Älska din nästa så som dig själv

Ja du Tunridan, Jag lovar att jag ser annorlunda på det uttrycket i dag mot vad jag har gjort tidigare i livet. *ler lite vemodigt*

Förr Älskade jag min nästa - men inte mig själv

Därför blev det så tokigt och krokigt för mig.

Jag gav och gav utav mig själv,,, Usch vill inte säga dörrmatta egentligen. men det var jag. Ett offer som famlade i mörkret som hela tiden gick fel.

Idag vet jag att om jag ska kunna älska min nästa så måste jag också älska och respektera mig själv. Där komer din tidigare tråd in att vara öppen men även sätta gränser.

För har  jag inga gränser för hur andra behandlar mig, så kan de inte älska och respektera mig på ett ärligt sätt.

Då fortgår spelet och maktkampen.

Så som jag tyder texten i dag så är det en uppmaning att först älska sig själv därefter din nästa./Rore

Som jag ser det så är vi alla sammanlänkade, vi är alla en del av helheten (Gud, kärleken, ljuset eller vad man vill kalla det). Det du gör mot andra gör du också i samma ögonblick mot dig själv. Men det är en sak i teorin och en helt annan sak att klara av att älska alla som en del av dig själv i praktiken.

Samtidigt håller jag med dig rore att man också måste älska sig själv för den man är, men jag ser ingen konkurens i det. Bara en stor utmaning

//Tilja

Jag måste kunna älska mig själv för att kunna älska min nästa, då är kärleken sann och för att det skall fungera på bra sätt måste jag öppna mitt hjärtchackra fullt ut.

Det är inte alltid det är på det viset för mig men min målsättning är att uppnå detta, då vilar friden i mig och då är jag ett med alltet.

Indiania

Tack för era tankar! Intressant att få höra dem.

Jag ser också en skillnad i hur jag tolkade uttrycket tidigare mot hur jag ser på det nu.
Tidigare så trodde jag att det var menat att det fanns något jag behövde leva upp till, som en slags mall som jag skulle passa in i för att vara okej.
I den mallen ingick att jag skulle älska min nästa såsom mig själv, att det var något jag skulle "praktisera" och bli bra på, ja även "lyckas med". Det var ju väldigt andligt och fint nämligen, så det är klart att man som en "godhjärtad människa" ska leva upp till den mallen. Eller?….

Jag gjorde precis som du Rore; älskade alla andra istället för mig själv. Eller, jag lurade mig själv till att tro det då. För jag älskade egentligen inte alls alla andra och var inte alls särskilt osjälvisk för att jag satte andra först.

Det var i själva verket väldigt själviskt gjort av mig, för jag gjorde det ju för att få ut något av det (även om det var omedvetet); bekräftelse, gillande av andra, kärlek, känsla av trygghet, o s v. Vi är inte alls så osjälviska som vi ofta vill påskina eller tro…

Vi har nämligen lätt att "älska" dem som vi gillar och som gillar oss tillbaka, som vi kommer överens med på olika sätt, de som ger oss det vi vill ha.
Men så finns det de som vi har svårt att "älska"; de som beter sig som skitstövlar, som våldtar, mördar, plågar eller som bara är rent allmänt irriterande. De vill vi inte "älska". De vill vi förändra, så att de passar oss (mao; ger oss det vi vill ha/se/uppleva).

Men just detta uttryck som låter så fint; "älska din nästa såsom dig själv" kan användas för att vi vill inte se vår egen själviskhet.
Vi vill inte erkänna detta hos oss, det är ingen särskilt vacker syn tycker vi och vi reagerar ju starkt på när någon annan visar upp ett, i våra ögon, själviskt beteende. Då pekar vi gärna finger. Eller hur?

Så därför tolkar vi uttrycket som en vacker dygd, som något vi vill leva upp till och vara:
en osjälvisk, godhjärtad människa som tror på gemenskap och enhet med (alla) andra, någon som aldrig har en elak tanke om någon annan, särskilt inte om någon som ju faktiskt är en osjälvisk och god medmänniska, nej usch och fy, så får man inte tänka!

Då blir det till något vi ska öva på att klara av att leva upp till; att älska andra. För att det är fint, vackert, värdigt, vackert, gott och kärleksfullt (och andligt).

Men vad menar vi när vi säger detta; älska andra? Om vi menar att det är en kärlek baserad på personen, så är det dömt att misslyckas redan från början.
Kan du t ex säga att du kan älska någon som mördat eller våldtagit en närstående till dig, eller någon som Osama bin Laden? Kan du älska Osama, en terrorist?

Nej, vi kan inte älska alla andra personligheter, individer eller deras handlande. Och vi ska inte heller tro att vi ska kunna uppnå det. För då kommer vi bara känna skuldkänslor och som att vi misslyckas (vilket vi ju gör), då det kommer till de människor som vi bara inte gillar.

Vi kommer ju alltid stöta på människor vi starkt ogillar av olika anledningar, som vi inte passar ihop med energimässigt. Ska vi då ändå ge oss på uppgiften att försöka älska den personen, för att det är "rätt"?

Jag säger nej. Att älska din nästa såsom dig själv handlar inte om en personlig handling vi ska utföra gentemot någon annan person. Därför att det har inte ett dugg med någon personlig kärlek att göra! Det har inte med någons person att göra!

När du minns och alltså ser din sanna essens, så ser du den i alla andra också. Det som tittar ut från mina ögon är detsamma som tittar ut från dina.
Det som animerar din nästas kropp-sinne är samma essens som animerar din kropp-sinne. Det som talar, andas och rör sig genom din nästa och genom dig och mig, är samma essens!

Essensen jag är ser essensen du och Osama är. Där är den Villkorlösa Kärleken som inte har det minsta med mig, dig eller med Osama som personer att göra. När jag säger till dig som läser detta: Jag älskar dig. Så ta det inte personligt!

Det var mitt lååånga perspektiv det. Förstår ni hur jag menar, eller är jag otydlig någonstans? 

Jag känner att jag förstått vidden av dessa ord mer och mer, klyschan att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv är så sann.

Man kan lika gärna skriva " du älskar din nästa så som du älskar dig själv"…

Släpper du din kära fri, finns det luft och tillit och utrymme att få fela och vara mänsklig, har du lätt att förlåta och visa uppskattning -ja då är det så du behandlar dig själv också.Och självklart motsatsen, att det låser sig, man blir beroende,klängig, tjatig och onöjd i relationen när man är det mot sig själv.Detta ser iaf jag dagligen energierna i som gift…

Känner igen min insikt i #4 ord, att man TROR att man är god som tycker att man älskar o älskar o låter andra köra med en fast man ändå fortsätter att ställa upp osv.Men även det har ju varit en omedvetet egoistisk handling, för att jag på det sättet själv känt mig behövd, betydelsefull och älskad.

Vi kommer ju alltid stöta på människor vi starkt ogillar av olika anledningar, som vi inte passar ihop med energimässigt. Ska vi då ändå ge oss på uppgiften att försöka älska den personen, för att det är "rätt"?

Nej, inte för att det är " rätt" men jag har ändå en övertygelse av att man kan lära sig väldigt mkt av sina skuggor genom att iakkta sin egen aversion mot andra människor.Vad är det för skillnad man gör mellan sig själv och den andre? Och hur får det mig att må?

Om man tänker sig en mördare, som kanske tom våldtagit och mördat ett barn - vad är det som får en att så bestämt kunna säga " Jag skulle aldrig kunna utföra en sådan handling! " ? Vad vet man EGENTLIGEN, om man hade haft samma uppväxt, samma gener, samma livssituation, samma eviga svek, samma brist på kärlek etc.Mördare är sjuka, trasiga människor som tappat all tilltro och kontakt med kärlekens kärna, kärleken TILL SIG SJÄLV.Denna buddistiska attityd har fått mig att tveka inför att döma andra människor.Man kanske inte kan älska personen, men se situationen i sitt sammanhang och förstå att vad världen behöver är inte mer hat, anklagande och stränga pekpinnar, utan mer förståelse och kärlek.

Jag anar att kärleken ligger i mig själv och att den bara kan komma ut genom att älska mig själv.Har jag en massa sidor som jag inte accepterar utan rent av skäms över och försöker dölja på alla vis, så projiceras detta ut i möten, och då kan jag inte heller älska de människorna.

På ett sätt kan denna insikt faktiskt leda till en slags acceptans också…om jag ser att jag kanske faktiskt inte kan älska min svärmor ( mitt lilla tema just nu där jag lär mig mkt) genuint, så beror det också på att jag inte älskar mig själv genuint…och det är OK.Det är där jag står just nu, inte mer med det.

#4 Det var en intressant beskrivning. Djupt och tänkvärt. Detta kan jag ta till mig och ta med mig ut i världen. Vissa människor är oerhört svåra att älska, men jag kan faktiskt se essensen.

Hej håller med dig #3 Indiania - att för att kunna älska någon annan måste man älska sig själv först.

Om jag älskar mig själv - så lär jag respektera mig själv oxå - och då kan jag lättare sätta en lämplig gräns - där jag dels inte tar någon annans energi och tvärtom ingen får ta min energi heller.

Det svåraste? Att få sitt ego att försvinna?

Försvinna kanske är fel ord - under en kärleksfull kontroll ?

ljus och kärlek

/moonflower

Hej. Vad fint ni skriver! Håller med håller med 

"Älska din nästa såsom dig själv"

Varför?

Därför att det du gör mot någon annan gör du egentligen mot dig själv. Det finns ingen annan…

Vad är kärlek…? Kanske är den så mycket större än vad vi tror. Kanske kan den också vara annorlunda än vad ordet betyder för just mig eller för just dig. Den kanske har massor med nyanser. Den kanske varierar i intensivitet. Kärlek är… ååå det finns så mycket att skriva om kärlek, eller hur

Kram, Pirjo

#7 Om du visste vad jag har hållit på med just att bli respekterad, jag kände mig inte respekterad bl.a av min familj.Så kom jag på att det var helt enkelt jag som skulle förändra mig att respektera mig själv och vad hände? Jag blev respekterad :-) både av min familj och andra.

Där kommer det igen, det jag ger ut får jag tillbaka!

Kram till dig!

#8 Jaa, det finns mycket att skriva om kärlek……….kärlek till människor, djur och natur, kärlek till universum och kärlek av att bara finnas till.Den har som du skriver massor av nyanser och ibland går det inte att sätta ord på känslan, bara vara i den.

Ett önsketänkande med kärlek överallt, då skulle det väl kunna vara fred på jorden.Så lite skulle kunna göra så mycket, underbara tanke men det är ju ett sätt att börja med fred i sitt inre och hos sig själv och låta freden ( friden ) gå vidare till vär nästa.

Kram Indiania