Här är bönen i sn helhet:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid

hos en ensam.

Och här är originaltexten skriven av Reinhold Niebuhr 1926

God, grant me the serenity

to accept the things
I cannot change,

Courage to change the
things I can, and the
wisdom to know the difference.

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

Amen

Jag tycker att den är så vacker så den förtjänar att läsas i sin helhet.

Tänker på gamla invanda mönster som inte är så lätt att bryta ifrån. för man kan ju känna sig hur stark som helst,och ett tu tre så är man där igen utan att man har reflekterat på det.

Men hur bryter jag mitt gamla tankemönster som är invant.

Bra inlägg rore,får något att grunna på.

Väldigt vacker bön hoppfull,tar till mig den.

Tack Hoppfull Stor kram till dig från mig

Stor kram tillbaka du kloka goa människa!

Håller för övrigt med dig om gamla mönster… kroppen är så invand så den är där i rädslan innan jag ens hunnit reagera, eller den var det förr. Vi har tränat massor ihop nu och kommit en bra bit på vägen, men mycket återstår innan jag är fri!

Tack rore för kloka ord!

Tack Hoppfull för du skrev hela bönen,den är verkligen fin.

Varm kram till er båda

#0 tack fina du, som öppnar dig och visar ditt arbete så öppet.För mig blir det så att hjärtat flödar över lättare av människor som visar sin styrka i sin svaghet, som jag upplever att du gör.Som delar med sig av " de där dagarna" som kommer ibland - och hur man tar sig igenom dem.Kärleken och visheten blir så mkt större i det sköra… 

#1 tack också Hoppfull för hela versionen - den har jag faktiskt inte sett förut.

Jag tänker oxå att det är inte svaghet att vara den man är, märkt av sin uppväxt och en produkt av den. Det är i så fall svaghet eller snarare rädsla att stanna kvar i den rollen.

Det är inte att vara svag för mig, att vara den man är, det är vi ju vare sig vi vill eller ej. Och alla, precis alla, har sina rädslor som de behöver jobba med så för mig är det ett normaltillstånd precis om allt annat.

#7 jag kanske uttryckte mig "fel", jag menade nog att jag känner kärleken lättare med människor som tillåter sig vara som dem ÄR.Tack för att du hjälper mig förtydliga det…

#8 Det var nog mest att jag ser att det ofta uttrycks som att man är svag eller har svagheter som ska arbetas med.

Jag tror att många ser det som svaghet, vilket inte är något fel , jag ville nog bara säga att man kan, och jag gör, se det på ett annat sätt. De vi är gör oss sårbara men inte svaga… ofta upplever jag tvärtom. De som gått igenom svåra uppväxter eller svårigheter i sina liv är starka som riktigt segt virke, de vet att man måste kämpa och ger inte upp. Medan de som haft mindre svåra uppväxter och förhållandevis problemfria liv kan vara ganska gnälliga och klaga över saker som jag och andra upplever som lyxproblem om du förstår hur jag menar.

Det är sant, jag känner mig svag och rätt så eländig innan jag kommer på att jag gått in i ett gammalt invant mönster.

Men i rädslans svaghet växer också insikten och styrkan. När jag kommer på vad det handlar om och jag bryter mig loss från den.

När jag överlämnar mig själv åt sinnesro bönen och dess verkan,

 så käns det som balsam för själen och jag kan slappna av och kliva ur ekorrhjulet som satts igång inom mig.

Vi är starka i vår sårbarhet och svaghet. Men endast när vi accepterar rädslans existens inom oss, så kan vi släppa taget om den.

Tror jag i alla fall.

Ja, åtminstone innan vi får syn på rädslan… så länge man är omedveten om att det är rädsla och vad den gör med oss så känner man sig förvirrad och frustrerad tycker jag.

När man fått syn på den, identifierat den, då får man ju läge att handla med. Man klarar kanske inte att handla ultimat på direkten men när man testat några olika metoder så kommer det naturligt.

Jag håller med dig hoppfull.

Jag är inte så van vid det här vackra sättet att uttrycka sig om kärlek och öppna hjärtan, jag är en pragmatiker och använder mig av ett oerhört konkret språk och sätt att tänka när jag funderar och sätter ord på mina upplevelser. Ibland känner jag mig alldeles vilsen i "ert" sätt att uttrycka er men när jag får omsätta det till mina tankar och handlingar så blir det samma slutsats fast på ett annat språk.

Kram rore!

#0 Den bönen säger allt.

Gud!

Ge mig sinnesro att acceptera,

 det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

och

Förstånd att inse skillnaden.

ACCEPTERA DET SOM ÄR

Den bönen har jag vid min säng och många många gånger har jag räckt ut tungan åt den - vi har verkligen varit osams, men oftast sams.

För det är ju så rätt - man kan aldrig förändra någon annan - bara sig själv och det kan vara tufft många gånger i livet att acceptera det.

Kram Lena

Den bönen är ju bara såååå bra!!!! TACK!