Jaa du kloka rore!

Jag tänker som så att är det egentligen en motsättning mellan de där två? Alltså att det som sker sker för att du ska lära dig och tankens kraft?

Jag tror att så länge våra underliggande mönster finns kvar så möter vi det vi behöver för att kunna skapa förändring.

Jag tror även att de underliggande mönstren KAN (inte måste) finnas kvar även om tanken är förändrad. De kan vara så djupgående så att vi måste träna i rent fysiska möten för att förändra dem.

Jag tror därför att vi behöver båda delar för att utvecklas. Vi behöver tänka rätt för att hitta styrka, mod och ork att möta det vi behöver träna på. Och när vi har modet och styrkan så förändrar vi vårt sätt att mötas och då förändras även mönstret.

…jaa. ofta är det väl jag själv, som är hindret……för att komma vidare…. Ibland ser jag inte mej själv som hinder, upptäckten kan komma senare !!

Fruktansvärt intresanta tankar/trådar som du berör !! Så där skrämmande nära sanningen….vilken tro man nu har!!

Jag tror att man utsätts av händelser i livet, som man klarar av!! (kanske en överlevnads-strategi  för mej…)

Oooops , nu påkallas min uppmärksamhet på annat håll…..See you

#1

Hoppfull! Du är så klok. Det du skriver käns väl igen.

Tack för att du tar dig tid.

#2

Visst är så att vi sätter hindren för oss själva. Ibland är det bara så svårta att se.

Sakta men säkert går det frammåt. Ja,, ibland går det fort också.

#3 hihi, det är inte jag ,utan HOPPFULL som ska ha det berömmet

- fast när jag läste hennes inlägg så skrev hon ganska precis hur jag själv ser det !!

Det finns ingen motsättning egentligen mellan tankens kraft och att det man möter är vad man behöver och lär sig av.Genom det man möter, ser man också hur man tänkt -och tänker…och det lär man sig hela tiden att " justera"…

Och jag vet precis vad du talar om… det sägs i många böcker att när man rensat bort behovet av att tex bli illa bemött så kommer de situationerna helt sluta uppstå…det där har jag inte fått till i mitt liv ännu, hehe - DÄREMOT ser jag att vad som är den sanna och egentligen enda nödvändiga förändringen är att jag inser att jag inte behöver bli upprörd över det längre.Jag kan bemöta otrevlighet utan att bli otrevlig eller ens upprörd tillbaks.Så på det sättet är jag ju redan fri! ( nu menar jag inte att detta lyckas jämt)

Du frågar också om det kan vara rädslan och egot….vet inte om det är så för dig, men för mig kändes det väldigt sant när min terapeut menade att jag nånstans inte tillåter mig att må bra…så kanske finns det fortfarande ett uns av brist på kärlek till dig själv, som gör att du inte " unnar dig" att ta tag i detta?

Jag tror att så länge man har stoppa-huvudet-i-sanden-syndromet, dvs att man stoppar undan sådant som man inte vill se eller acceptera..Så kommer det tillbaka om och om igen tills det inte finns ngn annan utväg än att kapitulera för sanningen.

#1

Förlåt Hoppfull

Jag blandar i hop Ändrar genast på detta

#4

Hade dig i huvudet igår Szirius. *Ler*

Tackar dig för ditt inlägg nu då.

Jag har fortfarande en händelse som jag inte har klarat av att bearbeta pga bortträngnings mekanism och minnesblockering.

Det retar mig,, nå ja. Det kommer nog när det ska.

#5

BigMama!

Tror absolut att du har rätt. Jag har samma känsla och tanke som du.

När det gäller detta.

Kram till er alla.

Jag förstod att du menade mig rore

För mig är det mesta som händer så konkret, det är sällan jag hittar specifika orsaker till det som händer. Det handlar för min del om ett helt grundläggande mönster från min uppväxt som lärt mig behandla mig själv på det sättet.

Egentligen så har hela min problematik handlat om en enda sak och det är att min egen åsikt, min egen tanke och min egen känsla om MIG SJÄLV, varit sååååå låg. Jag har inte räknats, jag har inte haft några rättigheter, jag har inte fått lov att be om saker osv osv och ser man så på sig själv så blir det förstås så med.

Sedan att allt detta låg under mitt medvetna jag gjorde ju att det tog år av skyffel och spade innan jag kom ner till de tankarna och såg dem. För mitt medvetna jag såg inte alls så på saken… snacka om invärtes konflikt!

Så på nå't sätt är det hela tiden att stärka mig själv som är den enda vägen. MEN det måste få ta tid. Det är en långsam process som måste få växa fram i egen takt, den går inte att forcera fram (min erfarenhet).

Jag vet inte heller hur jag hade klarat det utan Gårdbäckarnas behandlingar. För så mycket av dessa känslor satt lagrade i min fysiska kropp och sådant kan man inte själv rensa bort. En del av känslorna var inte ens mina utan mina föräldrars… och hur ska man kunna rensa ut någon annans känslor ur kroppen

Så för mig har det varit avgörande att kombinera mitt eget arbete med behandlingar som hjälper till att frigöra och släppa.

Kram tillbaka!

#8

Hoppfull!

Låter som vi haft det lite lika du och jag genom uppväxt åren. Mitt nu varande problem tycks vara att jag söker felen där  i det förflutna och glömmer bort nuet.

För även om det mesta från barndomen är genom gått med terapuet, så finns det fortfarande dolda mönster i andra människor som jag tar till mig och omedvetet påverkas utav.

Naturligtvis hör de ihop på ett sätt, men jag faller i små gropar och har svårt att fatta emellanåt.

Men det tar sig i alla fall och det är ju alltid något.

#9 Ja vi är många som vuxit upp på det här sättet. Skönt och sorgligt på samma gång!

Ja det är människorna i vår omgivning som kan visa oss på våra inre undermedvetna mönster. För varje gång vi reagerar på någon annan är det ju för att vi själva har ett destruktivt mönster som triggas av det. Ofta ofta handlar det om att någon man möter säger eller behandlar oss precis som de som nött in det destruktiva mönstret i oss.

Och man kan ju vara ganska glad åt att man blir arg eller ledsen för det är ju trots allt vårt inre som säger NEJ, det här mår inte jag bra av… gör något åt det här, förändra så att jag inte blir bemött så här fler gånger!

Sedan tror jag att om man har ett sådant mönster som jag har haft, där jag låtit mig manipuleras och utnyttjas, så dras energitjuvar till en. Vi läser ju alla av varandra och de dras till människor som har just den svagheten. Där de kan köra sitt race utan protest. De dras ju sällan till människor som bara säger nej och säger ifrån på direkten, där har de ju inget att hämta. Så de här mönstren går åt båda håll tror jag.

#10

Visst går det åt båda hållen.

Sen har jag en tendens att se det som att: Jaja, framförallt i nära relationer. Tyck så då om du vill…

Många gånger så tiger jag och tycker att det väl ingenting att tjafsa om,,,

Men det visar sig alltid att det är nödvändigt för mig att faktiskt uttrycka mig.

Respektera mig även om vi tycker, tänker och känner olika.

Käns jätte viktigt för mig att bli respekterad för den jag är. Inte för den som någon annan vill att jag ska vara.

Trött på att pressas in i en mall och aldrig komma därifrån.

Det går ju bättre och bättre, men jag blir lite ledsen på mig själv. När jag upptäcker att detta mönster fortfarande smyger sig på mig.

Samtidigt som det är befriande att kunna vända om och ta nya tag.

#11 precis! Jag har oxå backat i det avseendet att jag slutat argumentera, men jag har förstått att jag måste stå på mig, stå upp för mig och visa att jag har rätt till min åsikt.

När andra inte visar en respekt så har det för mig bottnat i att jag inte visar mig respekt… och det är problemets kärna för mig… tillbaka till samma ställe, att jobba med att stärka mig själv och synen på mig.

Nog kan man bli lite trött ibland på att det går så långsamt. Men jag tror att det är nödvändigt med, för annars skulle både du/jag själv och hela ens omgivning få det väldigt svårt tror jag

#12

Jo visst är det så.

Lägger  in växlarna frammåt igen

Hihihihi, ja, bara man inte glömmer att stå stilla och vila emellanåt. Det är lika viktigt som att gå framåt tror jag.

Kram!

#14

*fnissar*

Stanna upp i bland och kolla riktningen,,,

Helt klart nödvändigt annars vet man aldrig,,,,,,,,,

Backen kan ju slå i av all fart

Kram