Hej linuslinnea!

Det enda raka jag kan komma på är att med fast beslutsamhet.

Stå kvar stadigt med båda fötterna i backen. Slå rot på dina fötter

precis där du står.

Tilltala vederbörande med en bestämd röst och fast beslutsamhet om att nu får det vara nog. och tala om att Du tycker att h*n beter sig illa.

Genom att göra detta så är jag övertygad om att du kommer att kunna hantera liknande situationer i framtiden och du kommer att vara jätte rädd när du väl samlat modet för att göra det och orden är sagda

Men om du bara kunde föreställa dig vilken  känsla det faktiskt är att göra en sån grej. Du kommer att växa flera meter inombords

Jag vet. Det är verkligen ingenting som man gör i en handvändning bara så där.

Men människor som h*n finns det överallt och varför inte säga ifrån på engång?

Stå på dig, annars gör någon annan det./ Kram Rore

Hej Rore!

Vet du, jag gjorde just detta- sa ifrån, när jag var ny på denna arbetsplats…. Och vet du h*n fattade INGENTING… jag försökte förklara och hade faktiskt medhåll i arbetsgruppen också, de skulle stötta mig lät det… Sen när vi skulle ta upp detta på en arbetsplatsträff och jag började så var det INGEN som stöttade mig i det…de bara vek ner blickarna i bordet! Jag gick ifrån det mötet med gråten i halsen och vår arbetsledare log mot mig…men sa inget, hon kände nog att hon "vann". Usch, det är bland det värsta jag upplevt i arbetslivet. Jag tappade lite av tron på människan där…

Men jag har aldrig vikt mig för denna person, h*n kommer aldrig "nära mig" igen, jag släpper inte in h*n… Kanske är det det enda sättet att förhålla sig till en person som behandlat/behandlar en som luft, att göra lika tillbaka? Tyvärr verkar det som att  h*n får energi om man konfronterar…och lyckas vända det hela till sin fördel. Manipulativ till tusen…en sann energitjuv helt enkelt.

Jag måste stärka mig själv men vet inte om jag orkar vara "på min vakt" hur länge som helst… Kommer nog söka annat arbete!

linuslinnea!

Det är fruktansvärt tråkigt med såna människor och framför allt när de befinner sig i högre posission.

En del människor finner styrka i sånt beteende, när de kommer åt och kan sänka andra.

Då är det extra viktigt att vara aktsam på de tankar och känslor som den personen väcker inom en själv.

Brukar du meditera?

Det är en bra grej att stärka sig med innan en arbetsdag med energi tjuvar. Det är bra annars också

Sitta en stund i stillhet och fylla sig själv tankemässigt med kraft.

Har funkat för mig.

Eller efter en ansträngande dag sätta sig i stillhet och tänka Nu släpper jag denna negativa energi, eller vad det nu kan vara.

Det kan vara svårt med det samma. Men det funkar tilll slut.Styrke kramar sänder jag dig./Rore

Jag har precis en likadan person i min omgivning, och det är inte lätt alla gånger…men man växer så mkt

För mig hjälper det att se hennes ( i mitt fall) rädsla , ha förståelse för att hon är en mkt rädd person som har gjort det till sitt sätt att hantera livet.På det sättet kan jag bara iaktta henne utan att ta saker personligt.Även den klunga ja-sägare som hon har runt sig är ganska rädda personer.De vill bara bli bekräftade och ha ett sammanhang.

Hon har nästan inte vetat vad hon ska ta sig till , då jag inte går med i hennes spel.Jag tappar inte masken när hon säger nåt elakt.Hon lyckas inte få mig att gråta eller skälla ut henne ( hon brukar ofta manipulera fram andras utbrott för att då stå och skratta högt -oerhört kränkande).

Jag säger min mening, även om jag vet att hon antingen låtsas att jag inte finns eller ger nån spydig kommentar tillbaks.

Och vet du vad…det har tagit nästan två år, men nu låter hon mig oftast vara.Hon vet att hon inte får mitt medhåll när hon pratar skit om någon, hon vet att hon inte kan trycka ner mig genom mobbingsfasoner.Nånstans kan jag nästan känna att hon respekterar mig…

Men det är FORTFARANDE en utmaning att vara kring henne! Jag försöker dock se det som det bästa övningstillfället att stå kvar i min egen kraft.På det sättet är hon en viktig lärare i mitt liv…inte behaglig, men viktig.

Tack för era svar!

Jag har också tänkt att det är en bra person att  "träna" sig på…även om utmaningen ibland känns övermäktig!

Skönt att höra att det finns strategier för hur man kan klara att vistas med en sån här människa utan att bli helt körd i botten känslomässigt…

#4 Hur har du gjort rent konkret när du "står kvar i din egen kraft"? Tänker du just då att hon är liten o  rädd eller?

Jag tycker oftast att h*ns utbrott kommer som en blixt från klar himmel och då är jag så oförberedd att jag känner mig känslomässigt påverkad fastän jag inte visar h*n något…det kan ta en hel dag innan jag mår bra igen. Men så är jag också bara i startgroparna när det gäller att hitta min egen kraft….har varit ett vuxet barn allför länge, dax att ta hand om mig nu….

#5 åjo, visst är det en övning…jag vacklar också en hel del, men jag ser det som att jag känner på minakänslor, iakttar vad det är hon rör upp inom mig utan att bedöma det så hårt.Personen i mitt fall gillar att " anfalla" när hon märker att man slappnar av…mkt utstuderat. Dagarna innan mens då jag är känsligare än vanligt brukar det kännas obehagligt, då upplever jag mig trängd och osäker - vilket jag säkert utstrålar - för då kan jag åter bli hennes "objekt".

Man lär sig hela tiden.Det kan ta dagar för mig också ibland, men det blir mer och mer sällan.Genom övning hittar man sätt att hitta tillbaks till sitt lugn igen.Prova och se om du kan tänka på det som en spännande övning.Vad kan du lära dig om dina känslosvängningar, vad är det som påverkar dig, vilka ord triggar dig?

Hur har du gjort rent konkret när du "står kvar i din egen kraft"? Tänker du just då att hon är liten o  rädd eller?

Nja, inte alls så att jag "ser ner på henne" utan mer att jag förösker känna en förståelse för att det här är helt enkelt en försvarsmekanism hos henne.Då blir jag själv lugnare.Jag tänker att detta är inte riktat personligt mot mig, utan hon har bara ett behov att agera utåt -och jag kan välja att låta det glida förbi mig.På det sättet "står jag kvar i min kraft".

Jag kan då känna att jag inte ens har något behov att försvara mig.Jag kan låta henne mala på och jag kan lyssna."Jaha,så här ser hon på världen.Jag låter henne göra det.Jag har min egen sanning". Ganska häftig känsla.

Men jag faller hela tiden…det är nog en livsprocess att hålla igång dessa övningar..inget man kan " komma i mål med" och sen är det bra för alltid…

Inte helt lätt det där - det gäller att vara stark och medveten om sig själv och sina behov.

Jag tycker tråden "Mamma på besök" här på forumet är ett bra exempel på hur man kan agera - min känsla i den tråden var att Omelett var osårbar för sin egen mammas negativitet!

Övning ger färdighet - och att vara "åskådare" istället för "försvarare" är ett intressant och verkningsfull sätt som jag själv har goda erfarenheter av…

Kram Rickard

Detta är jätteintressant tycker jag. Har själv haft min beskärda del av besvärligheter.

Jag läste en bok för några år sedan "Hur man hanterar besvärliga människor" Den var givande för mig. Hittade också en sida som skriver om beteendemönstren och strategier för hur man ska tänka här

besvärliga kollegor

När jag läser din beskrivning av din kollega känner jag igen en i min arbetsgrupp. I 25 år har hon jobbat inom vården, styrt och ställt. Nu är hon sjukskriven pga ont i en axel. När vi jobbade ihop, kunde hon när man pratade med henne stänga av och börja prata om något annat. När jag rapporterade hände det att hon satt och läste i en tidning och pratade om sitt. Detta gjorde att jag kände mig som du beskriver osynlig, nonchalerad och osedd.

Jag började studera därför att jag inte ville jobba inom vården hela mitt yrkesverksamma liv. Jag ville vidareutveckla mig och göra något med mitt liv. Fick då höra från kompisar som talade om att denna människa inte kunde förstå hur jag skulle kunna bli organisationsutvecklare, jag som inte pratade med folk utan bara var tyst. Detta beteende kunde jag koppla till att hon var svartsjuk för att hon inte "vågar" göra precis som jag, utbilda sig. Hon har ofta pratat om det, "tänk om man kunde göra så eller så" och när jag sagt till henne. Men gör det då, har hon svarat att hon vet ju vad hon har och hon trivs så himla bra inom vården. Jag tror att hon helt enkelt är rädd.

Förra sommaren när jag jobbade, kunde jag reta mig på hur hon betedde sig. Hon kunde börja 6.30 bara för att gå hem klockan 13 eller om hon gick till klockan 15 så stämplade hon ut 14.15 utan att fråga oss andra om det gick bra. När jag konfronterade henne angående detta tyckte min andra kollega att det kändes väldigt obehagligt och slätade över.

Den här sommaren jobbar hon inte alls pga sjukskrivning. Jag upplever att klimatet i gruppen har ändrats drastiskt till det bättre. Tycker att mina arbetskamrater är gladare, lättare till sinnes och det finns en arbetsglädje som är härlig.

Jag skulle kunna tänka mig att det har en del att göra med att den här tjejen är hemma och är sjukskriven. Det beror säkert också på att det har kommit in nya människor i gruppen och att en omorganisation är på G.

Har mått riktigt dåligt den senaste tiden… Har knappt klarat av att gå till jobbet…

Men så satte jag mig för några dagar sen i en meditation med frågan "varför triggas jag igång av denna persons beteende?".
Och tänk jag fick en tydlig bild av mig själv som 10-12-åring. Då fanns det en tjej i klassen som betedde sig exakt som min nuvarande arbetsledare gör. Hon styrde och ställde, frös ut vissa och var väldigt manipulerande…kändes som hon alltid hade en baktanke med allt… Jag tyckte sämre o sämre om den här tjejen genom åren men var tvungen att hålla mig "på god fot med henne" annars såg hon till att man blev utanför… Jag visste att något var otroligt fel men var fast i situationen som man ju faktiskt är i skolan. Det var jobbiga år där jag förlorade mig själv mer o mer…kanske för att jag hade otrygga hemförhållanden också, ingen vuxen som såg mig överhuvudtaget.

Det finns alltså en konkret anledning till min starka reaktion på hela den här arbetssituationen…

Och när jag sen läste på länken "besvärliga kollegor" här ovan och hittade min arbetsledare i beskrivningen "kall fientlighet" föll en del pusselbitar på plats. Jag förstår att h*n inte kan sätta sig in i andras känslor. H*n vet banne mig inte vad h*n gör med människor… Därmed känner jag mig "friare" på nåt vis….

Nu ska jag försöka ta hand om den där 10-åriga flickan. Tror att mycket av läkningen sker på det planet. Har visualiserat hur jag kramar om henne och ger henne den förståelse jag hade behövt då. Och tänk det känns redan mycket bättre….

#10.

I mångt och mycket så tror jag att det är på det viset som du beskriver det.

Eller för mig ÄR det på det viset.

De gånger som jag stött på personer som fått mig att känna mig liten, värdelös, eller helt enkelt människor som absorberat min energi.

Jag hade en riktigt tuff och tung period för tre fyra år sedan. Jag kände mig helt ut pumpad.

Av en tillfällighet så läste jag en rad, kommer inte i håg om det var i tidningen eller om det var på tv, strunt samma.

Andra människor är din spegel. De sidor du ogillar hos andra finns inom dig själv. Där finner du svaret.

Kunde inte alls fatta vad detta betydde med det samma. Men själva orden kändes viktiga.

När väl poletten trillade ner, så kändes det inte alls lika jobbigt och motigt längre.

Jag fick förklaring till varför vissa människor skapade alla dessa känslor inom mig.

Sen blev det lättare allt efter som.

#10 Du har en poäng i det du skriver. Vi bär med oss upplevelser och erfarenheter i ryggsäcken som påverkar oss även i nutiden. Jag har varit med om en del mobbning, särskilt av en tjej i skolan när jag gick i 7-9. Nu bor tjejen med sin familj på samma gata som mina föräldrar, men jag kan fortfarande inte med henne. Jag har inget att säga henne, blir stel i kroppen och beter mig säkert väldigt märkligt åt i hennes ögon.

Hej igen!! Tack för era kloka inlägg i den här tråden!

Tycker det har gått riktigt bra att bemöta den här personen den senaste tiden, så döm om min förvåning när jag igår kväll får en panikångestattack när jag ska gå o lägga mig inför kommande arbetsdag?????

Nog för att det varit en hel del stress på jobbet och jag har nog jobbat mycket med mig själv mentalt… Tänkt på förhållningssätt osv. Men jag trodde inte att jag faktiskt mådde sååå dåligt.

Som tur var lugnade det ner sig ganska snabbt men det är alltid jobbigare när ångesten flyttar så påtagligt från huvudets tankar och ut i kroppen. Idag känner jag hur hela mitt inre skriker "vill inte gå till det där stället"….behöver få landa. Men jag har barn att försörja så jag måste….

Har ni några tankar kring detta får ni gärna skriva………

#13

Hej igen!

Visst är det häftigt när man inser att det skett en förändring till det bättre. Man gapar av förvåning och vågar nästan inte tro att det är sant.

Så kommer bakslaget med gamla överväldigande tankar eller känslor över en och paniken fullständigt ramlar ner över en.

Motståndet inom en skjuter upp i det inre och kampen börjar på nytt.

För på det viset vill vi ju inte känna det.

Så vi kämpar emot.

Istället för att ta emot.

Det som har hjälpt mig( Även om det har varit skit jobbigt) Är att acceptera de överväldigande känslorna.

Just att lära mig se o känna när de är i antågande och istället för att kämpa mot dem, bara acceptera att de är där just nu. Känslan av rädsla. Är ingenting annat än en KÄNSLA  den går att komma igen om man förmår sig stanna i den..

Acceptansen utav just detta har tagit mig många år att nå, ibland trillar jag dit igen. Men vägen tillbaka till harmoni inombords har kommit en bit närmare efter varja gång.

Kram Rore

Ok…så då kanske jag inte ska se ångesten som ett bakslag?

Det känns bara helt konstigt o tomt just nu…som om jag lurat mig själv att tro på en förändring….

Varför, om jag kommit till insikt om flera saker och känner mig glad och nöjd över detta, kommer det ångest då? Det förstår jag inte….ser ingen logik i att hjärnan/ kroppen/själen plötsligt skenar iväg värre än på många år. Som om det är bättre att hålla tillbaka sig själv och liksom "kontrollera" känslor o händelser än att släppa loss…

Det är ju mycket det som samhället vill också, att man ska vara kontrollerad i allt man gör. Jobbar som sjuksköterska just nu och då måste man ha kontroll…och jag kan knappt kontrollera mig själv just nu. Tungt!

Rore, du skriver så klokt! Tack! Jag tar till mig varje ord….

#15

Varför?

Kanske bär man en rädsla för att göra fel,eller bli anklagad eller, ja. Listan kan göras lång.

Umgås du mer med ditt huvud än med dina inre känslor kanske?

Jag tror att ju mer vi försöker kontrollera våra känslor med skallen, desto mer revolt gör kroppen.

Så har det varit för mig./ Kram Rore

Jag tänker också att ångestattacker IBLAND är en slags utrensning …iom att man släpper något så behöver allt man "hållit inne" få utlopp och det kan då komma en ångestattack som är rent kroppslig som du beskriver, fastän man i sinnet redan gått vidare… för mig brukar det fungera så ibland …som att saker varit fastlåsta och då gör rätt så ont när det lossnar ur kroppen också.

Men efter en sån period brukar man känna sig helt ren och rädslan är borta…kanske är detta en slags process du är inne i nu?

Vi fungerar olika och det viktiga är att försöka att inte döma sig själv för hur man fungerar.Själv möter jag ofta förändringar, både bra och dåliga, med en tids ångest innan jag landar i det nya.Det gäller även nya insikter.Det är inget ultimat sätt alls, haha men så är det för mig och kanske kommer det förändras med tiden, kanske inte.Vad jag vet är iaf att när jag kan acceptera att det är så för mig ,så kan jag hantera min ångest på ett helt annat sätt, den blir mindre smärtsam.

Låter motsägelsefullt, för ångest är ju ett slags motstånd, men jag accepterar mitt motstånd kanske…?

kram

#15 - Det låter som om din hjärna och egot försöker få dig att tro att den nyvunna förändringen bara är en illusion - just för att du är så rädd för att det bara är det! Om du tror på den känslan så blir det naturligtvis panik i kroppen - men om du istället såg din framgång och stärktes av den så skulle den jaga bort rädslan!

Så mitt "råd" är att du ska ta detta med ro - det är en del av bagaget du har släpat på under säkert många år och det släpper inte taget så lätt! Lite grann som ett barn testar ditt sinne att förändringen verkligen är verklig och bestående - bara för dig att vara uthållig och tro på den!

Kram Rickard

Åhhh, TACK för era svar snälla medmänniskor!!!!

Kanske är det så att jag är inne i en utrensning och släpper mycket gammalt nu, det känns mycket troligt. Inte så konstigt då att även kroppen reagerar!

Faktiskt så har jag mått riktigt bra idag… Det svänger något otroligt rent känslomässigt… Kan gråta, skratta och vara arg om vartannat. Försöker acceptera att det är så just nu även om familjen har svårt att hänga med. Är nog lite svår att leva med för tillfället!

Det gör så gott i själen att det finns fler som vandrat denna väg och vill stötta…det värmer i hjärtat ska ni veta! Återigen stort TACK för att ni lyssnar och svarar!