Hej Intressant!

Jag vet inte, men tanken som kom till mig. När jag läste ditt inlägg

var att din pappa kanske är rädd för känslan av misslyckande och egentligen inte har med dig att göra alls egentligen.

Trots att du upplever det som att han dämpar dig.

Det är svårt att handskas med människor som är negativa, men om man kan se att det är en rädsla som ligger hos dem. Så kan det vara lättare att bära. Bara en tanke som sagt./ Kram

Hej!
Jag har läst flera av dina inlägg här på PU och märkt att de ofta handlar om din relation till din pappa. Du skulle kunna fortsätta att banka huvudet i väggen och försöka lösa situationen genom att fokusera på det du upplever som problemet; din pappa. Men har det hjälpt dig hittills?

Du skulle också kunna göra något helt annat. Testa något nytt. Och det handlar om att lägga fokus någon annanstans än på din pappa. För märker du hur mycket energi du lägger på honom? Det måste vara väldigt jobbigt för dig.

Detta kan låta som en simpel sak att föreslå men är oerhört kraftfull:

Meditera! Varför? Jo, för att genom meditationen kommer du att finna din egen inre kraft och stillhet. Du finner dig själv.

Du finner en inre balans och harmoni som gör att vad din pappa säger eller gör inte blir så viktigt längre och det finns plötsligt möjlighet för ett större perspektiv att öppnas upp inom dig. Då kan sådant som acceptans komma naturligt, utan att du ens bekymrar dig över det. Inte för att den ska eller måste komma, utan för att den bara gör det. Spontant.

Du behöver finna friden och stillheten igen, den som bor inom dig. Men inte för din pappas skull, utan för din egen. Din pappa har sitt liv, du har ditt. Hans liv är inte ditt. Och tvärtom.

meditation ja kanske

pratade med en "vän" som sa att jag inte ska träffa min pappa mer

men jag älskar ju honom sa jag då

då svara hon att jag är velig

men det är ju paradox detta

men du har rätt ska inte fokusera så mkt på mina upplevelser

Hej!

Jag är ju ny här och har inte läst dina övriga inlägg om din pappa som #2 skriver om. Pappor kommer i alla former, jag älskar min med men ibland vill jag dänga honom i huvudet i alla fall.

När min pappa (som är prestationsgalen så har jag inte fått nobelpriset är det inte gott nog, någonsin) gjort så mot mig har jag börjat med att formulera brev till honom. Han har mjuknat av att få läsa hur jag känner. Det var som att det inte gick in förrän det kom på pränt.

Till exempel skrev jag såhär en gång när jag blev förbaskat trött på att alltid stå tillbaka. Observera att det är ett utdrag ur ett längre brev men detta tog skruv i alla fall. Idag har vi bättre samtal.

"När jag lade på luren var jag faktiskt riktigt ledsen. Varför måste du slå ner mot mig och få mig att känna mig värdelös varenda gång jag vänder mig till dig? (För det var vad jag kände mig) Någon gång i detta liv måste vi väl kunna mötas på ett gemensamt plan med ömsesidig respekt? Men det är inte möjligt om du inte respekterar och accepterar mig för den jag är."

Det är naturligtvis viktigt att finna en inre frid såsom Tunridan skriver och onekligen är det bra med meditation för att uppnå detta. Självklart måste du orka stå emot och inte ta allt personligt det blirr lättare i hela livet på det viset. Men även om du skaffar mer kraft blir det inte mer ömsesidig respekt i själva relationen.

Därmed tror jag att du måste kommunicera på ett sätt som får din far att förstå. Han är väl vuxen nog att klara av att bete sig på ett artigt och tillmötesgående sätt? Ställ krav!

#4 ställ krav hmm jo det brukar jag göra men ibland lyssnar han inte på mina krav….

#2 meditation ja det tror jag på jag ligger på spikmatta och mediterar varje eller varannan dag…..kände att då började allt bli värre först….

jag har mediterat förut med mantra men när jag golfar kommer jag in i ett trancendentalt tillstånd och spelar då fint!!  så fort jag inte mediterar på golfbanan spelar jag dåligt….det är sanningen som säger till mig

jag styr min andning och sen är jag lugn och förberedd för slaget

#1 wow din analys kan vara oerhört sann!! han är ju en sk A-människa som mamma bedömmer honom en prestations-person

livrädd för misslyckande…..själv har jag kommit längre i personlig utveckling och vet att misslyckande inte är så farligt

eller har jag det??? leer

#4 men du vet du kan inte förändra din pappa han är som han är

#6 Intressant, nej som sagt är det svårt att ändra på något utan man får försöka att undvika hamna i sådana situationer som gör att du känner dig nedtryckt. Hade varit intressant att höra hur gammal du är.

#5

Jag tror också ett brev till din pappa kan hjälpa om du skriver på ett kärleksfullt och uppriktigt sätt hur du känner dej.

Det är viktigt att han får läsa det ostörd när du inte är där, så han kan våga känna efter utan att tappa masken.

Sen är det upp till var och en hur det går för vi alla har bara ansvar för oss själva.

lycka till!

#4 Nej man kan inte ändra andra, men man kan påpeka.

Att belysa en problematik på ett sådant sätt att andra förutom jag inser att det finns problem som behöver tas itu med. Vänligt, kärleksfullt samtidigt som rakt och okonstlat. Det blir en väckarklocka. Förändringsarbetet åligger sedan både en själv och den andre.

Mitt brev som jag klippte den mest hårdföra och konkreta biten ur ledde till ett fantastiskt mycket bättre klimat mellan mig och min far. Han har börjat prata med mig på ett helt annat sätt. Med mer omsorg bakom orden.