Jag skulle nog vilja säga att det inte är något fel på förväntningar i sig. Man kan ju se fram emot saker, men ändå befinna sig jordad i nuet. Man måste inte heller "nöja" sig med allt som sker. Man kan acceptera verkligheten och sen säga att man vill förändra sin situation till det bättre. Då har man ju också kraften att förändra.

Förväntningar blir till problem för oss först när vi hänger upp vårt liv på dem och de tar oss bort den enda stund som livet existerar, nämligen NU. När vi hela tiden lever förlorad i våra drömmar och förväntningar inför framtiden så missar vi själva livet. Livet är alltid här och nu.

Man kan ju vara positivt inställd till framtiden (varför skulle man inte vilja vara det?) och vilja uppleva och skapa sig ett gott liv, planera för olika saker man vill göra, o s v, men samtidigt inte vara så upphängd på målet.

För om målet, d v s, förväntan man har på ett visst resultat, sen visar inte bli riktigt så som man hade tänkt sig, då lever man i en ständig känslomässig berg-och-dalbana där man blir ett offer för alla omständigheter. Det mår ingen bra av.

Vägen är själva målet, resan är själva vitsen, skapandet i sig är själva livet, skapandet här och nu. Framtiden kan vi bara skapa i nuet. Inte sen.

Sen vill jag bara säga att det enda vi verkligen kan ta för givet här i livet - är att det förändras.

Tack för din tanke. !

Ja…just det  resan!…. Det gagnar ju en mer om man tänker på det sättet. Och på nåt sätt vara beredd på att ändra uppfattning (utvecklas) i enlighet med omständigheterna (om det är omständigheter som man inte kan påverka eller vill och därmed bäst för sin egen skull behöver acceptera))det vore ju synd om man gjorde motstånd för att demonstrativt stanna kvar i nåt som man inte kan hejda, som har sitt naturliga flöde. Allt förändras ju. Ja det gör ju verkligen det.!.. Kanske har motstånd och förväntningar med ens egen utveckling att göra? Om man känner att man inte "hinner" med denna utveckling i samma takt. Eller inte vill inse, -någon sorts förnekelse, en mänsklig egenskap av att hålla kvar sina vanor fast det kanske inte gagnar en. Men det kanske då snarare är ens egna förväntningar på en själv som skapar dessa reaktioner och man ställer hellre krav på omgivningen än att ändra sig, det blir ju så omständigt för en. Det handlar om hur den sanning man själv lever i motsvarar den som finns utanför en själv. Har man förväntningar och illusioner som kanske måste bekräftas och stämma överrens med omvärlden,  ja då blir det ju rätt jobbigt, om det inte ger samma bild.

Vi vill så mycket vi människor. Kanske gör man inga förändringar förrän detta uppdagas för en att det inte fungerar. Och har man då bestämt sig att inte göra motstånd mot förloppet, det som förändras och istället hänger på, hänger med och vill vara med och utvecklas, då har man nog kommit långt ..ett stort steg! Jag tror många under en stor del av sitt liv stannar kvar i den demonstrativa delen, försvaret. Men tänk då om man istället hoppar på denna resan, detta tåg som ändå inte tänker stanna för ens skull och lägger sin tillit där och inom sig.  Man vill inte längre omforma situationer efter ens egna tankar, man tänker inte i förväg på hur man skulle vilja att de ser ut, ( förresten hur skulle det kunna vara möjligt?, hur skulle man kunna önska det? Det vore ju som att styra trafiken.) utan man bestämmer sig för att acceptera. Man kramar. Har man den inställningen så syns det, man blir mer avslappnad och mer redo att ta in det som faktiskt sker. Och förhållandet till omvärlden blir mer naturligt. Man kan verkligen SE andra människor och vara fokuserad på det som verkligen händer, inte det som sker i ens hjärna, all självupptagenhet, som tar alltför stor plats. Jag antar att det är det som kallas att leva i nuet och därmed känna sig trygg i varje situation, för man greppar den precis som den kommer. För att försöka kontrollera hela sin omvärld är ju inte så himla lätt och rätt omöjligt när det är så många viljor involverade.

Kanske är svaret "Go with the flow" med goda intentioner och stärkande förväntningar på ens egna förmåga.. Förväntningar som är baserade på goda utsikter i det som är och det som komma skall i form av tillit till en själv, för att kunna hålla sig kvar på denna resa.

 Tack Lina.pina!

Kloka ord och slutsatser!

Kram

läser och tycker om.Delar funderingar och synpunkter.

#3 Har man den inställningen så syns det, man blir mer avslappnad och mer redo att ta in det som faktiskt sker. Och förhållandet till omvärlden blir mer naturligt. Man kan verkligen SE andra människor och vara fokuserad på det som verkligen händer, inte det som sker i ens hjärna, all självupptagenhet, som tar alltför stor plats. Jag antar att det är det som kallas att leva i nuet och därmed känna sig trygg i varje situation, för man greppar den precis som den kommer.

Inom buddismen sägs det att allt lidande beror på förväntningar, önskningar och begär.Det har jag funderat mkt på och insett att det stämmer för mig.OM man är så fylld av denna hoppfulla framtid( förväntningar handlar ju alltid om framtid, om något som ska komma "sedan" )  så att man 1) glömmer nuet 2) inte kan vara flexibel om det inte blir som man tänkt, utan man då faller ner i djup besvikelse.

Ju mer jag insett detta, desto öppnare har mina visioner blivit.Det handlar mer om inre tillstånd än om yttre upplevelser.

Man vill inte längre omforma situationer efter ens egna tankar

Åh, tack tack tack för att du sätter ord på något jag själv hör en diffus röst inom mig som talar kring…ja, jag känner så också!

Tvärtom allt detta med tankens skapande kraft osv, så kan jag uppleva den största och oerhörda frihet i att inte önska mig något alls!  Utan bara vara nyfiken på vad som väntar mig härnäst och möta det med närvaro.Då behövs liksom inte ens några önskningar, för dem är på sätt och vis styrande och jag vet inte om jag VILL styra längre.Eller om det verkligen är meningen.Det är en god väg att kunna manifetsera goda ting, men jag tror att universums sanna visdom kan visa sig i oss först när vi helt släpper och tar emot.

Jag vill prova att följa med.Det blir en helt ny resa.

"inre tillstånd än om yttre upplevelser."..just det precis så ville jag uttrycka det… #"uppleva den största och oerhörda frihet i att inte önska mig något alls!"… javisst. är det inte väldigt gött. att bara vara nöjd för en gångs skull. är det acceptans det? less is more..är det inte så det sägs? se det oändliga i det som inget är, för oss..och inte hela tiden styra och ställa… det finns så mycket paradoxer.. jag tror att i det som för oss inget finns, finns också allt. i tystnad finns svar. i stillhet finns ändå rörelse…fast av en annan sort..