"Det finns inga ideal att leva upp till, ingenstans att nå, inget mål. Det finns inget som heter upplysning, om man med det menar att det är någon annanstans än här och nu. Upplysning är också en tanke, ett koncept, har du tänkt på det?"

Ungefär så lever jag just nu. Jag har inga ideal, ingenstans att nå, och inget speciellt mål.

Men det betyder inte att jag inte vill prova att göra saker, upptäcka och fortsätta lära mig.

Tyvärr har kroppen mål. Medans sinnet kanske inte har det… Om kroppen tappar målet dör man.

Livet är livet, så det är ju det man gör det till, iallafall i viss mån:)

Haha underbart Tunridan. Det är väl så jag har uppfattat att livet ska te sig som upplyst.

Jag kan väl tillägga att jag själv var rädd för att bli en "fjant"

Jag läser vad du skriver Tunridan - och jag har bara ett enda ord att säga:

TAO

Ljus och Kärlek, Bus-Ricke

#1 _"Men det betyder inte att jag inte vill prova att göra saker, upptäcka och fortsätta lära mig."
_Naturligtvis, det är inte något fel med att vilja allt det du säger. Frågan är bara om man försöker hitta sig själv i det där. Det är mer det jag menar med att det inte finns något mål att nå.
Alltså; vi kommer aldrig finna oss själva i något av det vi gör, eller lär oss. Allt det är en del av livet och kul i sig, men inte värdefullt för att veta vem man är.

"Tyvärr har kroppen mål. Medans sinnet kanske inte har det… Om kroppen tappar målet dör man."

Jag skulle inte säga "tyvärr", det är så det är helt enkelt. Sinnet är det som hela tiden strävar någonstans och kroppen följer sinnet..Men det finns ju något annat som inte strävar. Som ser att trots kropp-sinnets strävan rör man sig ingenstans.

Så allt detta är helt i sin ordning, kroppen och sinnet gör det de gör medan jag tittar på.

#2 Haha, jag vet, det finns många föreställningar - om din var att du var rädd för att bli en fjant så var en av mina denna:

"Om jag säger ifrån och säger nej, jag vill inte eller liknande, betyder det att jag inte är uppvaknad, för en uppvaknad är alltid milt leende och accepterar allt. Så om jag säger ifrån, då måste det vara egot som är tillbaka."
Och i den tron missar man ju helt vad acceptans faktiskt innebär. Samtidigt som man missar att det hela tiden är egot som säger sånt.

Och visst är egot lurigt, för det kan snabbt komma in och säga: "titta, nu var du sån och sån, eller gjorde så och så och det betyder att du inte alls är uppvaknad, där ser du!"
Det gäller att vara vaksam då, så man inte tror på de tankarna. För då är man tillbaka i karusellen igen…

#3 Ahh, The Tao that can be named is not the real Tao…I rest my case.

Ljus och Kärlek, haha!

#6  

Ja, jag låter också resväskan få vila tills i oktober - då är det dags att resa med den… flera gånger…

#7 Nu är jag nog slötänkt, det är ju lite sent haha, men: va?
Förstår att ligger ett skämt begravet här, men var..*letar*

#8 - Ha ha, ska inte förstöra din fina tråd - men jag är på ett humör som pendlar mellan ytterligheterna och jag såg uttrycket "I rest my case" som jag fritt översatte till att jag låter min resväska vila…

Kram, ljus och kärlek

#9 Haha, ja, jag började så smått begripa det mitt i all min slötänkthet strax efter att jag svarat.

Kram tillbax.

Den "föreställning" jag har är att jag alltid måste vara vänlig och blid, gå människor till mötes, respektera,  förstå och visa tålamod, utstråla frid och harmoni och alla ser naturligtvis glorian som lyser runt mitt huvud.

När jag är i dom tankebanorna om hur jag borde vara så finns det något i mig som skriker "MEN DU/JAG DÅ!!!!". Jag har också en plats här.

På något sätt får jag det inte att gå ihop. Känns som jag raderar mig själv. Kan det vara så att man ska känna de här sakerna för sig själv först innan man kan gå vidare och känna det "utåt"?

#0 läser och skrattar, jovisst har man föreställningar.Framför allt kanske det handlar om att man har oerhört stora krav inför vad det ska betyda att vara upplyst…Själv kan jag bli verkligt irriterad på människor som påstår sig vara upplysta, fast jag tycker att det märks på lång väg att det kan ju inte stämma, så som de uttrycker sig och behandlar sig själv och andra…hallå, inser de vad de sitter o påstår?Är det inte ganska högfärdigt att tro det om sig själv Pinsamt, jag erkänner, men så kan jag tänka.

Senast såg jag Louise L Hay på youtube -först filmer för några år sedan , och sedan några nyare -och hon var ju alldeles skönhetsopererad! VARFÖR?Det kändes HELT FEL.Då sjönk hon plötsligt i mina " upplysthetsföreställningsögon"…

Kollade för några veckor sedan på filmsnuttar kring the work och Byron Katie.Hon sa att hon aldrig kännt sig arg på sin man, att hon levt ett antal år utan att känna ilska - hur gör människan?Först tänker man att hon har nog hittat nåt som andra inte har hittat..att det ska finnas ett tillstånd där man aldrig tänker en arg tanke….men jag funderar…att hon kanske helt enkelt kan skilja så totalt på henne som person och hennes tankar…det kommer kanske arga tankar då och då, men hon agerar inte på dem, bryr sig inte om dem? För jag börjar känna att det nog inte går att helt få tyst på tankarna, utan upplysthet  handlar om att kunna iaktta skeendet och ändå behålla medvetenheten, närvaron.Upplysning är inte att plötsligt bli en genomgod ängel som sitter och ler monalisa-leendet, utan att man ser klart på tillvaron.Det handlar kanske mer om acceptans inför det som sker, än att det plötsligt bara skulle infinna sig kärleksfulla människor överallt( "för eftersom jag är kärlek så attraherar jag endast kärlek"…yeah den tanken gjorde inte mig lyckligare iaf...) och livet blir en räkmacka och man njuter av allt och sjukdomar o värk är puts väck o …ja den där raddan känner jag till…föreställningar som jag lämnat, tack och lov, för de gjorde mig inget gott alls.

Så här skriver Eckart Tolle:

Det enda som finns är just denna stund och jag möter det utan motstånd.Nuets närvaro är den enda upplysning som behövs.

Så just i den stund då du är helt närvarande - då är du upplyst!

När jag ser Eckart Tolles namn nämnas blir jag på gott humör…..

En av hans böcker har betytt så mycket för mig, han gör allt så enkelt och jag känner att det han skriver kan jag ta till mig!

#11 _"På något sätt får jag det inte att gå ihop. Känns som jag raderar mig själv. Kan det vara så att man ska känna de här sakerna för sig själv först innan man kan gå vidare och känna det "utåt"?"
_Klart det inte går ihop, du är ju splittrad inombords och försöker att hitta det som är du genom att fokusera på splittringen av energi. Byron Katie skulle nog säga att du är i någon annans domän. Det är ingen hemma, alltså.

Du skulle kunna ägna dig åt dessa tankar och föreställningar i sig och försöka ändra på dem. För visst kan sådant förändras. Det är ett väldigt jobb bara, för snart har du en ny föreställning som måste "fixas till". När tar det slut?

Du skulle också kunna undersöka vad en tanke verkligen är. Har du frågat dig det? Vad är en tanke? Finns det något som en sann tanke? Och inte svara direkt alltså med ett intellektuellt svar. Undersök i stillhet, på djupet.

Varifrån kommer tankar som tillsammans med andra tankar bildar hela föreställningar om verkligheten? Det måste finnas något som alltid är där först, innan tanken ens uppstår och efter att den "dött"…För en tanke kan inte existera på egen hand, den måste födas och dö i "något".

Vad är det? Som alltid är närvarande? Vila i det.

#12 Underbart med din ärlighet!

Byron Katie, Eckhart Tolle, Adyashanti, vem som, ingen av dem har hittat något "utöver det vanliga", de är inget utöver det vanliga.
De har ju bara vaknat till det som alltid varit där, eller "Det" har vaknat som "dem". Det är inget speciellt med någon av dem och det är inget speciellt med uppvaknande. Om man tror att man ska bli "någon speciell", då får man nog tänka om, hahaha.

Vi tittar gärna på olika mer eller mindre upplysta/uppvaknade lärare och tänker; så vill jag vara/bli eller så "ska" man nog vara för att "vara upplyst" (upplysningen är ett inbillat mål då). Det finns ju ingen modell "a'la uppvaknande".
Hur "Det" lever rollen som Byron Katie eller som Eckhart Tolle eller som Buddha har inget med dig eller mig att göra. Hur lever Det som "dig"? Det är frågan och det är ju det väsentliga.

Vi ser ofta med beundran upp till någon mästare som Jesus eller Buddha eller någon annan nu levande (eller den bild vi har av dem alltså) och känner oss ofta "mindre upplysta", eller "jag har inte riktigt nått fram än".

Allt det är illusion, för vi är alltid "där", vi är alltid "det". Inte det vi tror att vi är, utan det vi verkligen är. Det vi tror oss vara kan aldrig se detta. Det är den påhittade "individen" som envist fortsätter "sitt" sökande. Jag tror det är inom zen som man säger att uppvaknande är "the backward step". Man tar ett steg tillbaka och ser.

Buddha själv sa:
"Hitta Buddhan inom Dig!"
Han sa inte: "Titta på hur jag är och kopiera sen mig, så blir du upplyst."

"Det enda som finns är just denna stund och jag möter det utan motstånd.Nuets närvaro är den enda upplysning som behövs.

Så just i den stund då du är helt närvarande - då är du upplyst"

Javisst! Upplysningen har alltid varit närvarande hela tiden. Den finns inte och har aldrig funnits i någon framtid. Vi är redan upplysta och vi kan aldrig "tappa den", bara tro det när vi tror att det vi är, är något "personligt":
"Titta, nu fick jag en insikt, den är min. Och genast har vi identifierat oss med en upplevelse och hamnat vilse i illusionen av att vara en separat person igen. Det finns ingen person (=jag, mig, mig, mig, mig, mig) som blir upplyst.

#13 Härligt. Ja Eckhart Tolle är en mycket bra lärare.

Hahahaha, #0 Underbart inlägg! Och så sant!

Viktigt dock för min egen del att skilja mellan att vilja sträva framåt och att sträva mot ett visst ideal. och ännu viktigare att inte förvirra sig i andras läror, använd dem som kryckor i min/din egen utveckling men släpp dem och lev på ditt eget sätt efter ditt eget hjärta och inte utifrån vad någon mästare eller dylikt säger är det rätta sättet!

#17

Nyfiken som jag är: vad är skillnaden för dig mellan att sträva framåt och sträva mot ett ideal? Vad är det du strävar mot?

Håller med dig; förr eller senare bör man släppa kryckorna och våga stå för sig själv och lita på upplevelsen av Livet.
Det brukar sägas att till slut så kastar läraren/mästaren ut en och säger: nu får du klara dig själv! Det är kanske lite som att äntligen bli "vuxen".

När man strävar mot ett ideal strävar man mot något som någon annan satt upp, en idealisk bild av exempelvis en adnlig människa, ungefär som den du beskriver i TS.

Medan att sträva framåt för mig handlar om att hitta mina egna mönster, skärskåda dem och förändra det som behöver förändras. Liksom att leta upp mina känslomässiga blockeringar och en efter en lösa upp dem. Alltså ett eget och ganska privat arbete som utvecklar och befriar mitt inre men inte syns särskilt mycket för andra.

Det gör jag ju för min skull och för mina barns skull, inte för att utåt framstå som en idealisk eller extra andligt utvecklad människa.

Sedan tror jag att man växer ifrån sina "mästare" en efter en, men ibland kanske behöver gå tillbaka till dem. Utveckling sker som jag ser det stegvis och ibland behöver man kryckor men bitar av vägen ska man gå själv, tills man stöter på en ny klok person som stöttar en ännu en bit och sedan ska man gå själv för att pröva dessa kunskaper osv osv.

Det sämsta är, som jag ser det, att hitta en "mästare" som man håller fast vid och litar blint på i alla lägen. Det sänker den egna förmågan till självständigt och kritiskt tänkande som jag ser det. För det finns ingen mästare som vet och kan allt, utan även de bör studeras kritiskt och man ska endast ta till sig det som just man själv behöver och inte svälja allt utan urval.

#19 Tack för din förklaring och att du delar med dig av dina tankar!

Håller med dig om att det är viktigt att inte bara svälja allt man får höra, oavsett om det är av någon mästare/lärare eller ej. Det egna ifrågasättandet och undersökandet istället för blind tro på något, är ju oerhört viktigt.

Ja så tror jag! Ska väl förtydliga med att jag inte alls menar att man växer ifrån sina mästare som i att man går förbi dem i utveckling, utan snarare att man behöver mer och bredare input än bara från en och samma.

Jag tror att det är avgörande för den egna utvecklingen att man tar in från flera olika källor och sedan själv gör urval för vad som passar mitt hjärtas utveckling. För det är ju inte exakt lika för alla.

Dessutom är det egna och kritiska tänkandet det som utvecklar bäst tycker jag, det skapat ett sug efter mer förståelse och även då bredd. Åtminstone för mig.

_"Ska väl förtydliga med att jag inte alls menar att man växer ifrån sina mästare som i att man går förbi dem i utveckling, utan snarare att man behöver mer och bredare input än bara från en och samma."
_Förstod det.

Och visst är inget lika för alla, vad det än handlar om.
Det känns alldeles naturligt att Stillheten upplever olika upplevelser genom sina olika manifestationer, det upplever sig själv på så många olika sätt! Mångfalden är så vacker!

Hehehe, tänkte att det antligen är fler än bara du och jag som läser i tråden

#23 Ahaa, tror du det? Ja, jag var väl så inne i just vårt lilla samtal, antar jag. Haha!