunnit en hel del av höjdrädslan - jag jobbade ju hela sommaren på taket och vandrade obehindrat på nocken :-)

Men helt botad är jag inte, det känner jag! Jag har å andra sidan inte behandlat mig själv en enda gång, utan det var den där enda gången som Tur-Buddha var hos oss i försomras… så det är helt och hållet hans förtjänst (fast det var på mitt eget initiativ)!

Vad härligt att du har övervunnit din rädsla - och det dessutom på egen hand! Det visar att metoden är fantastiskt bra även när man gör den på sig själv!

Kram Rickard

Väcker liv i denna 1 år gamla tråd.

Har ursäkter för att inte söka hjälp både hos läkare och andra, tänker att det är ingen ide, de kan inte hjälpa mig i alla fall. Det är väl inget riktigt fel i alla fall, det är ju bara "nervern". Att jag inte göra något åt mina problem, att jag stannar kvar i det gamla vanliga trots att det "gör ont" har till viss del med rädslan för det ansvar jag får när jag blir "frisk" och inte har något att gömma mig bakom. Som nån säkert redan skrivit -man vet vad man har men inte vad man får.

En tanke kring detta med att doktorn vet bäst. Har fått den uppfattningen att det inte har varit okej att veta vad som är bäst för en själv utan att det är just doktorn som vet bäst. Kloka gubbar och gummor är inget att lyssna på de har inte rätt utbildning. Det ska vara forskningsresultat på allt för att det ska funka. Det ska finnas bevis.

Läser om höjd- och mörkerrädslor som övervunnits.
Måste då berätta om min hundskräck som jag blev tvungen att övervinna pga av att jag blev med hund och hunden blev sjuk och måste ha sin medecin även om den försökte bitas. Påköpet blev jag befriad från min i-skogen-finns-stora-farliga-älgar-skräck eftersom jag tyckte att jag måste låta min hund få skogsluft. Härligt! Vilken befrielse det har varit!

Både intresant och nyttig tråd som jag absolut tycker det skall väckas liv i igen.

Kan nu bara utgå ifrån mig själv *ler*

Tror det handlar mycket om mod, rädslan att inte veta vad man kommer att möta. Inte veta hur man skall gå till väga eller om man skall klara av det. Rädslan att inte få "rätt" hjälp och stöd. Rädsla för att "falla" utan att ha någon vid sin sida som håller en under armarna. Och framförallt i alla fall för mig det ekonomiska. Profesionell hjälp kostar pengar. Och då jag även är medial finns rädslan att bli gjord till åtlöje. Att få stämpel att vara knäpp/flummig, halusinera oavsett om det är inom det området eller inte.

Jag tror att det handlar om svag självkänsla, att man tror att man inte är värd att må bra och att man därför inte kommer att bli bra och då är det ingen idé att försöka.

Eller så gör den svaga självkänslan att man inte vågar tro på sin egen förmåga att hitta svar, man tror att man måste förlita sig till någon annan, typ läkare.

Hrmmmm …intressant.

När man är inne i "snurren" värk, ingen diagnos/diagnos/, remisser, sjukskrivning,f-kassan….hamnar man i en helt ny värld.

När man gått runt några varv i denna värld & försöker få sin röst hörd, samt bli trodd OCH orka hålla i alla trådar….

Alla vet inte att det finns alternativa metoder, var de finns  & vilka är seriösa i sitt utförande ??

Orken kan ta slut….familjen ska funka (hemmet, skola/läxor, barnens intressen men skjutsningar/träningar/matcher, släktgemenskap)

….jobbet …orka komma åter,eller jobba så mycket man kan.

…fritid med träning eller kurser eller träffa kompisar…

Samt en stor "bov" ekonomin !! Oftast en stor avgörande del. Man vill låta sina barn få ha sina fritidsintressen, mat & boende kostar. Läkarbesök + resor dit & mediciner ……

Den ekonomiska ersättninge minskar drastiskt vid en längre frånvaro från jobbet….

Förhoppningsvis kommer man till en punkt, då känslan av att "springa i ett ekorrhjul" anländer.

DÅ kommer alternativa tankar in, finna någon seriös. Få en positiv kontakt, kunna ta emot hjälp & bearbeta sitt liv. DÄR kommer en resa som tar tid, kraft & energi !! Mot ett bättre liv.

Tyvärr motarbetas jag från läkare & f-kassa med att vilja söka hjälp från den alternativa verksamheten…..MEN det är mitt liv & min framtid det gäller !!

Nu finns min alternativa behandlare 10 mil härifrån & jag har en reumatisk sjukdom som går i skov, samt övervikt….men skam den som ger sig !!

Tålamod & en underbar familj underlättar

Detta är mina reflektioner….