Om du sitter uppe i natt Szirius, läs på denna länk http://www.deida.info/send/send/170. Deida gör fantastiskt arbete med män, men även med kvinnor.

Det handlar om att se, fördjupa sig i, möta, vara öppen för den känslan du möter. När vi är öppna blir vi starka.

Vi är yin och yang, luft och jord, kaos och riktning. Vi kan inte ta bort delar av oss, bara förstå, och transformera den energin från något negativt till något postivt. Det handlar ju om energi.

Ilska kan var starkt, vackert, transformerande. Den för absolut inte bli förtryckande, våldsam eller skadande.Gudinnan Khali är ju både dödsgudinna och modergudinna.

Hoppas du kan hitta att transformera den enorma energi du känner till vitt ljus. Tänk vilken gåva det skulla vara! Dansa utan skam

I kärlek

Ilska!

Stor och skrämmande näst intill överväldigande. Ja, vad säger man. Vad gör man?

Var i ligger din rädsla?

Helheten kan jag förstå, misshandel.

Mina tankar runt detta med ilska var:

Rädd för att det går överstyr, eller att jag skulle tappa greppet och bli som de, som engång slog. Känslan är lätt att vilja fly ifrån. För den kommer från så många olika aspekter inifrån. I alla fall för mig har det varit så.

Det finns ju så många olika rädslor även när det gäller just ilska. Kanske är det så att barndomens trauma sitter så hårt inom mig för att jag bara inte kan med mig själv vid dessa tillfällen eftersom Ilskan representerar De som gjorde mig illa och tanken och känslan av att jag vill inte vara som de. Fullkomligt ramlar ner och lamslår mig. Det gamla invanda beteendet har åter igen fångat mig i sitt grepp och jag får då svårt att komma loss.

Ja, skalandet av löken tar paus i mellanåt för att sedan komma tillbaka. Så har det varit för mig och det har varit oerhört jobbigt.

Det som hjälpte mig var mitt skrivande och jag vet ju att du är duktig på att skriva.

Papper och penna. Låt handen flöda. Låt dig vägledas inifrån.

Tänk inte på vad du skriver eller hur orden kommer ur dig. Där tror jag du har den sannaste vägen till din insikt.

Obehagligt och skrämmande. JA! Det käns så. Men dessa känslor är just ingenting annat än känslor och de går att komma igenom, även om motståndet inombords käns tungt.

För att komma i balans med ilskan så tror och känner jag att acceptansen utav ilskan inom mig måste erkännas av mig själv.

Det är okay att vara arg.

Jag får känna så här. Jag har min fulla rätt att faktiskt vara arg.

Kram

#0 Jag tänker inte göra ett långt inlägg………Det jag vill säga är bara det är så viktigt att få ur sig sin egen ilska ( vet av egen erfarenhet ) Får man inte ur sig sin ilska på det ena eller andra viset så blir det så småningom i kroppen den fastnar och då blir man spänd i musklerna och kan få värk i kroppen.

Hoppas du får ur dig din ilska för din egen skull.

Lycka till med att tillåta dig själv att bli både arg och ilsken!

Kram

Ilska, är en mäktig och drivande känsla.

Jag har den senaste veckan burit på en intensiv ilska mot en person som gick över gränsen och kränkte min integritet. Denna ilska mattas inte av, jag har talat om för honom att han gjort fel och att jag blev ledsen och sårad över det han sa. Jag raderar hans mail och känner mig FRI, han har inget med mig att göra längre.

Men det är inte nyttigt att gå och bära på ilska i längden. Nu försöker jag att tänka att den här personen har personliga problem och det är ingenting jag kan hjälpa honom med. Han måste ta konsekvenserna av det själv och försöka lösa sina problem.

#0 Tänk om det är så att när du inte identiferar dig med känslan som du kallar ilska, inte längre har problem med att känna den?

För vad i oss är det egentligen som har problem med olika sorters känslor - jo den som alltid har problem med något och som alltid ser något som fel, som bevis på att vi ännu inte är "upplysta", inte riktigt "där än". Egot förstås.

Den vi verkligen är har inga problem med några känslor. Den vi verkligen är kan uppskatta och fascineras av alla olika mänskliga känslor, eftersom den vi verkligen är kan se att de bara är olika former av energi. Precis som allt annat är energi.

Så upplever du ilska - bra! Var arg då om du är det; svär, skrik, kasta ett glas, ge din kudde en omgång. Omfamna känslan, stöt inte bort den, försök inte kväva den.

Du kan leva ut din känsla på ett sätt som inte skadar (varken dig själv eller någon annan), för så pass medveten är du! Och när du är medveten om känslan du har genom att tillåta den, så kan den inte ta över. Du är närvarande och ser den och den kan få flöda vidare.

För ingen känsla varar särskilt länge (även om det kan kännas så när vi identifierar oss med den). Detta kan du själv testa faktiskt genom att vara uppmärksam på vilka känslor som kommer upp i dig under en dag. Hur många gånger skiftar de, både subtila men också mer tydliga skiftningar?
Du har ju aldrig samma känsla hela tiden under en dag, det är omöjligt. För energin som känslan är flödar och rör sig liksom allt annat gör, den kommer och den går. Detta är en intressant och givande övning att pröva för att se att:

1. Jag är inte mina känslor, för om jag vore dem då skulle jag inte kunna vara medveten om att jag har dem.

2. Ingen känsla varar särskilt länge (såvida jag inte håller fast vid den eller försöker stöta bort den, vilket är detsamma som att hålla fast), allting flödar vilket är riktigt häftigt att se!
Och alla känslor är energi, för jag kan känna energin flöda genom kroppen. Också en häftig upplevelse. Då kan känslan få vara neutral, varken bra eller dålig, bara känslo-energi.

3. Detta innebär att jag är hela tiden närvarande och ser allting komma och gå, inklusive mina känslor. Då kan känslorna få komma och gå och jag kan uppleva dem och leva ut dem om jag vill, på ett sunt och bra sätt.

Att vara människa med allt vad det innebär är inget vi ska fly eller försöka komma förbi eller bortom. När vi verkligen ser hur pass mirakulösa vi människor är, precis som vi är dessutom, då är det ren Kärlek som ser detta. Vi är alla fantastiska mänskliga varelser, mirakel på två ben!!

För än sen om du känner ilska? Du är inte mindre värd för det. Du är människa, det är vad du är och det är vad du ska vara. Var inte något du inte är. Var dig själv. Tillåt dig att vara, att uppleva vad det än är som kommer upp i stunden och se vad som händer, det är det som är äventyret vi kallar livet. Lev här och nu. Var Nu.

Ilskan blir bara ett gift om vi håller fast vid den genom att inte tillåta den att få sitt naturliga utlopp. Läs det igen; sitt naturliga utlopp. Det är naturligt med känslor, alla känslor, även ilska. Ilska är inte farligt eller ont. Det är bara en känsla…
Det är din berättelse kring känslan ("när jag var liten så…och därför så..") och etiketten du sätter på känslan ("dålig") som skapar din fobi och ditt motstånd och som gör att känslan kan bli skadlig för dig och andra. Inte själva känslan i sig, för utan en berättelse och en etikett är alla känslor neutrala. Energi.

Du är en underbar människa precis som du är, oavsett vilken känsla du har för tillfället!
Jag lovar.

#0 Hej! Jag har för mig att jag såg dig skriva en kommentar om boken Krama din skugga i en annan tråd. Har du provat någon av övningarna på din ilska? För… om du hittar skatten och kan därmed frigöra energin som går åt ilskan… kommer du nog att ta ett jätte kliv framåt i din utveckling .

Face it - Talk to it - Be it

En annan möjlighet är att ilskan inte alls är den primära känslan. Att det ligger nåt annat "under". Detta "nåt annat" har du isåfall förträngd, förnekat så totalt att det "finns inte". Och eftersom det "inte finns" måste det ta uttryck i någon annan form (känsla). Bli en sk. secondary emotion. Är det så i ditt fall har du nog lite "grävande"  att göra .

Lycka till! Kram, Pirjo

0# Tycker det är helt normalt och OK att känna ilska och andra känslor efter misshandel.

Ingen har rätt att misshandla någon - fysiskt eller psykiskt.

Du är underbar - älska dig själv - plåstra om dig - "tvätta" såret dock innan du sätter på plåstret -  är det samma som att få uttrycka sina känslor är viktigt tror jag. Att få det UR sig: gråt ut - skrik ut - prata ut - skriv  - måla - det som  passar dig…!!!!

du är en vinnare - för alla har inte turen att kunna skriva om sin misshandel efteråt… 

(så kände jag starkt själv efter ett övergrepp där förövaren med ett smil sa - här kan du skrika så mycket du vill - väggarna är gjorda av betong och en halv meter tjocka…ingen kommer att höra dig…)

Fast jag skriver ju HÄR OCH NU och jag överlevde!!!!!!!!!

Har det hänt för länge sedan - finns ärren kvar ändå.

Har du anmält den som misshandlat dig? Rätt ska ju vara rätt!

Åååååå, jag vill tacka er ALLIHOP som svarat så fina, tänkvärda saker.

#1 tack för påminnelsen om Khali! En gudinneförebild i min tonår ;). Visst kan det vara en positiv kraft! Jesus var också arg - för en god sak.

#2 det handlar mkt om min son…jag märker så väl hur han påverkas av min stämning, han blir rastlös,gnällig, bråkig, skrikig, tjatig,klängig.Vi kommer in i ett ekorrhjul med irritaion gentemot varandra.Sonen är också min bästa, underbara lärare, han ser rakt o klart o tar helt enkelt inte mina arga utbrott.Han säger " jag plockar inte upp om du använder den där tonen till mig.Prata trevligare! " ( han är 7  - och då kan jag verkligen vara ARG !) Jag tackar min lyckliga stjärna för att min son inte är hämmad o rädd för mig.Jag ska skriva! Tack

#3 tack för din omtanke…spända muskler o värk i kroppen har jag haft 15 år redan,så jag har en hel del att klargöra kring detta…

#4 javisst är det skönt när man inser att det inte är ens ansvar att bära på andras problem.

#5 dina ord går alltid rakt in.Du påminner mig om saker jag inom mig VET, det bara mjuknar upp.Dina ord om att den vi verkligen ÄR bara faschineras av alla känslor - javisst är det så! Det är bara en energi.

De där "skiftningsövningarna" gör jag ofta, ofta ( en mindfulnessövning i en bok jag har) och den är mkt givande för mig, som lätt blir svartvit -antingen är allt toppen eller så är allt botten - men det är inte sant, varje dag skiftar tusentals ggr i stämningar, bara man uppmärksammar det.Jag sitter dock fast i detta att jag benämner känslor som bra och dåliga …har svårt att låta en känsla vara neutral…så där blir det ett fasthållande …

Jaa, visst har jag en stark berättelse kring min ilska….helt sant….

#6 Jag ska genast bläddra i den.Jag vet ju att ilska är en kraft jag har haft mkt hjälp av i mitt liv också, det är den som fått mig att lämna eller förändra situationer som varit osunda. 

#7 tack för din omtanke.Jag tror också att det är viktigt att få uttrycka sina känslor…

Läste detta raka påstående om ilska, som kan bränna lite i egot, men jag känner att det stämmer :

" Self-pitty is the root of all anger.Self-pitty is based on past experiancies where you thought you got unfare treatment.Those feeling of victimization trigger in the present. See through that false image! Bring concious attention to the moment.Don´t judge yur feelings, but be clear of that they are not YOU."

Mkt av min ilska handlar just om situationer där jag känner mig ovärdigt behandlad, det triggar en VÄLDIGT öm punkt…

…det komplexa i detta är ju att när man blir arg och vill försvara sig,så identifierar man sig fortfarande med känslan …

#8 Vad bra och det är nog inte så konstigt, för jag märker att jag pratar (skriver) från det inom mig som vet och det riktar sig alltid till det inom dig som också vet; det sanna till det sanna, essensen till essensen, jag själv till mig själv i en annan form.
Det blir en direktkontakt då, där du känner orden inom dig. Vetskapen som är där i dig, liksom i mig. Den är ju universell.

"Jag sitter dock fast i detta att jag benämner känslor som bra och dåliga …har svårt att låta en känsla vara neutral…så där blir det ett fasthållande …"
Jag förstår och det är ju okej förstås. Jag kan själv hamna i det där och har upptäckt att när jag känner en känsla som negativ är det för att den är väldigt långt bort från det jag är.

Även om jag inte är en känsla, alltså inte begränsad till en känsla, så finns det känslor som är mer i linje med vad jag egentligen är. Som t ex kärlek, glädje, harmoni, frid, känslan av acceptans, att känna sig tillfreds, men också nyfiken på livet, m m.
Dessa känslor är det sätt som essensen kommunicerar och uttrycker sig genom min fysiska kropp och personlighet i denna verklighet.

När jag upplever och identifierar mig med skam, skuld, ilska, känslan av självömkan o s v, så gör det så väldigt ont, det är skitjobbigt.
Varför? Jo, för att jag i den stunden inte tillåter mig själv att vara mig själv, jag blockerar flödet av energi/livskraft inom mig, vilket givetvis känns och måste kännas i form av en känsla i kroppen!

För om vi inte hade dessa indikationer på att vi inte ser klart vilka vi är, inte är oss själva som de fantastiska varelser vi är, så hur skulle vi kunna veta vilka är?

Så även om känslor endast är energi är de också viktiga indikationer på var vi befinner oss. Det är som att vi är en sån där trädgårdsslang som vattnet rinner klart och lätt igenom.
Men så trampar vi på slangen, vi ställer foten där så att vattnet inte kan komma igenom klart och lätt längre. Detta gör förstås ont känslomässigt, för vi hindrar oss att vara de vi är.

Detta ser vi som "negativa" känslor, men egentligen är de kanske bara vägvisare som pekar på att vi just för tillfället har satt foten på vattenslangen och därmed hindrar flödet. Bra att få veta det då, eller hur, så vi kan ta bort foten och vara oss själva igen!

#9 Superbra citat, tack för det! Vem sa detta?

#10 Ja, jag känner igen den upplevelsen, att smärtan av tex hopplöshet blir så stor för att jag då inte är " jag", eller hur man ska beskriva.Något djupt inom mig vet att det FINNS ingen sann hopplöshet om man går utanför identifikationen med saker.Så det jag upplever som negativt är det som är rädsla , och rädslan är inte sann…hmm….gör jag mig förstådd här ?

Att känna tillit är tex en upplevelse som sprider en kärlek runt alla situationer, relationer och upplevelser i mitt liv.Det känns som en naturlig plats.Jag är hemma.Motsatsen - oron och tron på brist, den gör så ont för att den är så vilse, inte hemma…ungefär så upplever jag det.Och det gör jag ofta…

jag pendlar mellan dessa två former många, många gånger varje dag och jag känner mig slutkörd, det är så extrema energier på nåt sätt…försöker bara hänga med, hitta ett sätt att iaktta det hela.Den rädda sidan tror att jag kommer bränna ut mig o falla ned halvdöd o kroppsligt sjuk snart pga denna intensitet.Den tillitsfulla sidan känner att ytterligare ett skal kommer att spräckas och falla av och jag då kan se något med nya, kärleksfullare ögon.Jag har ju haft dessa perioder förut…dem brukar göra ont innan det slutligen rasar och det bakomliggande visar sig… 

UNDERBAR bild med vattenslangen Den bär jag med mig!

 Lär man sig någonsin att undvika att kliva på slangen då…?Trampa försiktigare ? Eller ska man se det som ett nyttigt motionspass - jag ser iaf ut som på  ett workoutpass - foten ner, foten upp, hej o hå, jobba på 

Visst är det vägvisare! Jag är underbart tacksam för att livet visar mig dessa vägar o får mig att så tydligt förstå när jag "trampat på slangen" .Det går liksom inte att missa -både kropp och sinne gör uppror nästan omedelbart.Sedan att komma fram till VART jag trampade ned är inte alltid lika lätt…

Jag får ibland en stark känsla att medveten smärta gör så mkt ondare än omedveten…att tex projicera sin ilska är något helt annat än att ta ansvar för den…att erkänna och bära det , gör ondare än att skjuta bort det…

Samtidigt  blir jag inte klok på smärtan, för den kommer ju av egot… ändå ser jag " vaknare" på situationer nu än innan.Förr har jag tex känt en självömkande tröst i " stackars mig". Nu gör det SKITONT att känna " stackars mig" - för den är inte sann! Men vad är sant? Jag omförvandlar hela mig,har ingen plats att stå på, jag hänger i luften tills ny mark är byggd…det här är en process som nästan är obeskrivlig…att göra sig fri från sina identifikationer och skapa ett tomrum i vem jag är…

Du beskriver så bra din upplevelse och jag är glad att få ta del av den. Du gör ett bra "jobb"!

Rädsla. Nej, rädsla är inte sann på så sätt att den bara uppstår när vi tror på en illusion.
Men vet du, jag ser hur rädsla också är kärlek! Rädsla är på ena sidan av myntet och kärleken på den andra. Men de är samma mynt. De är ett.

Hur är det möjligt? Jo, för när vi inte vet vad vi verkligen är därför att vi har identifierat oss med vår kropp, med inlärda tankemönster, med känslor o s v, så känner vi ett naturligt behov av att skydda oss från omvärlden. Därför att vi upplever oss som separerade från allting; jag och du, vi och dem, här och där, rätt och fel..

Där kommer rädslan in. Rädslan uppstår ur behovet av att skydda sig för att man tror att man är utsatt. Men vad är det som ligger bakom en vilja att skydda något eller någon? Jo, kärlek. För vill vi inte skydda den vi älskar? Vi vill ju skydda våra barn, våra käraste, våra älskade.

Så då måste detta innebära att Jag Älskar Mig Själv när jag känner rädsla! Rädslan är bara något som sker när jag missförstår och tror att jag behöver skydd för att jag tror på en illusion av att vara separerad, utsatt.
Men rädslan uppstår alltid ur kärlek. Kärlek och Rädsla är Ett.

#12 "Lär man sig någonsin att undvika att kliva på slangen då…?Trampa försiktigare ?"

Jag skulle säga så här: Lev inte ett försiktigt liv! Var inte försiktig men slappna av mer, då kan du landa i dig själv.
Sen gör det inget om vi trampar på slangen ibland. Vi är där vi är, här och nu och det är det enda vi vet. Det finns bara Nu, så det som kommer det kan vi handskas med när och om det behövs. Men just nu; behöver du oroa dig för din slang?

Ilskan kan bli gift i kroppen eller en sjukdom i kroppen. Så den  måste man släppa ut på det sätt man kan i situationen. . För släpper man inte ut den kan den orsaka psykosomatiska sjukdomar. Det beror på personen i fråga om hur ilskan sätter sig. Så den ska ut.

Jag skulle vilja säga lite mer men klockan är mycket och ögonen är trötta.

Ny här inne idag, hej förresten

//Morgaine

#15 Hej Morgaine, välkommen hit!
Håller med dig om att ilskan behöver ventileras på bästa sätt i stunden, så den inte "fastnar" i kroppen.

Namaste
Åsa.

# 16 - Tack för välkomnandet

# 0 - Jag orkade inte skriva färdigt det jag ville ha sagt mitt i natten med en fot i sängen.

Det är skillnad på att bli förbannad och att vara ilsken, känna ilska. Man kan bli förbannad på någon som beter sig dumt i sin bil och detta är egentligen ingenting som man ska lägga ner energi på. Varför inte säga högt "idiot!" och sedan glömma det hela :-)

Men, om man bär på något som hände för länge sedan, den ilskan som satt sig under skinnet, då är det en annan sak. Det är många mycket bra inlägg här om hur man ska hantera ilskan, jättebra!

En del säger att man inte ska låta sina känslor ta överhand, men detta anser jag bara vara en grogrund för magsår, migrän och andra kroppsliga symtom. Man ska alltid bejaka sina känslor, inte förtrycka dem. Men man ska inte fastna i dem.

Är det någon som gjort en illa, typ misshandel eller mobbing, så finns här ju en del att arbeta med. Här kommer också en del in som gäller förlåtande. Att förlåta - inte för den andres skull - utan för sin egen! Men det där kan vara knepigt och kan ta tid.

Så det gäller att inte låta ilskan bli grämelse utan komma vidare, leva ut den för att så småningom kunna känna att man lagt det hela bakom sig.

När de där känslorna kommer och lägger sig som en mörk filt över en kan det vara bra att göra något fysiskt och kreativt. Plantera om blommor, möblera om i sovrummet eller vad som kan intressera. För då rensar man tankarna och låter nya positiva känslor och tankar komma in.

Det gör ont att börja gräva i sig själv och ta upp alla de där jobbiga känslorna och händelserna. Men det måste till. Som när man går till doktorn och ska operera bort en varböld. Doktorn måste skära och detta gör ont, men väldigt snart startar läkningsprocessen.

Det viktigaste är ändå att förlåta sig själv - eftersom det är mycket lätt att man anklagar sig själv för att man lät det hända. För så länge man inte förlåter sig själv så kan man inte gå vidare i sin läkning.