WOW Rore!!!

Jag sitter här med tårar i ögonen! Du är så underbar rore

Det du skriver verkar så bekant……..jag har upplevt liknande!

Tack för att du finns och delar med dig.

Kramar om.

Tack Indiania! Kramar tillbaka.

Läser det flera gånger. vad är normalt och onormalt.

Tänk vad vi kan dömma andra,utan att förstå innebörden.

Tack rore för att du delar med dig.

Varsågoda Ni hjärte goa människor.

Någonstans djupt inom mig finns en längan om att kunna förmedla just detta, att elände och svårigheter FAKTISKT går att övervinna.

Kunde jag. Så kan andra. Var och en är sin egna smärta närmast. Var och en av oss är vår egen lösning närmast.

Det kanske käns lättare att ta till sig. När man läser någon annans historia. Känslan av att inte vara ensam i detta. Jag vet inte

 Jag hoppas på att nå fram till någon som som fortfarande slåss med sig själv inombords, som kanske börjar sin resa, som trots sin rädslan vågar känna sitt egna rop på hjälp och börjar sin vandring mot ett helare Jag.

Kram

Härligt inlägg rore, Vad är egentligen att vara Normal?

Jag är super glad när jag får höra att jag inte är normal för då vet jag att jag inte följer ledet. Yohoooo

Att våga gå utanför som du gjorde och säga rakt ut till någon krävs Mod och att våga göra sig sårbar. Det är en styrka.

Att inte våga göra sig sårbar är att hålla fast vid det år in och år ut.

Smärtan är inte i vägen, den är vägen.

Jag är onormal och jag vill vara det.

Jag har inte riktigt förstått varför ordet Normal överhuvudtaget behöver användas, När vi talar om människor.

Vi bör uppskatta våra olikheter, och lära av varandra.

Ordet Normal/onormal anser jag oftast används för att dömma och såra eller nedervärdera någon annan människa.

Kram

Jag väljer att vara Onormal

#7

Ja nilla, jag håller med dig. Kram till dig

#Rore utan dina upplevelser som ansågs onormala, hade du inte varit en onormalt underbar o kärleksfull Rore. 

Alla dom utmaningar vi går igenom under uppväxten formar oss för att vi ska bli dom vi är.

Dom som haft svårast upplevelser kan ofta bli de finaste i slutänden.

#0

Jag har själv givit mig frid inför att sluta försöka vara normal! Vilket underligt påhitt, det där med normal.Inte ens något jag VILL VARA, har jag insett( som #6 skriver, jag rättar mig inte i ledet)

 Min mans släkt tycker tex att man ska umgås minst 3 ggr i veckan - jämt. Jag orkar och vill inte det.Därför är jag onormal i deras ögon, labil, enstörig, tråkig,socialt inkompetent  osv.Denna sida hos mig har jag kämpat så emot,har velat vara NORMAL.Tvingat mig till situationer jag inte vill vara i , gång på gång, för att ingå i det normala sociala livet. Men hallå - det här är hur jag är. Skit i samma om jag nu verkligen ÄR socialt inkompetent, som behöver mkt egen tid o blir stressad av för mkt socialt liv o prat - jag får väl finnas ändå!?

Vilken friiiid. Jag blir nästan lycklig av att tänka att jag är alldeles alldeles onormal, för det är en frihet att våga vara det.Folk får tycka vad de vill och vara hur normala de vill.

 Jag har dessutom en alldeles underbart onormal son, han följer inga mallar, utvecklas inte som man "ska", uppför sig inte som man "ska" -och han har väckt mig, ruckat min egen inramade syn,fått mig att ifrågasätta systemet o samhällets normer om det mesta.

För varför ska man inte få lov att vara precis som man ÄR, utan att man då ska kallas onormal o inte riktigt få ingå i gemenskapen?