#0

Ja, det är en fälla som är lätt att falla i.

Om vi inte har verktygen så att vi vågar eller kan ställa oss utanför den.

Just det att vara alert när andra vill lägga över ansvaret för deras välbefinnande på oss.

Att verkligen se vad det är som händer och sker kan vara svårt. Om vi har behovet av att vara till lags.

Kram Rore

#0 Ja jösses, detta upplever vi nog alla titt som tätt i en eller annan form förstås. Så du är verkligen inte ensam.

Detta är något vi alla får lära oss, så det är något som är universellt. D v s att alla upplever det, men också att alla utövar detta, mer eller mindre, i större eller mindre grad. Ingen av oss är oskyldiga offer.

Tänk dig t ex denna påhittade episod:

Du är ett litet barn och du inte vill komma in och äta middag, för du har ju så kul när du leker utomhus och vill fortsätta med det. Mamma blir snart irriterad på att behöva tjata på dig och sätter på sig den där minen som visar dig att du nu är stygg.
Du har gjort "fel" alltså. Du känner hennes blick, hennes irritation och upplever skuld, men du kan inte riktigt förstå vad det är du gjort fel? Du ville ju bara fortsätta leka, glad i hågen?

Eller så gör du något i din oskyldighet som barn som "gör mamma/pappa ledsen". Du är ansvarig för din mammas/pappas känslor alltså, får du lära dig.
Mamma/pappa kanske tittar sårat på dig eller säger något som får dig att känna skuld, för du agerar inte så som din mamma/pappa vill att du ska agera (de lägger ansvaret för sina egna känslor på dig).

Detta fortsätter sedan i andra miljöer; som dagis, förskola, skola, arbetsliv, relationer…Och vi gör detta själva också, naturligtvis eftersom vi får lära oss det. Så det handlar inte om att det bara är andra som gör detta "mot mig".
I slutänden är det bara mig själv jag kan förändra och ha ansvar för, jag kan bara ta ansvar för mina egna tankar och känslor, ingen annans. Om andra gör detsamma eller inte är inte upp till mig att styra över. Alla har sin väg att vandra.

Dessa "härskartekniker" är alltså något som vi alla utövar omedvetna om vår sanna identitet. Din och min mamma/pappa lärde sig detta omedvetet av sin omedvetna mamma/pappa o s v. Därför är det inget personligt, utan något inlärt och som är universellt. Alla gör det, alla upplever det, alla går igenom det.

#2 Just din lilla påhittade historia, kan jag faktiskt koppla till något som hände i helgen, då jag besökte min bror och hans familj.

Tvååringen är lite svartsjuk på lillebror som är 10 månader och som får mycket uppmärksamhet.

Så sitter vi och äter frukost och killen vill ha bröd med sylt på, det får han, men sen äter han inte utan hittar på allehanda hyss, varpå det uppstår irritation (särskilt hos mamman) vilket hon även säger högt:

- Å nu blir jag irriterad och så reser hon sig upp och går sin väg.

Tvååringen blir ängslig och ropar efter mamma, vi andra ser att han blir ledsen och undrar vad som är fel.

Mamman (och även pappan) säger till tvååringen:

- Men du som är stor vet ju att man ska äta upp sin mat …

Så det är inlärt … Mycket intressant tycker jag att fundera över.

Jag har upplevt det många gånger. Det känns fel och jag vet inte riktigt vad som just hände. Men jag får nästan dåligt samvete, fast det var jag som just blev kränkt.

Nu har jag i alla fall svaret och kan tipsa om en kanonbra bok som heter "Härskarteknik" av Elaine Bergqvist. Den öppnade verkligen mina ögon och jag har redan använt mig av det som står där i.

KÖP DEN!

#3 Perfekt exempel på hur vi människor fungerar i vår omedvetenhet. För även mamman och pappan gjorde ju bara det de själva lärt sig, de visste ju inget annat sätt att reagera på.

Ja precis som du säger; "det känns fel och jag vet inte riktigt vad som hände". Så snabbt går det, man är ju inte medveten om den inlärda tanken som gav känslan av dåligt samvete. Det är en omedelbar och omedveten reaktion.

Men vad häftigt det är att se att allt som vi en gång lärde oss och som vi väldigt ofta upplever som något negativt inom oss, inte alls är de vi är. Inget av det inlärda, det präglade, är det jag är. Så jag kan "lära om", nu kan jag vara den som bestämmer medvetet hur jag ser på saker och ting, på mig själv, andra, livet. Coolt va?

Så bra att du hittade en bok som hjälper dig.

I min familj är detta det enda språk som använts! Jag hade i unga vuxenår så mycket skuldkänslor så jag trodde att allt dåligt som hände berodde på mig. Jag gick nästan under i detta. Särskilt har jag en syster som förfinat sitt härskande till en konstform, tyvärr kan man inte konfrontera henne för hon tar inte emot något alls. Därför har jag fått bryta kontakten helt med henne.

Jag märker hur jag själv gör så här mot mina barn men har lärt mig att mycket snabbt lägga till - det är inte ditt fel, det är jag som blir sur, du har inte gjort något fel. Då kan barnen åtminstone slippa den värsta skulden tänker jag, om jag tydligt säger att det är inte de som gör fel… tills jag lärt mig bättre får jag hålla mig till den metoden

#5 Ja, det är nog vanligare än man förstår. Min bror är också härskare, han kan kläcka ur sig nedsättande kommentarer som:  Hur otekniska är ni egentligen? och sen förklarar han inte hur DVD:n fungerar.

Men som sagt hur kommer man åt det? ´

Man utgår från att härskaren är omedveten om det som han/hon säger och gör. Han/hon har inte full koll på signalerna de sänder genom tal, ton och kroppsspråk. Så vad man kan göra är att spegla situationen.

Jag kunde då ha sagt till min bror:

- Du sa att vi är otekniska, vad menar du med det?

Ja det är väl det som är det svåra… hur bemöter man sådant beteende. Åtminstone de jag råkat ut för är människor som helt enkelt inte tar en konfrontation.

Men annars tror jag det du säger om att snabbt spegla är ett bra sätt.

#7 Jag har också råkat ut för människor som inte tar en konfrontation, även människor som vänder det jag har sagt mot mig och tycker att jag är dum i huvudet. Fram tills nu, förstod jag aldrig varför jag kände mig så nedtryckt och trampad på.

#8 Precis! Eller så som du säger vänder de allt tillbaka och bara säger att man själv väljer att uppfatta dem på det sättet, att det är mitt problem och att de kan inte göra något åt att jag väljer som jag gör…

Den typen av människor, som jag tycker är som en glasruta, allt studsar tillbaka till mig och inget når fram till dem… de har jag slutat ha relationer med överhuvudtaget. Även så här på forum finns de i ganska hög utsträckning och dem avstår jag från att ens kommentera eftersom man alltid bemöts på det sättet.

Inte så sällan klappar de sig för bröstet och kallar sig raka och ärliga när de egentligen är fräna i tonen och lite småspydiga… kan även säga att man inte ska ge sig in i leken om man inte tål den osv. Då är det bara att ignorera, de lyssnar bara till sin egen röst ändå och är så uppblåsta i sina egon så det är helt meningslöst att ens försöka.

#9 Du har rätt i det du skriver, dessa personer finns på forum också. För inte så länge sen var det någon som frågade om totem/kraftdjur på ett annat forum och jag gav tips på en bok som jag läst, som jag tyckte var bra.

Genast var det någon som var mindre road av mitt val av bok och tyckte vissa saker om detta, men jag valde som du att inte kommentera det. Jag tycker att man ska acceptera människors åsikter och tankar oavsett hur dumma de låter. Vi är ju faktiskt olika och tänker/upplever på olika sätt.

#10 Exakt!

Dessutom vet ju ingen allt och ingen kan ju säga det den vet är bättre eller mer värt än det någon annan vet. Man kan bara utgå från vad som känns sant och rätt för just mig och om fler gjorde det skulle många saker bli mycket minre konfliktfyllda.

#9 Det är negativa tankar som tar över. Läs mer om vad #2 skrivit i hennes inlägg så du kan få en harmonisk framtid.

Vill du leta efter fel så kommer du hitta många och mitt tips till dig blir att ta kontrollen över dina negativa tankar innan de äter upp dig inifrån och ut.