Oj, du är knappast ensam om att uppleva detta du beskriver. Ju mer öppen man är, ju ondare upplevs allt som man inte är, det som inte är sant i en. Det smärtar verkligen att inte vara sann, jag vet!

Jag läste just idag faktiskt ett citat av Adyashanti som jag inte hade hört innan, men tyckte var mycket bra:

"When we start to suffer, it tells us something very valuable. It means that we are not seeing the truth. It's a beautiful pointer…it never fails."

Det är något bra alltså, alla dessa känslor och upplevelser vi vill bort ifrån! De visar oss något viktigt, därför ska vi lyssna på dem.

När jag "fastnar" i en tanke, rädsla, ångest eller vad det än är…då gör det så ont just för att jag just då inte ser vad som är sant. Jag har gjort det osanna till sanning. Det som inte är verkligt har jag gjort verkligt och därför lider jag så.

Något är fel, upplever man ju när man mår så dåligt och på ett sätt har vi ju rätt i det. Jag ser något ur ett tokigt och felaktigt perspektiv, det är det som är felet. Jag ser inte verkligheten som den är, utan tror att min historia om den är verkligheten. Då gör det ont.

Om jag är alldeles involverad och identifierad med berättelsen som skapar rädslan, ångesten o s v, så finns det inget att göra. Ju mer jag gör, ju mer fastnar jag. För jag försöker ju få bort en illusion. Som att boxas mot sin egen skugga.
Hur kan man få bort något som egentligen inte existerar? Det som försöker få bort, existerar inte heller. De två hör ihop; den som lider och lidandet i sig.

Så; antingen bara mår jag skit och då är det så (för det är det ju). Jag vet och det gör du också någonstans, att det är okej att må så också. Och att det går över, liksom allting.
Jag stannar upp, gör inget åt det alls. T o m bokstavligt ibland om jag har möjlighet till det: Jag sätter mig ner på en stol och sitter där med upplevelsen. Vägrar gå därifrån, vägrar göra något.
Låter det vara som det är och när lite utrymme börjar öppna sig (för det gör det förr eller senare), så säger jag till mig själv;

"Det är okej att känna så här. Det är okej."

Det ger en viss lättnad och plötsligt kan jag avidentifiera mig med tanken, känslan, berättelsen. Jag kan se den igen, som något som bara uppstod. Som inte är jag, men som är okej ändå.

Hej szirius!

JAg håller med dig om att allting låter så väldigt förenklat när vi skriver om vårt uppvaknande och vägen ut ur smärtan. *ler vemodigt*

Det är ingen lätt väg alls att gå. Det har varit oerhört smärtsamt.

För mig handlade/ handlar det mycket om att acceptera,, inte bara det som varit,, utan mycket har handlat om att jag inte accepterade mina känslor,, mina egna känslor.

Och från allra första början så trodde jag på fullaste alvar att jag var tvungen att minnas allt som jag varit utsatt för. ( För att kunna förstå )

Det var en hemsk känsla,, eftersom jag inte hade någon i min närhet som ville kännasvid min uppväxt och händelserna som var då.

När jag växte upp så var det fullständig förnekelse som regerade.

Allt som hände, allt som skedde. Det fanns inte. det förnekades så hårt av min omgivning att jag till slut inbillade mig att DE hade rätt,, även om det hela tiden var någonting inom mg som skrek rakt ut i protest,,,, det som jag senare kallar mitt stora svarta bottenlösa hål…

Utan att gå in allt förmycket på min uppväxt så kan jag säga att det absolut inte var lätt,, jag gjorde som så många andra i min situation.

JAg levde i det,, jag genom levde det,, men berbetade det inte och det har legat djupt inom mig o jäst i många många år.

För ca 5-6 år sedan så tog jag mod till mig och började gå på AcOA- möten,,,, JAg var fullständigt ski, rädd. Men det var sista utvägen kändes det som,, sen började jag i terapi,,, och så gjorde jag en vuxen barn vecka,, sakta men säkert började jag klättra uppåt på livets stege,,, för första gången,,,,, En häftig men smärtsam process.

Smärta, sorg, ilska , hat , vanmakt, fullständigt exploderade inom mig.

JAg grät floder,, jag gick sönder invändigt,, jag trodde jag skulle dö,,

MEn samtidigt så tillät jag mig att vara just så som jag blev. Jag gick omkring och kände mig som ett öppet stort sår och jag inbillade mig att alla kunde se min sorg och min skam,, hur värdelös jag egentligen var. Naturligtvis var det bara inbillning från min sida. Ingen annan kan ju se det på mig,, och någonstans insåg jag även detta.

Jag tror absolut att det enda sättet att frigöra sig från sina inre demoner är att acceptera ( de destruktiva känslorna )när de dyker upp försöker ta över.

Att fly från dem skapar bara mer panik inom en själv. JAg menar inte att vi ska acceptera att de tar över vårt beteende,,, men till en början så är det ju faktiskt just det de gör,, kanske behöver vi acceptera även detta,, för att kunna börja motarbeta dessa känslor. ,, sen är resten en tränings sak.

Vi lär oss att tämja dessa känslor med tiden,, men vi måste ha tålamod med oss själva och förståeelse……/ varma kramar från rore

P.s. Återfallen,, är jätte jobbiga eftersom de från tar oss tryggheten som vi skapat. Känner igen det så väl.

För min del handlade det om ett slags automatiskt tänkande,, som jag trodde var helt omöjligt att bryta.

För jag hamnade där ofta,, hopplösheten rev o slet,, inom mig. Jag slog på mig själv hårt o skoningslöst.

Sakta men säkert började jag se mönstret inuti mig själv och kunde förändra dem allt eftersom.

JAg är inte helt fri från min smärta o sorg,, men de har hamnat på en helt annan nivå,, det är som olika plattformar.

När jag började mitt sökande så handlade det om fritt fall ner i eländet i det stora avarta avgrunds liknande hålet inom mig. Det fanns ingen botten,,, den har jag nu. jag landar inom mig i migsjälv.

Det är en enorm skillnad.

tack snälla för svar.Så svårt att beskriva situationen… jag är ju så medveten om att det är just motståndet i mig som ger smärtan.Likväl är motståndet där.I över två års tid ( sedan jag gått kognitiv terapi och mindfulnes) så har jag upplevt precis som Rore, att jag haft en helt annan plattform, jag har kunnat hantera det som kommer, jag har haft en förmåga att ha ett  avstånd mellan min kärna och mina känslor och tankar.Men nu känns det som mattan dragits bort under mig, jag ser inte längre klart.Och motståndet kommer.Som jag så väl vet ger smärta och lidande.

Acceptans är vara vägen ut.Den går att tala och skriva om, men upplevelsen av den -och att finna den är en egen väg…som alltid är så svår att hitta igen när man kommit vilse…

Jag tycker att det är hemskt svårt att acceptera att jag känner något som jag vet skadar mig själv…svårt att acceptera att mina tankar är negativa när jag vill att de ska vara SANNA.Som Rore skriver, att acceptera sina destruktiva känslor..hur sjutton gör man det?Alltså helt och fullt, när det ju är något som man allra helst vill vara fri från…

Jag o Tunridan har ju tidigare skrivit om den här bilden att de negativa tankarna är som vilsna små varelser som man behöver ta hand om, bädda ner, lugna, få dem att känna sig trygga.Det har fungerat så himla bra, jag har fullkomligt strålat av kraft och kärlek sedan jag fann det tillvägagångssättet.

Men nu är jag som en övertrött mamma, jag snäser åt tankarna att de får lägga sig själva ikväll, jag orkar inte, kan ni inte vara tysta nu, jag behöver vara ifred!Och precis som det brukar bli med barn så blir de bara ännu mer "på"….

Haha, det är inte lätt att ta ansvar över sig själv när man inte orkar med sig…

acceptera, acceptera, aaaacepteraaaa…

Jag vet så väl vad du menar,,,,,,,,,,,,,,,

och det är så fruktansvärt jobbigt när man inte orkar med sig själv ens en gång,,,,,

Jag brukar lägga mig ner när jag får tillfäll ( när det kommer över mig )

så manar jag de små illbattingarna * kom igen nu då* Låt mig känna in er,,

sk,t läbbigt,, så försöker jag slappna av och ta emot dem,, känna in dem,, sen försvinner de igen,,,

men som sagt i bland funkar det då rakt inte och jag undrar vad jag gör för fel,,,,

papper o penna oxå bra,, (för mig ) även om jag inte vet vad jag ska skriva,,,,,,, när jag mår så där,,,,,,,,,,,, så lossnar det o handen flödar för sig själv,,,,,,,,,,,,,,

JAg hoppas verkligen att du landar i dig själv snart igen,,, Kramisar till dig

#3

_"Jag tycker att det är hemskt svårt att acceptera att jag känner något som jag vet skadar mig själv"

_För det första; _du_ kan aldrig acceptera, det är inget som du gör. Och du måste inte göra någonting, det är också en frihet att veta det.
Acceptans, tillåtande, är något som händer av sig själv när du ser vad som är sant och inte sant. Det är ett icke-görande.
Eller när du till slut får nog av lidandet och ger upp dig själv (alltså den som försöker kontrollera allt, dvs den som inte existerar).

För det andra; Dina känslor kan aldrig skada det du är! Du är rädd för dina tankar och känslor, som om de någonsin skulle kunna göra skada på det du verkligen är! Det kan de inte!

Om en tanke eller känsla skulle kunna göra skada på det du är, så skulle du ju inte vara här nu. Du är ju här, eller hur? Du är okej, trots alla möjliga tankar och känslor genom åren. Det du är, är alltid detsamma, alltid fullständigt och helt, genom allt du upplever och kan inte skadas.

_"svårt att acceptera att mina tankar är negativa när jag vill att de ska vara SANNA.Som Rore skriver, att acceptera sina destruktiva känslor..hur sjutton gör man det?Alltså helt och fullt, när det ju är något som man allra helst vill vara fri från…"
_

Var inte rädd för tankar och känslor, de är bara tankar och känslor! Det är du själv som sätter etiketter på dem som skadliga, destruktiva, förvirrande, obehagliga o s v.

Ta bort etiketten och vad finns kvar?
När vi är rädda och har så stor respekt för tankar och känslor som vi har, så har vi gjort dem till något de egentligen inte är.

Ingen tanke eller känsla kan ens existera utan att du måste finnas där först. Du är först, sen kommer tanken. Du är sann, inte tanken. Tanken skulle inte finnas om det inte vore för utrymmet för den att kunna uppstå i. Du är det utrymmet! Kan du se detta?

Jag ser att du också är väldigt fokuserad på tidsapekter av saker och ting…
Du pratar om det som varit som om det har med nu att göra. Hur länge du hade levt med en känsla av inre frid tack vare plattformen du pratar om, och att nu har du "tappat det", glöm allt sånt! Det har inte ett dugg med här och nu att göra.

Allt det är minnen, sådant som är borta och överspelat. Det finns bara nu och sanningen finns bara nu. Inte i några minnen eller projektioner framåt.
Du har inte tappat eller förlorat någonting, det är bara en tanke som säger att du har det och du tror på den.

Att hela tiden gå tillbaka till det som varit (eller till det som du tror kommer ske/inte ske) håller dig fast i illusionen att det finns något utanför Nuet och att det finns något du ska uppnå/leva upp till i en framtid.
Se att det finns bara Nu och att Du är Nu. Återvänd hit, hem igen.

Jag skriver detta för att du är redo att komma hem nu.

Tack Tunridan!

JAg fastnade i tanken på acceptansen efter att jag skrivit igår,, tanken på den kom o gick ,,,,,,Under flera stunder på dan.

så trillade poletten ner. precis som du skriver

"Acceptans, tillåtande, är något som händer av sig själv när du ser vad som är sant och inte sant"

Underbart

#6 Tack själv!

Jag har också haft en polett som trillat ned…Tunridan,du påminde mig om den där tidsaspekten som jag hade fastnat i…när ju det enda som finns är NU.

Du pratar om det som varit som om det har med nu att göra. Hur länge du hade levt med en känsla av inre frid tack vare plattformen du pratar om, och att nu har du "tappat det", glöm allt sånt! Det har inte ett dugg med här och nu att göra.

Allt det är minnen, sådant som är borta och överspelat. Det finns bara nu och sanningen finns bara nu. Inte i några minnen eller projektioner framåt. Du har inte tappat eller förlorat någonting, det är bara en tanke som säger att du har det och du tror på den.

TACK! Det var precis det här jag behövde påminnas om!!!

Igårkväll flödade det in som en varm vind i mig…

…att många rädslor är bara minnen som redan varit.Något som inte längre finns kvar!Jag skriver mitt liv NU.Varje stund är helt ny och behöver inte innehålla gamla mönster.Jag kan gå en annan väg i varje ny stund som möter mig.Ingenting sitter fast, jag är fri att göra om och göra igen.Det finns inga misslyckanden ens, utan bara olika sätt.Det finns inte ens något att blicka tillbaks mot, för det är redan borta.Och inget att blicka fram mot heller, för det finns inte ännu.

Nuets vishet gör mig salig.

En annan sak som släppte var tanken kring kontroll.Kontrollbehov ( som ju beror på rädsla).Och det enda sättet att bli fri är att göra tvärtom.Släppa.Släpp.Låt livet bli som det blir.Låt det vara som det är.Det är så skönt att våga det!Och tvärtemot vad man tror, så försvinner rädslorna när man släpper.

Och att ha överseende med mig själv.Se kärleksfullt på det inre tjattret.Låta det bara vara.Inte försöka jaga bort det.I samma stund som jag tänker " jag tillåter allt tjatter finnas här, det är ok" så tystnar det!!

Jag blir rörd till tårar av dessa upplevelser.Och så tacksam över att ni hjälper mig.Att komma hem igen.

#8 Åh, min vän, så underbart att läsa dina ord! Mitt hjärta jublar just nu! Jag är så glad för din skull!

#8.

Skönt att höra … Befrielsen blir så total,, när insikterna faller på plats…../ Kram

#1#

Tunridan! Tack för din vishet,kärleksfullhet,skönhet som vi får ta del av här. #kramar#

#1 "When we start to suffer, it tells us something very valuable. It means that we are not seeing the truth. It's a beautiful pointer…it never fails."

Det här är så talande!  Och spännande.Ska se om jag kan förklara detta nu…

På ett sätt kan jag se det som att det handlar om en öppenhet hos en som gör att man reagerar så starkt när man " inte är hemma".En del kan leva så nästan konstant utan att känna av det…men ju mer man börjar känna sanningen, desto starkare ter sig osanningen…

Så har det blivit för mig iaf…och jag kan ju inte annat än TACKA för att min kropp hjälper mig att vakna på detta sätt.Vilket fantastiskt hjälpmedel - jag får tex diarée så fort jag inte ser sanningen, hahaha

#11 Tack själv Donatessa för dina ord och din öppenhet! Det värmer ska du veta…
Kram tillbaka.

#12 "ju mer man börjar känna sanningen, desto starkare ter sig osanningen…"

Absolut. Det beror ju på att man numera vet vad som är sant. Innan visste man det ju inte, så när man led då så kände man ju inte till något annat…det fanns inget utrymme alls. Bara lidandet när lidandet var.

Har man väl öppnat upp sig så kan man inte gå tillbaka till det hur det var innan…det går verkligen inte att gå tillbaka…

Adyashanti sa faktiskt något som passar in (under en satsang om våra mänskliga tokigheter): 
Ungefär såhär:
"Before, we thought we we're crazy, now we know we are."

Vetskap innebär att man inte längre kan gömma sig, någonstans. Allt är helt öppet så allting känns mycket mer direkt.
Det är att för första gången leva ett äkta och ärligt liv, på riktigt. Att leva rakt på liksom, utan att undvika det man inte gillar.

Kroppen är fantastisk, håller med. Den visar direkt när jag inte är mig själv, när jag håller fast vid eller stöter ifrån mig något. Den är en suverän barometer för sann närvaro i nuet.

#13 kanske menar du samma som mig….?

Att kroppen reagerar annorluda nu än vad den gjort innan, även om man även förr gjort motstånd.Som att alla sinnen blivit känsligare för störningar, om man kan kalla det så.Nu är det som att det inte GÅR att vara osann, för det får genast tydliga konsekvenser.Förr kunde det kanske vara mer en underliggande obehagskänsla som ändå gick att skjuta undan- nu kommer det med dunder och brak och går omöjligt att missa.

Vad beror det på egentligen? Är det för att om man väl fått en glimt av denna världen av närvaro, så blir motsatsen -illusionen av världen -mer smärtsam?

#13

Haha, ditt citat påminner om Tolles uppvaknande,när han först tänkte att en tant som pratade högt med sig själv var tokig - och insåg sedan att det enda som skiljde henne från massan var att hon talade högt för sig själv och alla andra låter rösten prata inuti huvudet

Jag googlade på Adyashanti och hittade massor med små meningar som for rakt in.( Så tack för den "hinten", Tunridan)

Tex skriver han:

Enlightment is not about happiness.Actually you couldn´t care less.It´s about seeing the reality.

En annan, där han förklarar hur det är att vara upplyst:

 When everyone is sitting around saying, "I hope that happens to me," you remember when you did that. You remember that you didn't find a solution to that. You remember that the whole idea that there was a problem created all of that.

Vilken underbar tråd! Vilken vändning! Härligt

Tack för era berättelser, dom värmer Är själv också i en period just nu,som jag ska gå i genom. Rösterna har jag fått bort för ett antal år sedan och det är jag glad för.

Jag söker min egen ensamhet för mig själv i sånna här perioder. det är så himla skönt att vara ensam och gå boxningronder,vila och låta processen ta sin tid. fast det känns djupt utan slut,så kommer jag tillbaka,det vet jag.