Upplever inte ni en skillnad i hur det känns inombords, när ni inte säger att ni är själva tanken/känslan utan har den?
"Jag har en känsla av ilska nu. Jag upplever ilska nu."

Det blir utrymme mellan mig och tanken eller känslan och man märker också mer tydligt hur den faktiskt endast är något tillfälligt. Något som bara kommer och försvinner igen.
Som vatten som rör sig, en våg av energi som höjer sig ur havet och sen återvänder till havet igen.

Jag o min man läste en bok kring hur man uttrycker sig i relationer för några år sedan och började därefter prata mer medvetet med varandra.Säga " jag upplever det som att du.." eller " jag känner såhär när du.." osv.Och visst gör det stor skillnad än" jag ÄR…" eller "du ÄR…"i diskussioner…

Åter igen ansvaret…man tar ansvar för sina känslor och tankar och uttrycker dem i stället för att lägga över dem på den andra.Och på det sättet är det mkt enklare att få en fungerande kommunikation.

Jag kommer på mig själv stup i kvarten att jag säger o tänker ord på ett omedvetet sätt - och så ändrar jag om det, haha.

Jag har tex blivit medveten om att jag ofta säger och tänker " jag tycker att det svårt att…" Jag väljer nu, så fort jag märker det, att i stället använda ordet utmaning. En utmaning kan också kännas svår - men det finns samtidigt möjlighet,spänning och nyfikenhet i det ordet, så det ligger egentligen närmare sanningen med vad det är jag känner också…

Andra får gärna också berätta här om ord eller tankar som ni blivit medvetna om att ni använt om er själva, och vad ni bytt ut dem till!

Jag har genom åren varit väldigt slarvig med HUR jag använt mina ord och tankar inom mig själv, gentemot mig själv.

Det är först nu de sista fem sex åren som jag utvecklats och sett vad jag faktiskt sagt om mig själv, till mig själv och sakta har det börja vända.

Men jag tror nej jag vet, att det var en "speciell" vård tagare på jobbet, som faktiskt sa till mig med en mycket bestämd röst

" Rore!  så där pratar du bara inte om en vän till mig" Tanten var grav alvarlig,

och allt jag sagt var att jag var korkad,

Jag hade glömt en massa saker och var tvungen att springa ifrån o hämta grejor, så jag kände mig dum.

Men de orden från henne fick mig verkligen att tänka om.

Det är jag väldigt tacksam för.

Visst är det enormt viktigt att komma underfund med hur vi tänker och vad vi säger till oss själva.

Och att vi faktiskt inte ÄR våra tankar, Vi är mycket mer än så/  Tack Tunridan

Jag behöver välja mina ord med omsorg. Det förstår jag och tack för påminnelsen Tunrida!

Tack för er respons alla. Jag ser detta som en bra redskap att använda sig av för att öppna upp och bli mer medveten om sina tankar, vad man faktiskt säger och vad man tror på om sig själv, andra och livet för övrigt.

Då när man börjar bli mer medveten på detta sätt, så skapas utrymme mellan mig och tanken. Då kan jag också se att "ta mej sjutton, jag är ju inte detta jag säger om mig själv, inget av det. För ingen tanke kan beskriva vad jag verkligen är!"

Så vad är jag då…

Nu börjar resan.

Jag tror att det är….haha en UTMANING att komma helt ifrån att tänka och säga saker av bara farten - det sker per automatik även för den mest "skolade".Däremot finns en massa knep att just stanna upp och göra dessa mellanrum som Tunridan pratar om.

Själv säger jag ganska ofta till mig själv, efter ett påstående i mitt huvud - " är det verkligen sant?" ( the work) och sen fnissar jag för mig själv och ser att inget är ju sant, det jag påstår.Även om mellanrummet kommer i efterhand, så är det likväl ett fungerande mellanrum.

Sedan har man ju olika perioder då man är mer eller mindre vaken kring detta - och så tror jag också att det kan få vara -det sägs ju att när man glömmer, för att sedan minnas igen, så faller poletten ännu längre ner, så det är en nödvändig process att hålla på så…

Vissa dagar kan jag inte ha en enda åsikt om varken mig själv eller andra, haha, jag känner att jag inte vet ett dugg om något och har inget behov av det heller…det brukar vara lite irriterande för min omgivning…själv känner jag mig i ett lugnt, fast berusat tillstånd då…jag bara följer med,i känslan att allt är som det är….haha låter jätteflummigt, men jag tror säkert att ni vet precis vilket tillstånd jag menar

Hej :-)

Håller med szirius - the work är genialt!

Att bli medveten om sina tankar…. Att lära sig att välja sina tankar… Att skapa mellanrum…

Hmmm… vad händer när man kan det? Vem ska man lyssna då? Den som tänker? Den som lyssnar på den som tänker?

När jag ställde frågan fick jag ett underbart svar:

Lyssna på sanningen. Stillheten. Tystnaden som talar utan ord.

Namaste, Pirjo

Härligt Pirjo

#6 "Jag tror att det är….haha en UTMANING att komma helt ifrån att tänka och säga saker av bara farten - det sker per automatik även för den mest "skolade"."

Haha, ja det vore väl en utmaning att bita i om nåt! Men det är ju egentligen inte något mål heller som man ska sträva mot.
För, det finns ju inget mål att uppnå.
Ingen kommer stå med en pokal vid något målsnöre och gratulera oss till att ha lyckats, till att ha kommit i mål. Det finns inget målsnöre, ingen pokal och ingen som gratulerar oss.

Man blir aldrig klar, man kommer ju inte ifrån sin egen mänsklighet och det är ju precis det som är poängen.
Man ska inte komma ifrån något, man behöver bara se saker och ting för vad de är. Och för att göra det så behövs ju utrymmet för att kunna se. Men när man väl ser så är man ju fortfarande människa med fel och brister. Perfekt i sin operfekthet (är det ett ord?).

Resten av vad du skriver känner jag också igen. Visst glömmer vi emellanåt att det inte finns någon mall att följa? Inget sätt som det ska vara på eller utvecklas till. Det är som det är. På ett sätt för dig, på ett sätt för mig. Allt är som det ska.

#7 Hej Pirjo, kul att "se" dig igen!
_
"Lyssna på sanningen. Stillheten. Tystnaden som talar utan ord."_

Underbart sagt. Lyssna på utrymmet mellan tankarna.

Namaste…

Vad betyder Namaste?

#11 Namaste härstammar från sanskrit och har betydelsen "jag bugar för det heliga i dig".

Det är egentligen en gest man utför genom att föra ihop händerna framför hjärtat, sluta ögonen och buga lätt med huvudet.
Det lär vara särskilt respektfullt att först placera händerna framför pannan (tredje ögat), buga med huvudet och därpå föra händerna till hjärtat.

Ofta görs bara själva gesten tyst, man behöver alltså inte säga ordet namaste eftersom gesten i sig är namaste.

Namaste.

Åh, vad vackert.

Namaste,Tunridan

Tunridan visst är de underbart att vi är perfekta i vår operfekta mänsklighet, jag vill iallafall inte leva med robotar som agerar stelt artigt o förutsägbart.

Av en tillfällighet har jag upptäckt att jag skyddat mig,trodde jag,genom att anta en kaxig lite dryg attityd till främlingar.

Bara för att förstå att det jag trodde beskyddade mig var det som var problemet. Nåja kan va så att jag är på väg till ödmjukhet.Det va en lång o krokig väg.

#13

#14 Javisst är det underbart med vår mänsklighet som den är. När man vågar vara öppen och utan mask så finns en slags oskuldsfullhet där som i sig är sann visdom och äkta styrka.
Visdom är inte sprunget ur någon bok, inget vi kan gå i skola för att lära oss. Visdom är det öppna hjärtat.

Du är vis i dina ord, tack för att du delar med dig.

Så härligt att ta del av era tankar

#14 Bara för att förstå att det jag trodde beskyddade mig var det som var problemet

Är det inte intressant att inse att det faktiskt ofta ligger till just så?

Jag har en lite annorlunda översättning på Namaste:

visheten i mig ser visheten i dig

(same, same but different)

#10 Hej Tunridan, kul att "se" dig också . Kram