Du är inte ensam. Jag kan också känna skuldkänslor om jag exempelvis blivit väldigt arg på någon.

Då börjar jag tänka att jag ska be om ursäkt, fast det ofta finns en orsak till att jag blev så arg, exempelvis att jag känner mig kränkt. När jag tänkt efter så ber jag inte om ursäkt, för jag förstår det irrationella i handlingen. Jag blev kränkt och reagerade och det är helt okej att bli arg.

Det låter jobbigt att ha det så som du beskriver.

Hej

Många gånger hänger dessa känslor, tex skuld, kvar av gammal vana. Har sina rötter i barndomen. Är inte relevanta idag. Då räcker det att bara se det. När känslan kommer - titta på det - typ "Är du här nu igen"

Det finns massor med olika teorier och sätt att se på saker och ting. Också olika orsaker… så ta och börja med detta enkla

Lycka till!

Kram, Pirjo

#0

Jag gjorde lika dant som du, Kände skuld vare sig det var befogat eller inte.

Befann mig i ständig konflikt med mig själv när detta kom över mig. Samtidigt kunde jag inte förstå varför.

Mitt barndoms mönster följde mig upp i vuxen ålder, utan att jag förstod det.

Jag hade fortfarande "rösterna" från förr med mig. Jag blev min egen dömande domare.

Trots att det var länge sedan jag flyttat hemifrån.

Nu vet jag inte hur det var för dig i din barndom. Men jag vill ändå tala om att det finns en sida på nätet ACoA. Kolla upp deras sida och se efter om det kan vara någonting som du känner dig hemma i.

Det programmet har hjälpt mig väldigt mycket.

Önskar dig all lycka till i ditt sökande. Om du vill och känner för det får du gärna Pm:a mig.

Kram Rore

#3

Tror inte min känsla av skuld ligger i barndommen. Har aldrig blivit skuldbelagd hemma för något som har gjort att jag kan få den känslan.

Samtidigt vet jag inte varför jag tror att det inte har med min barndom att göra. För jag har nämligen = 0 minnen från min barndom. Ytterst vaga fragment. Minns inga födelsedagar, inte första skoldagen, inga konkreta minnen från någon jul etc.

Samtidigt har jag märkt att trots att jag växte upp med båda mina föräldrar så är det alltid min mamma jag tänker på när det gäller min barndom. En varm, stark, modig kvinna full av empati. Hon hade alltid tid, fanns där, lyssnade, stöttade.

Jag känna skuld över hur min sons liv har blivit fast jag vet att alla har ett eget val. Tar på mig skulden för att jag blev mobbad i skolan. Tar på mig skulden då jag blev misshandlad av en pojkvän när jag var 16. Samma skuldkänslor när samm sak hände då jag var 19 av en annan pojkvän. Tar på mig skulden för att en vän inte kan acceptera och förstå att jag har flyttat. Hela tiden kommer tankar som " om jag inte hade gjort/sagt/svarat/ si eller så hade det inte hänt. Troligen hade det inte spelat någon roll vad jag sagt, gjort eller tänkt. Det hade inträffat ändå.

#4  "fast jag vet att alla har ett eget val"

Det gäller dig också!  Släpp dina skuldkänslor. Det är bara du som kan göra det.

"Hela tiden kommer tankar som " om jag inte hade gjort/sagt/svarat/ si eller så hade det inte hänt."

Vem har fått dig att tro att du skulle ha så stor makt över andra människors liv?

Kram, Pirjo

#5

Jo jag vet att jag ingår i ordet alla

Nej har inte makt över andras liv. Men om jag sagt ja i stället för nej hade det kanske inte smällt.

Hade jag låtit bli att flytta hade kompisen inte behövt känt sig ensam. etc etc.

Vet det låter helknäppt, vet att jag skall släppa skuldkänslor men lättare sagt än gjort.

#0 När vi inte är i kontakt med det vi verkligen är så känner vi ofta att något är "fel", men kan inte förstå vad. Det finns en underliggande känsla av olust, rädsla, ofta skuld som kommer från vårt omedvetna.

Vi vet att skulden är falsk, att den inte är sann, för något djupt inom oss vet att vi har missuppfattat något. Men vi motarbetar denna sanna röst inom oss genom att hitta "bevis" på att vi faktiskt ska känna skuld och att vi bär hela världen och andras liv på våra axlar.

Precis såna tankegångar som du har är "bevis" och "ursäkter" till varför vi ska känna skuld. Vi har alltså en massa "bevis" från vår barndom och uppväxt och från livet runt omkring oss nu, som visar detta. Tycker vi.

Men; är det verkligen sant? Börja ifrågasätt dessa "bevis". Ifrågasätt dina egna tankar. Och då menar jag verkligen ifrågasätt, inte logiskt försök övertyga en tanke med en annan. Utan undersök på djupet;
Är detta verkligen sant? Vad är sant? Vem är jag?

Detta gör du i stillhet. Endast i stillhet finner du tillbaka till dig själv. Men det är upp till dig och endast dig om du gör det. Jag skulle råda dig att våga ta klivet. Stanna inte kvar i det som inte är du.

Kram, Åsa.

#7

Jag har ifrågasatt många gåger. vänt ut och in när det gäller känslan av skuld kring saker och ting. Och många gånger finns det ingen anlednin att känna skuld det vet jag. Men det förändrar ändå inte att känslan finns där.

Har sökt i 6 år efter vem jag egentligen är. Försökt gå in i mig själv men inte lykats. Kan nog påstå att jag är på gränsen till expert på att fly från mig själv.

Jag har ett bra boktips till dig. Marta Cullberg Weston har skrivit fängslande och intressanta böcker om självbild, självkänsla, skuld och skam.

Jag läste hennes bok om negativa självbilder och förstod att jag har en inre kritiker (mamma och mobbarna från skolan) som kommenterar allt jag gör. Nu kan jag upptäcka de tankar som inte är mina egna och be den "inre domaren" hålla käften och sköta sig själv. Bara på några veckor känner jag att min självbild har ändrats till det bättre. Jag känner mig vackrare, starkare och framförallt gladare.

Det är jobbigt att känna skuld och inte veta varför. När du skriver att du är på gränsen till expert på att fly från dig själv, ska du kanske stanna upp och börja fundera på varför du flyr. Jag håller med Tunridan att du ska söka dig själv i stillhet.

Kram Mia

#8  Okej, jag förstår att du kämpar och har kämpat länge med detta. Kanske du ska sluta kämpa, ge upp kampen helt enkelt?

Det är klart du inte "lyckas" hitta dig själv eftersom, precis som alla som söker, så motarbetar du dig själv genom själva sökandet. Du går alltså runt i cirklar.

Men detta är heller inget du ska "lyckas" göra, det är ingen bedrift att se vad man är.
Du behöver inte aktivt hitta dig själv utan bara se vad som är sant här och nu.

Se efter vem det är som söker. Kan du hitta den som söker om du är stilla för en kort stund? Se efter inombords om det finns någon sökare där…

För att komma hem i det du är så behöver du alltså stanna upp.

Du kommer aldrig hitta det du verkligen är i någon framtid. Bara nu. Så först när du ger upp sökandet, kommer du att "hitta" det du är..

#10

Hur skall man veta vem man egentligen är innerst inne utan att söka?

Om man inte vet vem man själv är, inte vet om tankar, åsikter, vilja är ens egna eller att man bara har dom för att det förväntas att man har dom blir risken stor att man både blir helt vilsen och att man lever sitt liv genom andra. Och då försvinne även detta med att leva i nuet för då är det inte mitt sanna jag som lever.

#11

Jag förstår hur du menar.

Det är då vi behöver stanna upp och känna in. Vad som sker inom oss. För att lära känna oss själva.

Titta på det som kommer in i känslosvallet. Betrakta utan värdering.

Det är jätte svårt till en början. Tillåt känslorna finnas, känn dem även om de gör ont eller om de gör dig förvirrad.

Låt dem bara finnas där. Gråt, skrik eller skriv ur dig dina känslor om du behöver göra det.

Låt det ta den tid det tar, acceptera att förändringen kommer i den takt som du mognar. Ha tålamod och förståelse för dig själv.

Så fort det dyker upp en dömande tanke om dig själv.

Skrik tyst i ditt huvud. STOPP.

 Gå tillbaka och träna dig i att bemöta dig själv på ett kärleksfullt sätt.

Återskapa förtroendet för dig själv.

Bara det att du är medveten om din flyktberedskap skapar möjligheter att börja ta tag i det som händer inom dig.

Då kan du stanna upp och börjar känna Här och Nu.

Det låter kanske helt galet,, men det har fungerat för mig

Hej Delfinen

"Och många gånger finns det ingen anlednin att känna skuld det vet jag. Men det förändrar ändå inte att känslan finns där."

Hmm… jag ska berätta hur jag skulle göra, vet inte alls om det kan hjälpa dig…

"Ok. Jag känner skuld. Den är envis som tusan. Vill inte försvinna. Jag vet att det finns ingen anledning att känna så här. Det är inget fel med mitt förstånd. Ändå hänger den kvar. Varför???

Eftersom den inte ger upp måste den har nåt att säga. Nåt viktigt. Vad skulle det kunna vara? Vad är det som håller skulden kvar? Vad skulle kunna få den att bli nöjd och försvinna?

FÖRLÅTELSE! Skuld och förlåtelse håller ihop. Tack! Nu vet jag vad jag behöver göra."

Kram, Pirjo

#10 Bra fråga och helt berättigad förstås. Nej, egentligen kan vi inte låta bli att söka, det är ju vad det innebär att vara människa. Så det kommer spontant i oss. Det är inget fel med det, vill jag säga och jag hoppas att jag inte fick det att framstå som det? Inte min mening i såna fall.

Men sen kommer vi alla att komma till en punkt då vi börjar förstå att hur mycket vi än söker och söker, så kommer vi aldrig "fram".

Vi hittar aldrig det där vi söker efter, det som vi vill ska få oss att känna oss fullständigt tillfreds, hur mycket och länge vi än söker. Vi upplever mer eller mindre att något "fattas". Som att vi inte är hela.

Det har du ju själv upplevt, eller hur? Det går vi alla igenom. Så sökandet är en del av livet, men någon gång så behöver man se att det man söker efter är det som man redan är. Då slutar sökandet. Men livet fortsätter.