BEKRÄFTELSE

Det här är ett ord som jag processar kring. Inre och yttre bekräftelse. Det känns som att jag hela tiden vill längre ner i detta, till kärnan. Ju mer jag börjar skymta den underbara känslan i att bekräfta mig själv, där jag känner att jag inte behöver något utifrån, att allt finns inom mig att ge till mig själv, desto mer börjar jag se när jag mister den, när jag vill ha bekräftelse utifrån.

 Jag har uppmärksammat vad som sker med mig : när andra bekräftar mig så slutar jag att bekräfta mig själv. Jag faller då jättelätt in i mitt gamla mönster att leva på andras bekräftelse i stället för min egen. Min kärlek till mig själv slås på "hold"  - för då" matar" nån annan mig med kärlek. En jättestark insikt…men jag vet inte hur jag ska få ordning på det…

 Det har nu blivit så att jag det senaste året nästan helt dragit mig undan situationer där jag kan få bekräftelse, för att jag inte funnit ett sätt att hantera denna insikt, denna "jojon" mellan att bekräfta mig själv och att tappa det när jag får bekräftelse utifrån. Jag känner mig obehaglig till mods av att bli fylld av andras positiva kommentarer, för jag tappar bort mig själv i det.

 Jag både dansade och sjöng på en väns bröllop nyligen och jag började då snurra upp mig kring bemötandet jag fick, kände press att jag" måste göra nåt" med min musik, som så många sa( dansen är redan på proffesionell nivå )  Det tog flera dagar för mig innan jag kunde landa i mig själv igen, känna vem jag är, att jag duger som jag är -oavsett om jag gör nåt med min musik eller inte. Vill jag själv? Eller tror jag att jag vill för att andra sagt det? Jag känner att jag inte hör min egen röst i detta.

 Jag väljer numera oftast bort stora sammanhang  för att  -hur trygg jag än känner mig inombords och när jag tävlar/uppträder - så dras jag automatiskt in i att känna mig smickrad av andras beundran.

Egot vill ha mer…men jag vill ju frigöra mig från egot…men att undvika situationer gör ju inte att jag finner någon större trygghet inom mig heller…

Min bästa vän säger " varför hålla undan en talang som andra kan få njuta av? " Tja…därför att jag blir "torsk" på att bli bekräftad!

 Det känns som att jag inte är rädd för att misslyckas, utan jag är rädd för att lyckas - och att egot ska få en kick av det. Jag är rädd för att njuta av strålkastarljusen, att åter bli beroende av det ( har varit det, med oerhört dålig självkänsla) . Jag tackar nej till möjligheter till mer sådant i mitt liv nu, men något längtar så efter det samtidigt. Och jag vet inte vad det är. Jag bromsas av tanken på att det är mitt EGO som vill ha…

  Men det börjar tyst komma en känsla till mig att det kanske kan vara själens längtan…att det också är ett sätt att dela med sig till världen. Jag blir ju själv så inspirerad och lycklig av att få njuta av andras sång och dans…"men ska jag tro att jag kan ge något till nån" …det är där också som något stoppar i mig. I stället backar jag.

 Så då står jag här…i detta mellanland och vet inte vad som är vad riktigt….

 Jag vågar inte ta steget ut för att jag tänker att det är egot som vill plocka hejarklackspoäng…

Men apropå väntan och längtan och frihet och dessa ord vi delat tankar kring….vad ska jag vänta på?

Kommer det komma en dag "då jag vet" ?

 Vad jag vet är att jag glömmer tid och rum och är i fullständig flow när det kommer både till musik och dans.

 Jag tar nu modet till mig att delge mig detta och be om råd -sist lossnade ju min förståelse så bra med er hjälp!

Många frågor blev det…sorry…