Jag har haft en bild i mitt huvud under många, många år som fullständigt skrämt mig från vettet. En bild som gjorde så ont inom mig så jag trodde att jag skulle gå under.

Den lockade fram all min rädsla all min skuld och all min skam,, och varje gång bilden kom till mig stängde jag ner mig själv. Jag ville inte se. Jag ville inte känna.

Allt jag ville göra var att fly från den.

Det var inte förän 2005 när jag gick i terapi som jag vågade plocka upp den i mitt medvetande och berätta om den för Monica, som var min terapuet.

Bilden:

Ett mörkt kargt öppet sandigt och torrt landskap, försänkt i mörker.

En skugglikanande silluett av ett stort träd med hängande grenar.

Under detta träd stod en liten flicka i 3-4 års åldern. Ensmheten kändes förtärande att se. Det gjorde så in i nordens ont varje gången bilden framträdde inför mina ögon.

Jag berättade om bilden för Monica.

Jag förstod ju någonstans långt inom mig att den bilden på någotvis representerade mig och att den hade någon form av budskap.

"Vill du gå fram till henne" frågade Monica försiktigt.

" Det går inte" Svarade jag henne uppgivet.

" Det är ju som en tavla. Hur går jag in i en tavla? Som dessutom inte finns" Suckar högt, allting käns så förbannat svårt.

Dessutom blir jag rädd. Rädd för vad den lilla flickan under trädet ska säga mig.

Monica ber mig blunda och fram mana bilden för mitt inre. Bilden framträder tydligare denna gång och med Monicas hjälp så lyckas jag ställa mig alldeles straxt utan för "tavel ramen" Det är som en glas skiva som skiljer oss åt.

Jag har fått ögonkontakt med lill flickan, men jag kan fortfarande inte komma in i själva bilden.

Strupen snörs åt och jag viskar fram:

"Jag kommer inte in"

Jag tar några djupa andetag för att släppa taget om spänningarna som bildats i min kropp. Monica sitter tyst och väntar ut mig, låter mig ta min tid.

Idioti känslan är på väg att ta över inom mig. Jag känner mig verkligen som en komplett idiot där jag sitter blundandes framför henne. Skit samma tänker jag. Jag går väl inte hos en psykolog för intet heller, så andas jag ut det allra sista motståndet som vill försöka stoppa mig.

" Om du ber henne komma till dig då? Vill du prova det?"

Monica hinner knappt avsluta meningen när jag hör mig själv säga överraskat: " Jag är där,, jag är inne nu"

Jag känner tårarna stiga i ögonen på mig. Jag är överväldigad av känslor, förvånade känslor. Jag var så säker på att mötas med förakt och skuld.

Istället omsluts jag av värme och kärlek. Den lilla flickan och jag förs frammåt mot varandra. Jag förstår inte riktigt hur det hela går till och det gör mig ingenting. För nu är jag så inne i det som sker.

All rädsla rinner av mig och allt jag känner är en enorm befrielse inombord som jag inte kan sätta ord på.

Jag måste ha blivit alldeles tyst för en stund, för plötsligt hör jag Monicas röst igen:

"VAd är det som händer nu" Jäg sväljer igen och igen. Rösten känns konstig och grötig när jag öppnar munnen för att svara:

" Vi tittar på varandra"

" Vill du berätta hur hon ser ut?"

"Åhh, Hon är så liten, så oskyldig med sina stora ögon som ser upp på mig. Hon har sin grå lurviga vinter jacka på sig, blå strumpbyxor och gummistövlar. I handen håller hon sin päls mössa."

"Hon räcker fram sin hand och fattar tag i min"

Allting känns så otroligt verkligt inom mig.

Jag lyfter upp henne i min famn och hon säger:

" Jag har väntat på dig. Jag visste att du skulle komma tillbaka"

Där sitter jag i ett kalt rum på psykologstuderande högskolan och upplever den mest fantastiska kramen som jag någonsin har fått i hela mitt liv.

Jag känner hur jag sitter i stolen i rummet med Monica och jag håller om barnet som engång varit jag. Jag ,, Vi tog oss ur bilden, in i verkligheten till rummet.

Den lilla flickan som engång var jag har armarna mjukt lindade om min hals och jag fylls med en oerhörd tacksamhet medan hon sakta sjunker in inom mig och lägger sig till rätta i mitt hjärta.

I den stunden lovar jag mig själv att alltid lyssna till oss.

Aldrig mer ska jag överge mig själv igen.

Jag öppnar ögonen och ser på Monica, som ser tillbaka på mig med tårar i ögonen. Hon lika gripen som jag av stunden som gått.