#0 Visst känner jag igen mig i din berättelse.

Jag sökte också allt utanför mig och även när jag lyckats kändes det bara tomt…tomt….och tomt.

Du är på rätt ställe nu och jag skulle rekommendera dig att läsa artiklarna här på pu och sen kontakta sajtvärden Gitte för ett provapåsamtal med henne. Du lär inte ångra dig!

Kram på dig och lycka till!

#0 oj, visst känner jag igen känslan du beskriver, och tänker samma tanke som #1, att rastösheten beror på att man söker något utanför sig själv, fast det man söker finns inom en…inte så konstigt att man alltid då faller tillbaks till onöjdhet och mer sökande.

Det är inte konstigt alls att det blir så, för samhället målar upp den bilden att det är genom ett yttre,framgångsrikt liv som vi mår bra.Det är så prestationsinriktat.Samtidigt kommer nya undersökningar hela tiden som visar att det inte alls har med varandra att göra - har du inte en god självkänsla och inre trygghet så kan du inte njuta av det du har heller!

Du har formulerat din situation så klart, så jag är övertygad om att du nu kommer börja kunna nysta upp knutarna och hitta glädjen och friden som finns inom dig.

Kanske du kan känna hjälp av självhjälpsböcker?

Lycka till!

Tack för ert stöd o era tankar. Ska läsa det som finns här på forumet o lära mig mer. Det låter ju hoppingivande att ni varit i liknande situationer o lyckas jobba er därifrån. Får försöka priortera ner mina andra projekt o jobba inåt ett tag . Kram!

Eandra; du har fått bra råd redan. Jag vill tillägga också en del som kanske kan vara av värde:

Du är verkligen inte ensam om att känna som du gör (men det har du nog förstått). Jag påstår att detta sökande är det som alla människor hamnar i på ett eller annat sätt!
Sökandet är oundvikligt, alla går igenom det men det tar sig olika uttryck.
Hos de flesta är det något omedvetet, långt ifrån alla förstår att det ens är ett sökande som pågår. Man vet bara att man inte mår bra, att det inte känns bra i en men man vet inte varför. Man tror att något fattas en.

Så därför hittar man något som får en att må bättre för en stund, men snart är man tillbaka på ruta ett igen. Man förstår inte vad som pågår och tror kanske att det var fel på det där man hittade eller gjorde; att det inte var det "rätta". Så sökandet fortsätter efter "det rätta eller den rätta" som äntligen ska få en att känna sig bra och tillfreds med livet.

Det är alltså alldeles mänskligt att söka och undra som du gör, det är helt normalt! Men när vi går omkring i det så tror vi att det är något fel på oss och vi känner oss väldigt ensamma. Men alla gör det! En del är bara mer medvetna om det än andra…

Vad söker vi då? Vi söker oss själva. Någonstans redan som små började vi nämligen att förlora förståelsen av vilka vi är, ungefär samtidigt som vi tar till oss vad andra säger att vi är (du är en flicka, du är Lisa, du är snäll, du är olydig, du är sån och sån, du ska vara såhär, men inte så..).

Vi glömmer bort vilka vi är och nu säger andra åt oss vilka vi är och vi börjar tro dem…

Med detta skapar vi en mer eller mindre skev mental bild av oss själva som inte känns så bra alltid och som ständigt måste "fixas med" för den är aldrig fullständig. Det kan den aldrig bli heller, det är ju bara en bild!
En del har väldigt skeva och negativa självbilder. Men vi vet innerst inne att något inte stämmer och att det är bilden vi har. Vi börjar söka efter oss själva igen, men det sker först utåt innan vi vänder tillbaka.

Så sökandet utåt måste alltså ske för att vi så småningom ska finna tillbaka till oss själva igen genom att vända blicken tillbaka inåt, och bara där kan vi hitta tillbaka till det vi alltid sökt.
Paradoxen är att vi egentligen alltid varit det där vi söker efter, men utan att förstå det. Så inget är fel här…

Allt är väl.

Tack snälla Tunridan. Otroligt tänkvärt och väl formulerat, det du skrivit kommer att vara till stor hjälp.