Jag satt i bilen på väg hem från stockholm nu i eftermiddag och upptäckte att jag satt och tänkte på min "pappa".

Att tanken dök upp beror till största delen på att jag suttit och läst igenom mina dagböcker sedan jag gick i terapi.

För en så där fyra år sedan så skalade jag bort hatet och ilskan mot honom och upptäckte att jag egentligen hade burit på en fruktansvärt tung sorg. som jag aldrig hade tagit hand om eller ens tittat närmare på under alla de år som gått.

Då när jag arbetade med mig själv och skrev mycket så hade jag ingen aning om hur han levde sitt liv.

Men raderna jag skrev var:

Allting blev så fruktansvärt fel. Jag klev in i hatet och föraktet. Bara för att hålla smärtan sorgen och sveket borta från mitt hjärta. Smärtan var outhärdlig inom mig.

Jag grät som bara den när jag skrev dessa rader och hela mitt väsen längtade efter någonform av återförening/ åter upprättning eller vad som helst.

Jag ville så gärna träffa och prata med honom. Samtidigt så var jag livrädd. Jag visste ju inte vilket liv han levde.

Jag utgick ifrån att han fortfarande söp, så jag tog aldrig den kontakten. Men jag bar på en tyst inre önskan om en återförening. Bara för att tala ut om det som varit.

Fyra månader senare springer jag på honom inne på Ica.

Eller han kommer upp bakom mig och säger: Rore.

Tid och rum bara försvann. I ett ögonblick blev jag den glada lilla flickan och försvann i hans famn.

Jätte märkligt. Vi var båda mycket rörda av stunden.

Han berättade att han varit nykter i tre år.

Några månader senare så kommer han hem på en fika och jag får mitt samtal med honom. Det var hjärteläkande för min själ.

Vi har ingen kontinuerlig kontakt med varandra idag. Men just att jag fick detta möte med honom var så oerhört stort och läkand för mig.

Jag gjorde ingenting annat än just önskade ett möte med honom. Hade väl aldrig kunnat tro att detta skulle ske.

Universum lyssnar till det sanna i oss och ger oss det vi ber om. Om vi ber från hjärtat./Rore