Det är lite komiskt, jag fastnar alltid när jag ska börja skriva, hittar ingen bra inledning liksom. Jag har på något sätt fastnat i mig själv och jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Jag kan kanske börja med att berätta lite om mig själv och min situation så kanske det är lättare att försöka förstå. Jag är 22 år, är ensamstående mamma till en glad liten gosse på snart 2 år. Jag har bott ensam med honom sen 16 månader tillbaka. Hans pappa bor 30 mil ifrån oss och jag flyttade ifrån honom när lillkillen var ca 6mån, av många anledningar. Jag blev gravid när jag var 19 och sedan dess har jag inte varit i någon form rent psykiskt, visst jag mår bra så att säga, men det är mycket gammalt som ligger kvar. Hursomhelst, mitt senaste år, som ensamstående mamma har gett mig insikt på en helt annan nivå, ibland känner jag mig för "medveten" för att kunna fungera normalt bland människor, och allra helst i ett förhållande.
Jag är alldelles för cynisk för att bara vara 22 år gammal och det gör mig samtidigt väldigt orolig för framtiden.

Jag är ofta så medveten att jag kan se på människor jag aldrig mött förut hur dem mår, hur dem känner, osv - jag kan visserligen aldrig säga att det är sannigen, jag kan bara avgöra dem känslor jag får och vilket humör jag själv hamnar i efter jag "mött" dem. Det kan alltså vara en syster som en person jag råkar få sitta mittemot på bussen.

Jag ser när människor är oärliga, jag känner när dem ljuger, jag känner när dem överdriver osv -

Det senaste året har jag verkligen tappat tron på människor runt omkring mig, tron på att jag någonsin kommer hitta en människa som kan förstå mig, en människa som verkligen omger sig med ärlighet och ett lugn. För så fort jag märker att en person är långt ifrån saker jag är så "medveten" om så stöter jag dem ifrån mig. Låter ingen komma riktigt nära. Humor är en stor del av mitt liv och jag misstänker att jag knappt skulle överleva om jag inte hade den, den får mig att ta det mesta med en klackspark, men jag känner verkligen hur jag tagit ett känslomässigt avstånd från saker och ting, känner mig nästan känslokall. Inte mot min närmsta familj eller son, men mot övriga.

Jag träffade en kille i april, han verkade verkligen vara en sådan person som jag skulle kunna ta till mig, han var allt jag velat att en annan människa skulle vara, han besatt alla egenskaper som jag verkligen anser betyder något. Men jag blev aldrig kär, och jag insåg väldigt fort att jag kan inte tillåta mig att vara med honom, dels för att jag har väldigt dåliga erfarenheter av många saker, och jag kan inte ge honom det han behöver, jag har låst många plan i mig själv och jag vet inte hur jag ska kunna unlocka mig själv ungefär. Hursomhelst, han visade sig även ha andra egenskaper som jag dock inte klarar av; ältande, självömkande och han var mycket bra på att spela någon sorts martyr och jag har blivit så sträng mot mig själv på något sätt så jag inte ens kan tillåta sådant i mitt liv av personer som som sagt inte är nära familj eller min son.

Oj, nu har jag skrivit en hel novell och jag vet inte ens om jag får ett svar. Jag är bara väldigt förvirrad i mig själv och ärligt talat vet jag inte riktigt vem jag ska vända mig till. Så jag hoppas bara det finns någon därute som kanske känner igen sig så att känslan av att vara helt ensam kanske känns lättare att leva med :-)