Vilken fin berättelse. Och vad stark du är som brytit dig ur det mönster som hon försökt överföra på dig.

Jag känner igen mig så i din berättelse. Är uppväxt med föräldrar som bara jämförde mig med mina syskon (när jag förlorade på det) och aldrig fick höra om hur duktig jag var. Att jag var duktig, fick mina syskon höra när dom blev jämförd med mig (där dom var förlorarna). Det är så tragiskt. Idag har jag helt brutit med mina föräldrar och syskon eftersom vår relation endast leder till sorg och smärta. Nu får dom hitta andra att skylla världens undergång på eftersom jag inte längre tar emot den beskyllningen.

Hej Omelett!

Härligt att läsa din berättelse, även om resan dit förmodligen var svår för dig.

Just det där att försonas med sig själv och utifrån detta se på helheten ur ett helt annat perspektiv.

Ja, underbart!. Jag gläds med dig./Kram

#1 Tack Jag funderar på om det är jantelagen som gör att hon inte kan ge mig berömmet direkt. Vid närmare eftertanke så sa hon inte det till mina bröder heller. Dom fick inte veta hur fantastiska dom var i hennes ögon. Det är mycket möjligt att andra får veta att hon är stolt över mig. Det verkar vara samma i din familj.

#2 Tack. Livet var svårt innan jag kom till den punkten att jag inte ville bära det mer och vara ett offer.

Jag fick en till insikt förut. Jag har varit en kopia av min mamma om jag inte älskar och förlåter henne så kan jag ju inte älska och förlåta mig själv. Jag och hon var samma.

#3.

Har haft samma dilemma med mig själv och min mamma.

Att jag såg så mycket av henne i mig själv så jag stundtals mådde illa av min egen spegelbild och av mitt egna varande.

Fruktansvärt jobbigt innan jag lyckades bryta det och förstå att hon är sin egen och att jag är min egen.

Men när det väl skedde, när insikten kom efter flera år, så föll de sanna bitarna på plats inom mig. Tack för att du delar med dig/ Kram

Wow, så härligt att läsa ditt inlägg. Vilka framsteg du gör.

När du började kursen sa du att din Mamma skulle du aldrig vilja möta och se nu vad som hänt. Yohooooo.

Du ser hennes lilla sårade barn då du kan se ditt eget som du har tagit hand om. Det är kärlek och även att sätta gränser är kärlek.

Till er alla som läser denna tråd så skall ni veta att omelett grät innan hon ringde upp mig första gången. Otroligt eller hur….

Jag rös när jag läste det och jag blir så glad att höra.

Vad kan man säg efter en sådan här berättelse? Helt otroligt!

Jag är imponerad av din styrka omelett

Kram Lena

#0 Lika underbart att läsa din berättelse som att ha fått förmånen att följa din resa från start i transformationskursen!

Jag både ryser och blir lätt fuktig i ögat av din berättelse. Som vanligt när du skriver något så lär jag mig nåt själv så tack för att du delar med dig omelett!

Kramar

#0 åh, vilken fantastisk berättelse! Jag ryser! Och känne rigen fenomenet.

Det verkar väldigt vanligt, åtminstone i den äldre generationen ,att inte kunna berömma sina barn direkt.Kan det ha med omvänd projicering att göra..att för att kunna stå för sin kärlek till en annan människa så måste man älska sig själv…?

Så kan jag själv uppleva det….först genom min son har all kärlek till honom fått mig att uppleva kärleken till mig själv…

De som hela tiden kritiserar sina barn och jämför dem med varandra( väldigt vanligt!) saknar förmåga att älska sig själva.De talar ju egentligen om sin syn på sig själva, fast de ofta inte är medvetna om det…detta kan jag uppleva hos min mamma.

Min mans farmor( 70 år)  har EXAKT samma syn på kvinnor/män!  Männen är hjältarna, man får inte yppa ett ont ord om deras handlingar utan de ska dyrkas.När de kommer hem från sitt "tröttsamma jobb" ska de passas upp hela kvällen -även om kvinnan själv jobbar heltid ! 

Hon tycker att jag är en HEMSKT dålig fru som "tvingar" min man laga mat och koka sitt kaffe själv, stackarn…

#5 Visst är det fantastiskt. Jag kunde inte förändra henne, men jag kunde förändra mig. Att gå din kurs har ju förrändrat mig på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Så rädd som jag var för att gå denDet fortsätter sakta men säkert efter kursens slut. Jag har blivit mer medveten. Tack än en gång Kram

#6 Tack. Jag var inte stark, men jag blev det när jag rensade upp i det gamla. Efter Gittes kurs började jag kalla mig Athena

#7 Du vet vart jag var och vart jag har kommit. Det har varit lärorikt för oss båda att ta denna resan tillsammans. Kram

#8, 9Dom är ju oerhört hårt drabbade själva av det. Ett helt liv också. Nu har hon ju levt i 70 år utan att ha något värde. Stackars din man, han har ju ett värde hemma och kan klara sig själv om det skulle behövas

Jag fortsätter att reflektera över det hon har sagt.

"När man dör så hamnar man 2 meter under marken och blir maskmat" Sånt kan ju göra vem som helst lycklig 

"Gud finns inte"

"Psykologer är idioter, dom vill bara gräva och skylla allt på mamma" Jo då hon sprang och gömde sig när min väninna psykologen tittade in

"Karlar är svin" snacka om motsägelse eftersom dom ska hyllas.

Det fnns väldigt mycket motsägelser i hennes uppfattningar som gör att det går inte på något sätt att lyckas leva efter dom. Som kvinna är det viktigt att vara vacker, samtidigt som hon inte ska kosta på sig varken tid eller pengar. Gör hon det så är hon egosistisk och ett luder Ordet luder var flitigt använt i min bardom.

#3. Vet inte om det är Jante eller vad det är. Jag var helt omedveten om detta tills min mormor berättade det för mig av misstag. Jag gör nämligen egna tvålar och min mamma kallar det "den där skiten du gör". Jag gjorde några tvålar till min mormor och hon la fram dom på handfatet för hon tyckte så mycket om dom. När min mamma hade varit där på besök hade hon sagt till mormor: Åhh, är det där tvålar som Camilla har gjort? Dom är så fina och luktar så gott, visst är hon duktig?

Kan ju säga att jag höll på att ramla baklänges av chock när min mormor berättade det för mig. Först efter det så har jag börjat se hur mina föräldrar beter sig mot oss barn. Och har fått oss att tävla mot varandra för att få lite kärlek från dom.

Jag är glad över att du kommit så långt på din väg. Jag jobbar också för att komma ifrån att det gör ont och ta åt mig av allt elakt dom vräker ur sig. Lycka till.

Härlig berättelse Omelett!

Det var väldigt tydligt att du hade släppt taget om det gamla tänkandet! Det som slår mig är din osårbarhet i berättelsen - du behöver inte skydda dig längre, "skyddet" ligger i att du bejakar dig till fullo som den du verkligen är.

För mig blev det en lektion i att hantera de där besvärliga relationerna. Kunskapen finns där, men hur ser det ut i verkliga livet när det väl händer? Tack för den lektionen - den gav kött på benen!

Kram Rickard

#0 Vackra fina Omelett, ett stort Tack för att jag fick läsa detta! Du är en inspiration.

#12 Det är ju helt sjukt när det går till på det sättet. Men det var tur att du av ett misstag fick veta att hon tyckte om det du gjorde.

#13 Tack Det är verkligen befriande att inte behöva skydda sig längre. Det roliga är att när jag är mig själv så är jag också det värsta man kan vara dvs ett luder. En stark självständig, livsbejakande kvinna som värderar sig själv är ett luder. Jag är ett luder och det är härligt

#14 Var så god Tunridan det glädjer mig att det gav dig något. Jag skrev egentligen de sista raderna med tanke på dig. Du kanske förstår vad jag menar.

#15 Jadå, jag förstår. Det kan vara det som gör att vi kan orka med människor som beter sig illa på olika sätt, eller som vi helt enkelt inte gillar av olika anledningar; vi ser igenom deras mask. Masken som ändå inte är dem.

Även din mamma är ju en Gudsgnista, en våg bland andra vågor i Det Stora Havet…

#0

Så nyttigt att läsa om dina upplevelser, tack!

Jag har inte riktigt kommit så långt med relationen till min mamma, men det  verkar lösa sig i etapper, (just nu tar jag mej en paus ).

kram på er alla 

#16 Jag var otydligt. Jag syftade på detta

Så till slut en liten extra knorr. Igår när jag sov middag vakande jag med känslan att det hade inte varit på

"riktigt" att jag skapade min egna värld i mina tankar och detta bara var en manifestation. Hon fanns inte

egentligen. Hon kom utifrån universum manifesterades här en liten stund löstes upp och förvann igen. Hon var till

och med inte riktigt verklig när hon var här. Lite suddig, grå och genomskinlig. Det kändes skönt att bara släppa

iväg det till universum igen.

Det är liksom märkligt men ändå så sant.

#17 Jag tror att vi jobbar på med vårat bagage hela tiden nu när vi har startat. Jag har inte lagt någon möda på relationen med mamma. Men jag har varit mer medveten i alla mina relationer. Min förändring avspeglar sig överallt.

#18 Jag tror också att vi jobbar med bagaget nu hela tiden vare sig vi vill eller inte.

Jag har en tonåring som sommarjobbar hos mig och det är en gåva sannerligen. Jag lär mig nåt varje dag av denne unge man!

#19 Ja rensa och rena bagaget är en never ending story.

Fast man jobbat med det 20 år ska man inte tro man är framme, jag har gått oändligt många kurser,men alla insikter kan inte komma samtidigt.

Eftersom livet är en skola får vi hela tiden olika utmaningar att växa av.Men det är spännande minsann.

Härligt omelett! Underbart att läsa! Tack!

Kram, Pirjo

#18 Nej, du var egentligen inte otydlig. Det var det jag trodde att du syftade på. Vi använder lite olika ord bara, förstås. Som här:

"Hon kom utifrån universum manifesterades här en liten stund löstes upp och förvann igen."
Som en våg som uppstår ur det Stora Havet och försvinner igen. Är en våg verklig? Är en våg något som har en egen oberoende existens? Ena stunden är den här, nästa stund inte. Och ändå finns den ju, för jag såg den. Eller?

Jag förstår vad du menar med det du beskriver och visst är det märkligt, går inte att intellektualisera över och förstå därigenom. Det kommer mer genom hela vårt väsen, som en slags intuitiv förståelse. Det vi pratar om är det Absoluta, Tao, det som vi inte kan prata om utan att misslyckas, haha.
Och här kommer vi osökt in på detta med vad som är verkligt och inte. Vad verkligheten egentligen är. Vad det innebär. Stora frågor som kräver att vi går djupare. Tillhör kanske en annan tråd.

#22 Det du pekar på här hjälper mig att förstå min upplevelse. Vågen beskriver det jag upplevde. Tack Tunrida. Ibland måste man ju kolla med någon annan så man inte svävar i väg i galenskaper. Jag upplever mer och mer det Absoluta ,det är som sagt inte så lätt att sätta ord på.

#23 Så bra.
Javisst, ibland känns det nog så bra att prata om dessa ting med någon, kan vara det som gör att man inte far iväg alldeles, haha.

Sen kan man ju faktiskt befinna sig i det Absoluta och på så sätt missar man vikten av att vara Jordad. Det är en väldigt "blissful" upplevelse i det Absoluta och man kan lockas till att "stanna" där, om du förstår? Men det är viktigt att komma ihåg att vi ska föra in den andliga dimensionen i det fysiska liv vi lever som människor, här och nu. Då blir allt ett.