Jag tror inte att det finns några negativa erfarenheter här i livet. Jag försöker byta ut det jag uppfattar som negativt till lärande i livets skola. Med det behöver jag nog tillägga att jag inte alla ggr lever som jag TROR. Det är min ambition iaf.

Med en kronisk smärta under 30 år kan detta låta konstigt, och vara en föga tröst. Men som du skriver så har det startat en resa hos dig, du har jobbat med dig själv och din personliga utveckling - vad är skillnaden på dig idag och för 30 år sen?

Oavsett vad som händer oss i livet har vi alltid en chans att välja hur vi vill hantera det. Min erfarenhet är att de klokaste och mest positiva människorna jag mött är de som har gått/går igenom svårigheter. De har lärt mig att få perspektiv på mitt eget 'klagande' och uppmärksammat mig på hur mycket jag har att vara tacksam över. (och vilken gnällspik jag kan vara )

#0

Hej Belindas!

Ingår värk i kroppen vid personlig utvecklig?

Mitt svar kommer bara från mig själv, genom mina egna erfarenheter och har ingen som helst vetenskaplig betydelse.

När jag var liten så led jag av svår huvudvärk som senare i livet klassades som migrän. Samt att med stigande ålder så började jag få cirkulerande krämpor, Nacke, axlar, magen. Ja, lite här och där.

Alltid ont någonstans, i stort sett.

Så har det varit så långt tillbaka jag kan minnas eller i alla fall sen första klass.

Upptäckte helt nyligen att jag tror att det är min inställning till smärta som orsakat fenomenet och att jag har gömt mig bakom den.För att slippa tala om den egentliga orsaker till varför jag inte vill göra si eller så.

Under min uppväxt fick jag aldrig någon migränattack hemma. Bara i skolan. Kanske var det en tyst signal till min omgivning, jag vet inte. Men det var ingen som snappade upp den i alla fall.

Jag vågade inte anförtro någon om vad som pågick hemma, så det tog sig kroppsliga symtom.

På den vägen har det fortgått genom åren.

Jag har inte vågat vara ärlig och säga att nej jag vill inte,,,,

Istället har jag sagt att nä,, jag har nog lite ont i huvudet, eller magen,, eller någon annanstans.

En bra täckmantel för mig att gömma mig bakom.

Jag ser riktigt hur dumt det ser ut nu när jag skriver det. Men det är så jag har gjort.

Så det käns lite skämmigt att skriva detta, ska jag erkänna.

Jag har haft värk, absolut. Riktigt sk..t ont till och med.

Men jag tror att så länge jag behöver gömma mig bakom värken så kommer den också att finnas i mitt liv.

Bästa sättet att bli av med det tror jag är att medvetande göra den.

Så jag vill tacka dig för att du skapade tråden och att jag fick chansen att sätta ord på mina tankar.

För det är genom mina tankar som jag kan förändra mitt liv.

Det blev nog inte det svar du förväntat dig och med detta sagt så vill jag bara tydlig göra att detta inte behöver gälla för dig.

Rore

#0 "Med kronisk värk sedan 30 år så undrar jag hur ni ser på detta. Ingår det i personlig utveckling ?"

Vad ingår överhuvudtaget i personlig utveckling? Jo, allt som finns i vår unika upplevelse av livet. Så det är egentligen bara du själv som kan svara på frågan, för det är ju bara du som kan ha just din upplevelse.

Alla upplevelser vi har, oavsett vilka de är, kan lära oss något, visa oss något om oss själva och ta oss djupare inåt mot vårt sanna inre. Och kanske är det just de svårare upplevelserna som lär oss mest om oss själva.

"Men om man har haft det så länge trots att jag jobbar med mig själv och att min kontakt med andevärlden och andra människor ska fungera. Hur ser ni på detta ?"

Den här meningen känns lite ofullständig. Menar du att du känner att du borde ha blivit frisk från värken vid det här laget? Förklara gärna, om jag missförstår dig.

#2 Rore; vill bara säga att du är en vacker människa; så ärlig och öppen och delar med dig utifrån sådan tillit! Du vågar verkligen vara dig själv, det märks och din själ lyser igenom - jag ser den, jag ser Dig.

Jag lär mig alltid något mer om mig själv när jag läser dina ord.
Även jag har gömt mig bakom en massa ursäkter, ända sedan barndomen. Jag lärde mig snabbt att uttnyttja sjukdomen som bröt ut hos mig när jag var sju år. Medvetandegöra, absolut!
Så Kram!

#4

Tunridan!

 Jag Kramar Tillbaka

#2

Jag tycker att du är fantastisk, du har ju funnit en skatt i denna insikt.Jag är helt inne på samma spår, att mkt av värken kan handla om så djupt omedvetna saker, så att man blir sjuk i stället.

Jag hade jämt ont i magen när jag var liten, exakt samma orsak som dig, vågade inte berätta hur jag hade det hemma.En gång fick min mamma komma på ett möte till sjuksyster för att prata om mina magproblem -då fick jag en utskällning av mamma att jag var en gnällspik som bara ville ha uppmärksamhet, och sen blev det inget mer med det….att jag levde med konstant oro över mammas missbruk kom aldrig fram…och jag "fick vatten på min kvarn" att ingen såg mig, trodde på mig eller brydde sig, så jag blev helt tyst om på min onda mage resten av skoltiden.

 Jag har själv svår migrän, som blivit värre de senaste åren och jag har letat efter anledningen, att jag vinner något på det? Jag ser mest allt jag förlorar…så jag är snarare i ett motstånd mot den smärtan, accepterar den inte alls.Jag tror mer att just huvudvärk är inkapslat flöde, att jag inte tillåter mina känslor fullt ut utan håller fast så mkt …

Jag läste också nyss något väldigt intressant -  att " arv av sjukdomar" i en familj ofta handlar om att det finns en acceptabel sjukdomoch då dras smärtan dit, för då får man sympati av varandra.Tex så har både jag, min syster och min mamma nack och magproblem!Man reagerar alltså med något som är acceptabelt….skulle jag ha vuxit upp i en familj där man tröstäter och därmed blir överviktig,då kanske jag skulle ha lagt min smärta där…?Det är ju spännande hur vi människor fungerar, är det inte?

#6

"Jag läste också nyss något väldigt intressant -  att " arv av sjukdomar" i en familj ofta handlar om att det finns en acceptabel sjukdomoch då dras smärtan dit, för då får man sympati av varandra.Tex så har både jag, min syster och min mamma nack och magproblem!Man reagerar alltså med något som är acceptabelt….skulle jag ha vuxit upp i en familj där man tröstäter och därmed blir överviktig,då kanske jag skulle ha lagt min smärta där…?Det är ju spännande hur vi människor fungerar, är det inte?"

Det ligger mycket i just detta. Det tror jag . Visst är det spännande att se hur vi fungerar, samtidigt som det också väcker insikter om en själv.

Som inte alltid käns så himla bekväma 

Men de behövs ju  ändå.

Det är genom dessa insikter som vi växer och kan släppa taget om det gamla.

Härligt kan jag tycka idag, men förr skrämde det slag på mig. *ler*

#7 hehe, nä bekvämt är det inte.Jag pendlar mellan att tycka att det är helt fantastiskt spännande och härligt och nästan "roligt" vissa dagar,medan andra gånger skrämmer det fortfarande slag på mig.Eller…det gör det ofta först, men sen kommer jag förbi det…ungefär…hehe

Hemligheten ligger ju, som vi vet, i accepterandet. Inte accepterandet som att gilla läget. Utan accepterandet som att tillåta. Som om det var någonting man hade väljt själv. Velat ha.

Med acceptans/tillåtelse kommer "mellanrummet".

Det är lättare med fysisk smärta eftersom smärtan är så konkret. Svårare med känslor och tankar eftersom dom är mer subtila. Det är lättare att avidentifiera sig från fysisk smärta än från tex subtilt missnöje.

Själva fysiska smärtan försvinner inte. Lidandet försvinner.

#9 "Det är lättare med fysisk smärta eftersom smärtan är så konkret. Svårare med känslor och tankar eftersom dom är mer subtila. Det är lättare att avidentifiera sig från fysisk smärta än från tex subtilt missnöje."

Är det verkligen lättare? Jag undrar. Kanske är svaret både ja och nej. Den fysiska smärtan kan ju också vara väldigt intimt kopplad till just subtila tankar och känslor, som man inte alltid har koll på. Och då blir det inte lättare bara för att smärtan är fysiskt konkret. Den är ofta bara toppen av själva isberget.

För även om man avidentifierar sig från den fysiska smärtan som sådan och skapar mellanrummet i nuet, så kanske man fortfarande undermedvetet "håller fast" i de underliggande tankarna och känslorna som hör ihop med den fysiska smärtan. Det är min upplevelse iaf.

Men jag håller med; även om den fysiska smärtan inte försvinner, så gör lidandet det - i stunden. Och det är väl dit vi alltid kommer tillbaka; till stunden här och nu. Nuet, det enda som vi verkligen är.

#10 Det är säkert så som du säger. Jag har inga personliga erfarenheter av kronisk smärta. Så jag VET inte

Vet inte ens varför jag skrev som jag skrev . Ja, du vet, vissa gånger kommer orden bara…

Vad menade jag? Hmmm… Det har att göra med lagen om orsak och verkan. Alla vet hur den funkar. Men den funkar åt andra hållet också! Det måste den. Vilket betyder att om jag tar bort verkan försvinner orsaken. För… hur skulle den kunna stanna kvar?

Kram, Pirjo

#11 Haha, jadå jag vet..orden flödar på ibland bara.
Intressant det du säger där om orsak och verkan, det gör ju saker och ting ganska enkelt egentligen, eller? Hmm, vet inte…Jag får fundera lite och kanske återkomma. Just nu finns inga svar märker jag. Så kan det också vara.

Kram, Åsa.

För en vecka sen åkte min pappa in på sjukhus med en svullen och sårig diabetesfot som det var infektion i. I onsdags fick de amputera en del av hans fot för att han inte skulle få kallbrand och mista hela benet.

Det hände och visst är det tragiskt, men jag är idag oändligt tacksam över att min pappa lever och de har tagit kontrollen över diabetesen som fick härja fritt ett tag. Han får sjukgymnastik och han ska få en fotprotes när såret har läkt och som jag ser det blir man starkare av motgångar.

Vad har jag lärt mig, ja kanske att livet är skört och att man inte ska ta livet för givet. Det är viktigt att ta hand om varandra i en familj och ställa upp när sådant händer och finnas där.

# 0 Du frågar om kronisk smärta är en del av din personliga utveckling. Min övertygelse är att den är det.

Jag har själv haft kronisk smärta i 23 år orsakad av en whiplashassymetri i nacke och bröstrygg. Skadan är ett faktum och assymetrin går tydligen inte att riktigt jobba bort. Men värken som jag förknippar med denna skada, kan jag till viss del påverka har jag märkt.

Smärta tenderar att öka om man sover dåligt, så a och o är att se till att få bra nattsömn, med djupsömn. Kan du inte nå detta, be en läkare om sömntabletter som du kan ta då och då, men inte regelbundet. En natts djup vila med sömntablett har jag upptäckt ger mig så mycket mervärde i mitt liv, med mindre smärta, att jag känner mig piggare och orkar mer. 

Smärta är också ofta själens rop på hjälp. När själen mår dåligt, talar den ofta genom smärtan man upplever. Om man kan sätta fingret på varför själen mår dåligt, fundera på exempelvis om du misstrivs med något i ditt liv - eller om du lever i ett förhållande där du känner dig t ex förtryckt eller "osedd". Eller om du har genomgått ett trauma några år innan du fick smärtan i kroppen för 30 år sedan, och du kanske inte har bearbetat händelsen färdigt utan kanske lagt locket på… Det kan ligga trauma på trauma från barndomen bakom en del av smärtan.

Kan du försöka ringa in sådana bakomliggande orsaker till smärtan, och åtgärda/jobba med dessa, kan också smärtan på sikt minska tror jag. Jobbar man på detta sätt med den smärta man bär, blir detta "arbete" en del av din personliga utveckling. Det är ett sätt att lära sig att vårda sig själv på bästa sätt, hitta "jämnvikt" i det liv man har och acceptera situationen för vad den är här och nu.