Tid och Tillit

Tiden är ju människans påfund.

Tilliten är någonting som vi bygger upp i oss själva, inom oss.

Försökte på ACoA mötet igår sätta ord på just detta,För jag kände att jag inte riktigt förstod hur detta underbara ord lyckats landa i mig så obemärkt. Idag har mina ord landat inom mig. (Tror jag)

Tidigare kände jag ett oerhört motstånd till tilliten. Men någonstans insåg jag att motståndet ändå var vägen, för mig att gå.

Jag tog mitt inre barn i handen och förde en tyst kommunikation.

Det lilla rädda jaget satte sig på tvären. Hon sökte de lätta svaren. Hon var rädd för samma svek som tidigare i livet.

 Hon ville bara skydda sig. På det enda sätt hon kunde.

Mitt vuxna jag insåg att det var dags att öva.

Den lilla inom mig ropade förtvivlat. Öva? Med förskräckt röst som satte varje känsla av osäkerhet inom mig, mitt vuxna jag i gungning.

JA vännen!

Vi ska nu öva.. Vad är det värsta som kan hända? Det vuxna inom mig tog komandot.

Vi! Du och jag. Vi har varit med om så mycket hemskheter tillsammans. Vi har varit åtskilda fastän vi lever i samma kropp.

Vi två kommer alltid att ha varandra. Oavsett vad som händer så är du och jag ett. Jag kommer aldrig mer att vända dig ryggen.

Där just i detta löfte att aldrig mer vända mig själv ryggen kände jag riktigt hur det snäppte till inom mig och den osynliga kedjan som hållit mig fången brast.

Den släppte taget om mig. Där tog jag mina första staplande steg på tillitens väg, till mig själv.

Efter detta så skedde det omärkliga, miraklen. Tilliten började spira och gro och jag påbörjade min vandring i tilliten mot min inre frihet.

Med vetskapen om att oavsett vad som händer så har jag ALLTID mig själv.

Naturligtvis har jag fortfarande dagar då barnet inom mig vill ta komandot och fly.

Men det går lättare att se vad som håller på att ske och min tysta kommunikation, till den lilla rädda flickan inom mig får mig på rätt köl igen.

Rore

!!!! ( fast det ska vara tårar med ett leende )

Jag skakar av de orden : " Jag kommer aldrig mer vända dig ryggen."

sååååå ….rörande..jag finner inte ord.

 haha, tårarna bara forsar här! Tack fina Rore,du skriver så rakt.

………………………….

Det sitter dock en djup knut här..nämligen att mitt vuxna jag kan ha svårt att känna empati för mitt inre barn.Jag kan tycka att hon är påfrestande, krävande, gnällig,överkänslig,fånig, och antagligen av en underliggande känsla av att jag egentligen inte vet hur jag ska stötta henne! Mitt vuxna jag tvivlar på att jag ska kunna hjälpa mitt inre barn…vet inte ens riktigt hur mitt vuxna jag är…

#2 Ja, vad är ditt vuxna jag? Har vi flera jag eller bara ett?

Tänk om det är så att dessa tankar du hör inom dig som säger det ena och det andra om det inre barnet inte är något annat än egots rädsla, inte du?

Alla tankar som på något sätt förstör för oss, som gör att vi känner oss begränsade/hindrade på något sätt, är ju inte det vi verkligen är. Det är bara inpräglade tankar, tankar som hela tiden återanvänds. Inget nytt alltså, inget sanningsenligt.

Det är den där gamla repiga skivan som spelas upp gång på gång och som vi lyssnar och tror på. Men du är ju ingen gammal repig skiva eller hur, du är det som lyssnar på den.

Du älskar dig själv i alla lägen, men du glömmer det när du tror på vad den där gamla skivan spelar upp.

#2

"Det sitter dock en djup knut här..nämligen att mitt vuxna jag kan ha svårt att känna empati för mitt inre barn.Jag kan tycka att hon är påfrestande, krävande, gnällig,överkänslig,fånig, och antagligen av en underliggande känsla av att jag egentligen inte vet hur jag ska stötta henne! Mitt vuxna jag tvivlar på att jag ska kunna hjälpa mitt inre barn…vet inte ens riktigt hur mitt vuxna jag är…"

"Jag skakar av de orden : " Jag kommer aldrig mer vända dig ryggen.""

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

 Om du träffar på en liten flicka ute, som står och gråter. Hon har tappat bort sin mamma eller pappa. Tycker du då att hon är krävande, gnällig, överkänslig och fånig ?

Nä, Jag tror inte heller det. Du skulle förmodligen ta henne i handen och göra allt för att hjälpa henne hitta sin trygghet.

Kram Rore

szirius, min direkta känsla av det du skriver i #2 är: Är det tillåtet att vara krävande? Är det tillåtet att vara gnällig? Är det tillåtet att vara påfrestande? osv. för den vuxna szirius? Eller är hon för vuxen för att vara så "besvärlig"?

Kanske är det så att ditt inre barn försöker tala om för dig vad du behöver tillåta dig att vara… för alla beghöver få gnälla och vara krävande ibland inte hela tiden och jämt kanske, men det vore nog inte hon heller om hon fick vara de där sakerna och de blev tillfredsställda.

Det är ju vad du som vuxen kan göra, överge henne inte, stå kvar hur besvärlig du än tycker att hon är… det är där tilliten skapas. I vetskapen att jag får må precis som jag mår utan att bli lämnad, sviken, övergiven…

Kram på dig!

#5 "det är där tilliten skapas. I vetskapen att jag får må precis som jag mår utan att bli lämnad, sviken, övergiven…"

Jag gillade ditt svar Hoppfull och dessa ord här ovan speciellt. Kloka ord av insikt. Att vi är okej precis som vi är, hur vi än tänker eller känner i stunden, hur vi än är.

Tack Tunridan!

har ju kämpat med detta själv så länge… och gör fortfarande även om vägen sluttar allt mer utför istället för uppför med åren

#7 Ja, jag känner igen det själv också och det är väl därför som man känner igen det i andra. Jag tror att det kan vara en övningssak. Ju mer man släpper taget och tillåter, ju lättare blir det.

Ja så tror jag med… vi lever ju med så många föreställningar om hur vi bör vara, inte minst inom den "andliga" sfären där man alltid ska känna glädje och lycka i varje sekund annars är man si eller sån. Det finns en duktighetspress tycker jag där alla känslor som inte är kärlek är egot… och att styras av sitt ego är ju lite fult.

Det gör tror jag att man lätt förtränger de behov och känslor som trots allt bor inom oss istället för att som du säger bara tillåta sig att vara precis som man är just här och nu!

#9 Ja, många föreställningar! Och absolut som du säger, inte minst inom det andliga området, där det finns en väldans massa pekpinnar. Ibland mer än i "vanliga" sammanhang kan jag känna. Rätt fascinerande hur det kan te sig.

Ja, det bästa är i slutänden att acceptera och tillåta sig själv som man är. Sen kan man från den utgångspunkten och utan inre motstånd förändra det man vill, om man vill alltså. Inte för att man ska eller måste, för att man tror man ska vara på ett visst sätt för att duga, eller för att vara duktig eller andlig.

Håller helt med dig!

Själv är jag lite förundrad över att andligheten är så sträng, den är som en religion med sina gränser för vad som är si och vad som är så, vad som går och vad som inte går… som om vi skulle ha koll på det här och nu

Jag tror att när man accepterar sig själv, vilket bara i det är ett livslångt arbete, så förändras man alldeles av sig själv och helt utan ansträngning, det är det som är det fina med acceptans!

#11 Haha, ja vi har nog inte alltid så stor koll som vi tror.
För mig känns det som att när jag väl tillåter/accepterar mig själv i stunden, så slutar kampen och det övergår i att jag istället känner mig buren av livet (så poetiskt!). Men så känns det…

tack för era fina tankar, jag läser och fylls.

#5

Det är ju vad du som vuxen kan göra, överge henne inte, stå kvar hur besvärlig du än tycker att hon är… det är där tilliten skapas. I vetskapen att jag får må precis som jag mår utan att bli lämnad, sviken, övergiven…

Mmmm.Vad som blev så tydligt med Rores ord, och även dina är att det är just det jag gjort så mkt…övergett mig själv…och jag fortsätter ju att komma på mig med att göra det…och jag känner mig liksom sårad över att jag sviker mig själv….

#11 så är det nog…att iom acceptansen kommer förändringen av sig självt.Och att försöka få fram nån acceptans på beställning är ju omöjligt, haha - fastän jag hamnar i den "ansträngningen" så lätt.

Att försöka acceptera att man inte accepterar kanske är en början?

Jag blir bara såhär: HUR GÖR MAN? Hur har jag gjort jag förut? Det låter så enkelt, att bara tålmodigt gång efter gång  acceptera sig själv, känna att man duger som man är osv.Men allt möjligt börjar koka och slita o skrika o tjuta i mig.Från att de senaste två åren haft fler och fler långa stunder då jag känt mig " buren av livet" som Tunridan skriver, så är det som ett bakslag att hamna här "igen"….(fast jag är ju inte " på samma ställe" såklart…)

Jag inser att jag någonstans förknippat min frid med att " jag lyckats" och att jag nu, när ångesten kommit tillbaks " misslyckats"… 

Att frigöra mig från den underliggande inställningen är klurigt…för jag vet ju hur mkt skönare det är att inte må som jag gör nu…

aaaaaaaaccepteeeeeeeeraaaaaaaa

Det är inte alls lätt!

Jag tänker att när det börjar riva och slita så gå in i det då, acceptera rivet och kokandet och var i det… det är en jobbig och svår sak men oj så befriande.

Så har jag gjort när rädslor av olika sort blockerat mig så att jag inte kunnat komma vidare. Jag har gått in i de där otäcka känslorna och låtit dem fylla mig och skrämma mig, men helt medveten om att det är bara en känsla och känslorna är inte jag, de äger inte mig. Och då har det varit som att rida ut en storm… känslorna bedarrar och, för mig, försvinner! För de var ju just bara känslor…

Först efter att jag liksom gått igenom alla de känslorna som var rädslor i form av ångest, skräck osv fick jag lugn.

Jag har övergett mig själv jag med… under större delen av mitt liv! Och det är först de senaste åren som jag fattat och försökt börja stötta mig själv. Precis som rore skriver har oxå jag gjort avtal med mig själv, gått igenom situation för situation och lovat mig själv att aldrig göra så igen. Jobbat ganska mycket enligt resanterapin och det har fungerat väldigt bra för mig.

#13

Automatiskt tänkande. Det kommer så fort, slår ner som en bomb i ens inre,

 och allt man har strävat efter ,käns som om det är/varit förgäves! Fast! Inmålad i ett hörn.

Frustration, ilska och slå på sig själv?

Samma gamla mönster med en stor skillnad. Du börjar se vad som sker.

Stanna upp.

Ta komandot över dina negativa tankar.

Mota bort dem.

Krama om dig själv. Höj dig själv till skyarna över denna upptäckt.

Över denna insikt. Acceptera.

Fortsätt frammåt.

Det blir lättare och lättare.

Allt är precis som det ska vara.

Kram Rore

# 14 ja, jag använder mig mkt av den " tekniken", att jag skapar ett mellanrum mellan mig själv och mina känslor.Iakktar dem.Låter dem härja på, ser hur de klingar av…för att återkomma igen…osv.

Ok, förlåt om jag ältar här nu men jag är fast i den här tjuriga åsikten: att jag tycker att det ska vara förbi om man väl gått igenom det.Jag har bearbetat rädslor och ångest och tvivel och alltihopa i 10 år, och KÄNNT på dem, och de har verkat LÄKTA och VARIT BORTA.

Lika självklart som ni skriver " nu är jag fri, nu är det försvunnet".

Som att ni gjorde jobbet ordentligt och sen var det klart.Frihet.Klarhet.För evigt from nu ungefär.

Varför kommer saker tillbaks för mig? Kanske har jag ett ovanligt stort register av "negativa känslor" att rida igenom…hur många år kan man hålla på egentligen…

Eller menar ni att det försvinner för stunden, men att ni också fortfarande får bearbeta saker som kommer upp?

#16

Älta på du.

Jag såg det precis som du tidigare. Kunde för mitt liv inte förstå varför det inte bara försvann bort från mig.

Tills jag insåg att det var tiden som hade gått. Mitt inre befann sig fortfarande på ruta ett.

Det som hade hänt mig under alla år. Var endast händelser, som jag aldrig någonsin fick utlopp för under min uppväxt.

Jag stoppade undan dem med samma förakt som de vuxna visade mig sitt missnöje. Under mina uppväxtår.

Jag hade inte känt eller fått lov att ge uttryck för min rädsla eller smärta. Den var bara undanstoppad.

Så varje gång den pockade på efter att jag blivit vuxen, blev jag förb…ad på mig själv. Jag slog på mig själv, eftersom jag fått lära mig att det jag kände var fel, fult och urk.

Det gav sig inte förän jag rent känslomässigt tog tag i barnet inom mig och erkände min smärta och sorg. Då först började det hända magiska saker.

#16 Det försvinner inte för mig heller! De kommer tillbaka igen och igen… skillnaden är att de mattas av för varje gång. Jag ser det lite som att man orkar och klarar inte av att ta allt, att rensa ut hela varbölden på en gång, man måste ta lite i taget för att orka livet runt omkring med.

Jag blir oxå trött och less på att samma gamla känslor, samma gamla skit dyker upp sitt fula tryne gång på gång men inser samtidigt att det betyder att jag inte är färdig med dem.

För mig handlar det i viss mån om nära relationer och de människorna finns ju kvar så problematiken (eller såret) återkommer ju gång på gång. Och jag kan se att jag blir bättre och bättre på att hantera det, men jag är inte fullärd ännu… Alltså är inte såret läkt, det finns fortfarande spår av infektion som jag behöver rengöra och läka… och inte förrän såret är helt rent och fått läka tror jag att det förvandlas till enbart minnen som inte gör ont.

Likadant är det med det inre barnet, det barnet litar inte på oss, vi får kämpa för att återvinna dess tillit. Och ju längre vi hållit på och svikit ju längre blir processen. Vi måste gång på gång visa att vi är pålitliga och till slut kommer barnet att lita fullt ut på oss. Det är som att man kan inte säga till någon man svikit i 30 år att -jamen nu kan du lita på mig, och så gör den det… det är ett bygge där man får lägga sten på sten så att säga.

Hej alla Underbara - så glad jag är att få vara med här!

#11 Känner faktiskt igen det där med präktigheten i andligheten och där det kan kännas lite stelt för om jag inte har läst igenom 5 hyllmeter och vet vilken nivå jag är på så är man ute… har för alldeles egen del kommit fram till att KÄRLEKEN  är det största och med det kommer man ganska långt också …jajamän!  och att Vara Här och Nu i Harmoni - Glädje - Enkelhet - Liv och Ljus och Moder Jord.

 Har även jag trott (min dumma åsna!!) att vissa saker var avklarade och åren går och plötsligt är det uppe på ytan igen - varför - är ju då en fråga! Fast kanske är man inte riktigt färdig?

Har ibland när jag var liten fått höra - men det där var väl ingenting - du är så överkänslig! Och imånga år har jag tyckt att det varit fult att vara känslig och att reagera - fast nu tänker jag att TACK OCH LOV - jag har känslor! Jag är iallafall ingen isbit och jag kan känna in väldigt mycket - ser det som en GÅVA i kärlekens tecken - fast känslorna många gånger gör otroligt ont. Och omvänt kan jag känna starka kärlekskänslor också!

Omfamna Dig själv i kärlek! Det är DU värd - till hundra procent!

#19 "Har även jag trott (min dumma åsna!!) att vissa saker var avklarade och åren går och plötsligt är det uppe på ytan igen - varför - är ju då en fråga! Fast kanske är man inte riktigt färdig?"

Blir man någonsin färdig då? Vad skulle det innebära att vara "färdig"? Färdig med vad? Livet?
Kanske är det så att det enda man kan göra är att vara här och nu så mycket man kan, närvarande i sig själv.

Att bli "färdig" innebär att man tänker sig ett mål man ska uppnå med sitt liv, med sin utveckling. Jag anser att livet är utveckling och det är därför inget/ingen som kan sluta att utvecklas. Vi blir aldrig färdiga, livet är ju evigt.

#20 Så sant så sant men nog kan även jag känna att vissa känslor eller proppar skulle jag vilja bli färdig med! Det innebär ju bara att man går vidare mot nya utmaningar, inte att man blir "färdig".

#19 Mmm, håller med dig om att verkar som andlighet lätt tappar markkontakten och glider iväg i teorier och krångliga teser om vad som är vad. Om man ägnade hälften så mycket energi åt att faktiskt på riktigt älska sin nästa istället för att tuppas om vems teori som är rätt så skulle världen säkert se bättre ut

#18 ja, det är en process att få tillbaks tilliten från ens lilla barn om man svikit det under lång tid.Tack för din öppenhet.

#20 det är inte så att jag vill bli "färdig", men som #21 skriver, kanske kunna  släppa mönster som skapar smärta i en och kunna gå vidare….har man funnit lite stadig mark under sig, kan man ju verkligen njuta ordentligt av alla dessa svängningar som det innebär att uppleva som människa,det har jag upplevt -  medans samma svängningar kan kännas som ett helvete när man är förvirrad och inte kan fokusera…

  #21 Om man ägnade hälften så mycket energi åt att faktiskt på riktigt älska sin nästa istället för att tuppas om vems teori som är rätt så skulle världen säkert se bättre ut.

Och ifokus.Vet inte hur många gånger jag försökt lyfta fram detta…..

Hahahaha, alla måste gå sin väg… och att tillåta dem att ha sin är en övninga det med, i alla fall för mig!

Ja barnet i en får man minsann fjäska för om man ska komma någon vart

#21 och #22

Jag ber om ursäkt, för jag hade inte läst alla tidigare inlägg och därför missat en del på vägen av diskussionen.
Jag förstår precis hur ni menar och ni har ju alldeles rätt. Visst kan man bli jäkligt trött på vissa tankar och sätt att reagera. Kanske att man blir så pass trött att de en dag är borta? Eller så går det långsamt, man får liksom vänja sig av med dessa mönster.

Fast vad är tid tänker jag? Det känns alltid jobbigt när vi ser tillbaka och tänker hur länge vi haft det på ett visst sätt, den där pendeln som svingar fram och tillbaka. Men då glömmer vi att det bara är detta nu som finns. Just nu - är det jobbigt?

Men jag tror att man kan vara färdig med något och alltså har gått igenom det energimönstret men ändå ibland tillfälligt gå tillbaka in i något, av gammal vana. Gamla vanor dör långsamt, är inte det ett utryck? Men vanor kan vi ju byta ut, vilka de än är, även om vissa av dem kanske tar längre tid än andra.

När jag ser att de negativa tankarna inte är annat än gammal vana, så känns det lättare. Jaha, nu hamnade jag i det där gamla igen, av gammal vana. Inte för att jag inte är färdig med det eller har sett igenom det för vad det är, inte för att jag inte vet att det inte är jag. Utan bara av gammal vana.

Jag tror att det allra bästa är att inte göra saker så svåra för sig, göra saker till en stor grej. Jag ser i mig själv hur pass mycket bättre jag mår när jag inte blåser upp allt. Lever här och nu, med det som är. Så ser jag det i alla fall. Just nu.

#24 När jag ser att de negativa tankarna inte är annat än gammal vana, så känns det lättare. Jaha, nu hamnade jag i det där gamla igen, av gammal vana. Inte för att jag inte är färdig med det eller har sett igenom det för vad det är, inte för att jag inte vet att det inte är jag. Utan bara av gammal vana.

Den känslan är så fri…ja, jag minns den nu! Bara att känna på skillnaden säger mkt: hur känns det att tänka att nähä, jag är inte färdig, ännu fler lager, nu står jag på noll igen, blablabla? Inte alls så bra.

Hur känns det att tänka att jag VISST är klar med det där och det bara är gamla vanespår jag hamnat i.Tja då känner jag att jag inte blir så dömande mot mig själv för det första."En gammal vana.Typiskt.Dags att bryta den och skapa nya".Det blir inte så dödsallvarligt.Mmm, mkt skönare.Och med en vetskap att jag ju lyckas med det så många gånger förut.Jag känner mig annorlunda redan NU.

Visst är det som du skriver.Det är så lätt att glömma bort det där…hahaha.Att liksom fastna i " jaha hur länge har jag mått dåligt egentligen, ska det aldrig vända?" .Att bara se år efter år bakåt i tiden…..Fast de tankarna är ju så fokuserade på just det negativa, men det finns ju - och har hela tiden funnits - ljuspunkter överallt :  i alla NU-upplevelser som följer livet som pärlor på ett vackert halsband!

Att inte blicka varken framåt eller bakåt.Utan stanna.Inte jämföra.Inte göra sig en bild av hur det " ska " vara.Utan bara vara.

Aaah, så skönt det är när man får lite hjälp på traven såhär och så öppnas något.Tack för det!

#25 Tack själv Szirius, jag skulle skriva något som svar men det kommer inget. Beror på att ditt inlägg var komplett tror jag.