Mycket bra sagt!

Tack för att du lägger in alla tänkvärdheter  och kloka ord till oss. Kram Rore

Förklara mera Tunridan. Jag behöver fatta detta nu. Jag har precis gått från närvaro och lycka rätt in i stressen. Det blev tvärstopp och aldeles för mycket.

#1 Tack för att du säger detta. Kram.

#2 Vad är det du behöver fatta? Om inte något i texten talar till dig just nu så låt det vara så. Ta det lugnt, slappna av. Du måste ingenting, för det finns inget du måste leva upp till. Allt är väl.

Du tror att det finns något du måste/behöver göra för att komma ifrån din upplevelse av stress och tvärstopp och in i den "rätta" upplevelsen av närvaro? Är det så?

Men tänk om det inte finns en upplevelse som är den "rätta"? Bara det som är, Nu. Och det kommer gå över i en annan upplevelse, för så fungerar livets flöde. This too shall pass.

Och kanske är det så att du istället behöver stanna upp just nu och vara stilla, så att du kan se detta klart?

Stressen är ju en indikation på att vi behöver stanna upp. Inte att vi behöver göra mer, fatta mer. Gå inte på vad ditt ego säger, för det hittar alltid fel med allting, alltid.

Var istället stilla bara för ett ögonblick, ta några djupa medvetna andetag och tillåt allt att vara som det är. Känn din kropp sitta på stolen, känn stolen under dig. Känn hur livet flödar genom din kropp, känn dina hjärtslag, din andning, cellernas sprudlande livsglädje.
Säg till dig själv:

Det är okej att känna såhär. Det är verkligen okej…

Kram!

Tack Tunrindan för de orden,man har en förmåga att flaxa iväg.

Så det kan ta ett tag innan man landar.

Man får träna på det.

#3 - "Stressen är ju en indikation på att vi behöver stanna upp. Inte att vi behöver göra mer, fatta mer."

Absolut sant! Bra formulerat!

Kram Rickard

Oj, just denna konflikt har jag väldigt mycket! Hur vara öppen och ändå sätta gränser? På pricken ett dilemma jag inte kommer underfund med vad gäller min svärmor.

Just nu är jag mitt inne i en känslomässig storm med min svärmor och har insett att jag har tagit in väldigt mkt av vad som är HENNES och gjort det till mitt.Jag har lyssnat och lyssnat och därigenom omedvetet absorberat hennes frustration.Det kan bli sådär…jag övar mig i att vara öppen,men jag klarar det inte riktigt.Samtidigt vill jag absolut inte gå tillbaks till de försvarsmekanismer jag haft förut, att stänga av, undvika och inte lyssna.För det känns som en flykt.Jag vill ju kunna vara närvarande och kärleksfullt lugn oavsett vad andra säger och tycker…

Jag vill kunna vara öppen men ändå stå kvar, stå stadigt i mig själv.

Svärmor anser att hennes livsuppgift är att hjälpa andra, och i hennes ögon betyder det att förändra andra( hon uttrycker detta rakt ut)  .Hon skyr inga medel och när man inte reagerar som hon vill får hon panik och börjar kritisera, hota och döma.Jag har arbetat så mkt med att tänka att jag ska acceptera henne, vara öppen, men i stället känner jag mig nu överkörd, hunsad och utnyttjad.

Idag försökte jag prata med henne,jag hade som intention att bara vara lugn och klar i hur jag känner, men jag blev emotionell och började gråta och hon malde på…

Jag mår inte alls bra pga detta just nu…

Någonstans kan jag själv se att vad som gör så ont är att jag så HEMSKT gärna vill att hon ska inse att hon är dominant och aggressiv och behöver backa.Jag är ju egentligen lika tjurig som henne och vill att HON ska förändra sig! Att bara " ge upp" och gilla läget att "så här är hon, hon kommer alltid anse att hon har rätt och vi har fel" , det är en utmaning….det är väl egot som skriker, som vill försvara sin ståndpunkt och få henne att fatta att det finns inga fel, bara olika synsätt

Nånstans längtar jag så efter att få bekräftelse och bli liiite mer ödmjukt bemött…jag vet att jag behöver ge det jag saknar till mig själv, men ibland kan jag inte vara förnuftig och tycker bara att det känns orättvist och svårt, kan det inte bara få flyta NÅN gång…

Förlåt, ett långt inlägg….

Uppskattar era kloka tankar kring detta!

#3 Tack Tunridan. Det är just det jag behöver göra just nu. Stanna och bara låta det vara. I förmiddags kunde jag inte, värken gjorde att jag fick panik. Jag hade bråttom ifrån den upplevelsen.

#6 Tack för att du är så öppen och vågar göra dig sårbar med att erkänna. Detta är läkning att kasta det ur sig samtidigt som du ser dig själv i din egen monolog.

Kanon bra och jag tror många känner igen sig i dig. Jag gör det och jag har länge strävat efter att ÖVERTYGA många i min familj att de skall förstå och att jag skall ha RÄTT. Ingen skall förstå något mer än jag själv fastän det är skönt att få rätt ibland.

Härlig insikt när detta kommer men det är en färskvara från att vara i vårt omedvetna jag till att bli medvetet närvarande och se oss själva uppifrån. Helikopter seende. 

Hej

En annan vinkel…

Vad skulle hända om vi kunde FÖRSTÅ varför någon gör som hon/han gör?

Det som händer i mig är accepterandet. Jag menar inte en framtvingad "gilla läget". Genom att förstå kommer accepterandet automatiskt. Jag accepterar egentligen ingenting, för det finns ingenting att acceptera .

Förstår jag varför jag gör vissa saker såsom jag gör kan jag förstå varför någon annan gör det. Förstår jag varför någon gör som hon/han gör förstår jag mig själv också.

Känn dig själv… har någon klok sagd

Kram, Pirjo

#9 Jag förstår att hon verkligen tror att hon hjälper oss, men jag kan inte acceptera att hon genom denna tro kör över människor i sin omgivning gång på gång….där kommer kruxet in, att kunna förstå hennes handlingar men ändå sätta en gräns mot det jag anser skadar…

#10 Att hjälpa er är inte det som driver henne. Människor gör som dom gör för att det finns "en vinst" där. Det gäller mig och dig också. Vi väljer att göra som vi gör pga "vinsten". Så gott som alltid omedvetet. Jag kan tycka vad jag vill om någon annans val ("herregud hur korkad kan man vara"), men faktum är att hon/han kan inte göra annorlunda. Inte så länge hon/han är omedveten.

Tex varför stannar kvinnan kvar hos en man som misshandlar henne? Pga "vinsten". För mig är det obegripligt. Förmodligen för henne också. Vad kan "vinsten" vara för henne? Vad som helst. Trygghet. Bekräftelse. Omgivningens medkänsla. Poängen är att det väger mer än "det hemska".

Vad din svärmor "vinner" genom sina val kan vi bara spekulera om. Det är inte så viktigt att veta vad "vinsten" är. Det viktiga är att förstå att den finns där. Och styr våra handlingar så länge vi är omedvetna (kanske då också, jag vet inte). Dessa mönster lärde vi oss redan som små barn. Hon är helt enkelt ett offer för sitt förflutna. På jakt efter "vinster". Att känna sig duktig. Vad som helst. Också hon har ett litet barn inom sig som skriker: "Se mig. Älska mig som jag är."

Hur skulle hon kunna skada dig?

Kram, Pirjo

Det här som du skrev: Hon är helt enkelt ett offer för sitt förflutna.På jakt efter " vinster ". Att känna sig duktig.Vad som helst.Också hon har ett litet barn inom sig som skriker. " Se mig.Älska mig som jag är."

Så har jag tänkt många gånger när jag besinnat mig, allt har en bakomliggande orsak.En individ som verkar hatisk och elak är ju en väldigt olycklig människa som behöver mycket kärlek.

Tänkte faktiskt på detta när jag arbetade inom vården med äldre, de som var minst omtyckta och lite besvärliga, de behövde mig mest de människorna brukade jag ge en extra dos kärlek på något finurligt vis.

Tack Pirjo för dina tänkvärda ord, detta behöver jag bli påmind om, det finns så många som har ett skrikande barn inom sig.

Kram Berit

#4 och #5 , kram.

#7 Förstår det. Ibland kan man få panik när det blir för mycket. Skönt att du kunde hamna på fötter igen.

Szirius; du har fått kloka svar på en för dig besvärlig situation. Det är ofta så att vi ju hamnar i olika roller i förhållande till olika personer. Du kliver omedvetet in i en förutbestämd roll i förhållandet med din svärmor. Din svärmor är kanske bara ännu en karaktär i din livshistoria? Du kanske har träffat liknande karaktärer som henne innan och då klivit in i samma roll?

Kan du se själva rollen du spelar mot din svärmor? Ni är som två karaktärer i en pjäs. Hon har sin roll, du har din. Vems är sann? Är någons roll någons sanna identitet?

Du kan byta roll! Du kan medvetet välja att spela en annan roll i pjäsen med din svärmor. Vem vill du vara?
Du kanske vill vara någon som har ett öppet hjärta men samtidigt kan sätta gränser. Då blir det så, du har fått den rollen i den pjäsen.

Sedan; att sätta gränser kan vara det mest medkännande och öppen-hjärtade man kan göra ibland…

#13 visst kan jag se att hon/vi är ett mönster, hon är dominant precis som min mor, vilket skrämmer något i mig, jag tappar kraft.Jag har inga förebilder av starka, trygga människor som sagt ifrån, så "bestämdhet" förknippar jag med vansinnesutbrott( mamma) och fanatism( svärmor).Jag har lite ilskhetsfobi helt enkelt…

Sedan; att sätta gränser kan vara det mest medkännande och öppen-hjärtade man kan göra ibland…

Med mamma kan jag i hjärtat känna att mina gränser gentemot henne är av kärlek, det spelar ingen roll längre att hon inte kan förstå det.Det har tagit många år, men nu kan jag vila i den känslan.Att ha lämnat mitt medberoende och låter henne ta ansvar för de val hon gör.Hon tycker att jag är en egoist när jag inte längre vill "hjälpa henne" men det berör mig inte längre, jag vet själv att mina beslut grundar sig i kärlek.

Varför det berör mig så mkt med vad svärmor tycker, vet jag inte.Kanske för att jag inte landat i kärleken till henne ännu, att egot inte vill sätta gränser av kärlek utan för att försvara, ha rätt?Min upprördhet mot henne har iaf lugnat ner sig nu och jag märker att kärleken åter slipprar in.Jag vill välja att inte vara arg. 

Jag tror själv att jag kommer att landa i samma känsla som med mamma när poletten trillat ned.Att jag inom mig kan knyta an till att det jag gör är grundat i kärlek, då behöver jag inte längre ta illa vid mig när jag blir anklagad och kritiserad.Men det är underligt nog en ny resa med varje människa, även om det handlar om mönster som upprepas….

Det här dramat suger ju, haha, jag tänker härmed välja karaktären som kärleksfull människa som ändå kan sätta gränser!Låter som ett drama jag skulle känna mig upplyft och inspirerad av att gå och se.

Tack för allas tankar och råd Det är guld värt.

#14

"Varför det berör mig så mkt med vad svärmor tycker, vet jag inte.Kanske för att jag inte landat i kärleken till henne ännu, att egot inte vill sätta gränser av kärlek utan för att försvara, ha rätt?"

Kanske är det så att det egentligen handlar om att du ska landa i kärleken till dig själv - inte till din svärmor? Låt din svärmor ta hand om sig, så tar du hand om dig.
Allt börjar och slutar med oss själva. I vårt inre föds det yttre. Allt är ett.

Vad gäller egot, så kan det inte sätta gränser utifrån kärlek. Inte för att det inte vill, utan för att det inte kan. Det vet ju inte något annat än rädsla.
Egot vet alltså inte vad sann kärlek innebär, egot ser bara separation och sätter sina gränser utifrån den tron. Att sätta gränser utifrån en vetskap om enhet istället för tro på separation, är en gränssättning som inte egot kan anamma eller ens förstå sig på.

Vill säga att du är väldigt klarsynt i dina egna reflektioner och att det nog kommer lösa sig för dig. Vi fortsätter alla spela ut våra olika dramer tills vi inte behöver dem längre. Tills vi är så trötta på dem att vi ger upp. Kram!

Kloka ord, Tunridan! Jag läser och tar till mig!

#16

#15 Instämmer även jag med dig - kloka ord (tycker även att alla andra som skrivit ovan har kloka ord också!)

Tycker detta med gränser är ett viktigt och intressant ämne att prata om!

Kämpar varje dag med detta själv - och landar för det mesta i den insikten att allt måste börja med kärlek och respekt för mig själv - först då kan jag " bygga" utåt och få samma tillbaka…?!!

#18

Så oerhört sant, för mig det du skriver.

Frågetecknet du skrivit före utrops tecknetDet ska väl inte vara där va?

#18 Hör vad du säger, men visst är det väldigt jobbigt att behöva "kämpa" med detta varje dag, som du beskriver? Jag upplever det iaf som jobbigt, detta kämpande.

När jag kämpar (vilket för mig är en helt och hållet mental grej), så undrar jag vad jag egentligen håller på med. Varför göra livet så svårt för sig? Vad får jag ut av det, vad ger det mig att krångla till saker och ting??

Livet är inte menat att vara en kamp, livet är egentligen enkelt när vi ser det som det är. Att leva är inte något som är jobbigt, lever gör vi utan att vi behöver kämpa eller försöka och vi kan bara leva NU. Och ändå upplever vi ofta livet som något vi måste bemästra, kämpa med, klara av, osv. Varför?

Att sätta sunda gränser är inte heller något som är jobbigt, bara om vi gör det till något jobbigt. Gränssättande upplever jag kommer naturligt när vi slutar kämpa och försöka så mycket med att vara något speciellt. När vi är oss själva så vet vi spontant och intuitivt när eller om vi behöver sätta gränser. Det är egentligen lätt, för det bara uppstår. Men vi gör allt så svårt för oss - i våra tankar…

#19 …så sant - så sant rore -tack vän för att du läser texterna så noggrant - det blidde ett litet frågetecken ändå, tillit är nog något jag får jobba på lite mer…!

#20 Som sagt detta med gränser är inte det allra lättaste och sedan även jag blivit öppnare för varje dag - även blivit känsligare och hjärtat verkar vara helt blottat - lätt att bli sårad på ett tyngre vis -

tyckte svaret som Deepak Chopra gav nästan är mitt i prick. Fast hur göra i praktiken? - det är en nöt att knäcka - kanske kärlek är i sig en sorts gräns - en etikkod - att lära sig säga till på ett kärleksfullt vis att HÄr Går min Gräns! För respekten och kärleken börjar hos en själv på något vis -ja detta är mina spekulationer och ett mycket stort ämne - kanske det största av alla - för om alla kunde detta - så skulle det inte finnas några krig, svält, våld, maktmissbruk - tror jag!

#21 "För respekten och kärleken börjar hos en själv på något vis"

Så sant, så sant, för allting både börjar och slutar med en själv. Och i det stora hela är det bara Kärlek som existerar, det är bara det att vi har glömt detta och i och med det; att vi faktiskt älskar oss själva. Det gäller väl att vakna upp till att se det.

Åh vad ni är kloka härinne

Även jag har detta problem som Tunridan & szirius tar upp. För mig har min process kommit till att jag har fått stänga dem ute tills min egen tillit till mig själv är stor nog. För det är mitt problem… när de här människorna dyker upp, alla mina spöken ur mitt förflutna, så tappar jag mig själv och blir det lilla sårbara barnet jag var när det här bemötande skadade mig först och gjorde mig stum.

Så jag jobbar med mig själv för att stärka min tillit och under tiden får jag faktiskt avstå. Det ger mig lugn och kraft att hitta min egen styrka och när den är stor nog ska jag börja utmana mig själv med möten igen.

Mitt mål är att vara öppen och känna med hjärtat. För gör jag det behöver jag väl inte sätta så många gränser? Då kan ju inget skada mig eller?

#22 ja, om vi kan se att vi faktiskt älskar oss själva genom våra försvar också! Det är ju faktiskt en slags kärlek att man vill skydda sig själv, fast man så lätt bara ser det " dåliga " i det…

Jag tror Eckart Tolle skrev om det, att tom självmordstankar är en slags kärlek till sig själv, man älskar sig så mkt så att man inte vill lida mer (….hoppas ingen missförstår detta nu…det är bara en annan syn på saken)

#23 håller med dig…man får stå där man är, mer kan man inte göra.Även om det är en försvarsmekanism att behöva bryta, för att man inte klarar att "stå kvar i kärlek", ja då får man försöka acceptera det.Ett litet steg i taget. 

Själv bryter jag och återupptar kontakten beroende på min kraft..kanske inte ultimat, men det är min väg och så som den hittills sett ut….och det är också ett sätt att hela tiden lära mig lite mer varje gång om var min gräns går och hur jag kan försöka upprätthålla den på ett sunt sätt.En övningsväg helt enkelt…

#23 Du är också klok, Hoppfull.

"Mitt mål är att vara öppen och känna med hjärtat. För gör jag det behöver jag väl inte sätta så många gränser? Då kan ju inget skada mig eller?"

Jag kom att tänka på hur en situation kan upplevas så olika, beroende på en enda sak:
Om man har ett öppet hjärta och alltså är hemma i sig själv - eller det motsatta; om man inte är hemma utan splittrad i sitt inre, inte har ett öppet utan ett slutet hjärta och därför också identifierar sig med det som andra gör eller säger till en/mot en. Därav viljan/behovet av att försvara sig därför att man tar det personligt. Här är situationen:

Jag kom och gick i godan ro med lilla hunden och passerade ett hyreshus där jag brukar gå förbi flera gånger om dagen. Vid detta hyreshus är det väldigt vackert ordnat; med blommor och välklippta buskar och gräsmatta.
Min lilla hund brukar nosa där på gräsmattan och så även denna gång. Hon blev nyfiken på en hög med avklippta kvistar som låg vid en buske och nosade på dem.

Jag ser att det kommer en äldre kvinna gående mot oss (hon höll tydligen på att rensa och klippa och ha sig). Jag tittar vänligt mot henne och ser världens svartaste blick! Hon tittar så argt på mig, så hade blickar kunnat döda hade jag fallit ner just där och då, haha.

Jag förstod att hon inte alls gillade att min hund befann sig på gräsmattan och nosade på marken. Jag ska inte tolka in en massa, men jag kan säga att jag kunde ju se och förstå hennes perspektiv.

Hade jag i det ögonblicket inte varit hemma i mig själv och haft ett öppet hjärta och enat inre; då hade jag säkerligen reagerat med att ta detta personligt.
Jag hade då tyckt att hon var en tjurig kärring och givit henne en lika arg och sur blick tillbaka, tyckt att hon inte skulle/borde givit mig denna arga blick, o s v, o s v. Kort och gott; jag hade känt behovet av att skydda mig själv mot henne. Jag hade alltså protesterat mot verkligheten, vilket bara hade gjort att jag själv mådde dåligt.

Men nu gick allt rakt igenom mig, jag var ju helt öppen! Hennes oerhört svarta och arga blick berörde mig inte det minsta, för det fanns ju inget den kunde "fastna" i. Det var t o m så att jag fann situationen och hennes reaktion riktigt underhållande.

Jag tog det nämligen inte personligt, som något som var riktat mot "mig". Jag förstod att det var hennes egen ilska, inte min. Och jag kunde också samtidigt känna kärlek och medkänsla med henne, för jag visste en sak:

Den enda som mådde dåligt över situationen var hon själv. Hon gjorde sig själv olycklig, inte mig. Jag såg illusionen i det hela och hur hon skapade sig olycka genom sin tolkning av situationen, hennes motstånd mot verkligheten gjorde henne arg.

Samtidigt visste jag att hon inte kunde gjort på något annat sätt, för då hade hon gjort det. Detta sätt var det hon hade lärt sig och tills hon kunde se detta och lärt sig ett nytt sätt, var det detta som styrde hennes reaktioner.
Hur kan man känna något annat än kärlek och medkänsla med en människa som gör sig själv illa?

Jag tycker personligen att det är svårare att inte känna så när det är barn som drabbas av närstående vuxna. När vuxna beter sig så att barn blir lidande får jag betydligt svårare att känna kärlek även om det är skada sig själva de gör.

Jag vet att det enbart är jag som drabbas av den känsla jag får och det är väl kanske det innerst inne som gör det så svårt. Den andra parten är ju mitt i sin egen frustration och varken ser ju eller hör barnet… än mindre mig!

Men det gör mig så ont att se barn fara illa på grund av vuxnas brist på insikt i sitt eget agerande.

Jag tror dessutom att man kan ha ett öppet hjärta utan att vara hemma i sig själv och då kan det blir oerhört knepigt. Man är öppen och mottaglig men inte i tillit till sig själv.

Jag håller helt med i det ni båda skriver här ovan min stora läxa är den delen som handlar om mig, inte om det öppna hjärtat först och främst. Men att hitta tillräcklig tillit för att bli immun mot barndomens vassa pilar är inte helt lätt tycker jag.

#22 "Jag tror Eckart Tolle skrev om det, att tom självmordstankar är en slags kärlek till sig själv, man älskar sig så mkt så att man inte vill lida mer (….hoppas ingen missförstår detta nu…det är bara en annan syn på saken)"

Förstår vad som menas med detta och man måste ju se djupare för att kunna upptäcka denna paradox.