![[Tunridan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vår relation till tankar
I våra huvuden pågår ett ständigt tjatter, vi har en inre kommentator som kommenterar allting vi upplever.
Som bedömer och framför allt dömer, som sätter etiketter på allt och alla och sätter in allt i olika fack. Inklusive oss själva!
Detta kan vara mer eller mindre tvångsmässigt hos oss människor. Det kan bli så pass tvångsmässigt att man blir deprimerad eller blir psykiskt sjuk…
För eftersom vi tror att vi är denna kommentator, så tror vi också urskillningslöst på alla inre tankar och kommentarer och tar dem som sanna. Vi lever i en mental drömvärld.
Detta anses vara helt normalt och det är inget vi kan rå för, så det är inget som är fel med någon av oss!
Fast tänk om alla dessa tankar inte hade någon egentlig verklighet i sig, tänk om de inte alls beskriver någon sanning? För hur vet vi att de är sanna?
Även om det är dina tankar och du tycker att eftersom de är dina har de ett visst värde och en verklighet i sig.
Men kanske beror det på att du aldrig ifrågasatt dem, aldrig riktigt sett dem för vad de faktiskt är?
Vad skulle det innebära för dig att se detta? Vägen till frihet…
Vem är vi - kan vi verkligen hitta oss själva någonstans i våra tankar om oss själva?
Hejsan,
som alltid kommer du med massor av klokhet. 
Jo du, sådana har man väl ett överflöd av… 
Ibland måste jag ilsket säga ifrån till mig själv att NU RÄCKER DET!!!!
Det är svårt att bryta den här negativa spiralen, men det är bara att kämpa på. Jag begriper inte hur jag har hamnat där men de är ju lömska de där negativa tankarna.
I början när jag bestämt mig för att ta itu med dem så kämpade jag mot dem. Har hjälpt en del men ack så lite.
Nu har jag ändrat taktik. Jag accepterar dem. De finns där. När jag "vaknar" och inser att jag sitter där med dem så accepterar jag läget och säger: Nej, du Sanne, hade varit kul att fortsätta det här inre gnällsamtalet men jag har inte lust eller tid med dig just nu. Och så börjar jag bestämt att tänka på något praktiskt problem, lägger fokus på något helt annat. Funkar oftast.
Fast jag hoppas att Gnäll-Sanne inte exploderar av frustration över att ingen finns där som lyssnar på henne. 
Kram på dej
Sanne
Jag är glad. Är du?
Hej Sanne!
"Nu har jag ändrat taktik. Jag accepterar dem. De finns där."
Just precis, för vad ska du göra när de redan är? Det som är, det är och det går inte förneka det. Man kan ju försöka, men då skapar man bara lidande för sig själv.
Men våra tankar liksom allt annat är ju bara något tillfälligt förbipasserande, något övergående, inte en statisk verklighet även om det ibland kan kännas så. Vi måste inte ta dem på fullaste allvar.
Det är lite som en brasa. Du måste hålla på att lägga på ved för att den ska fortsätta brinna, men om du ser elden och accepterar den (den är ju) och helt enkelt slutar lägga på mer ved på den, vad kommer hända?
En eld som inte får näring dör ut av sig själv, falnar…Och det är detta som man brukar kalla falling away, det faller bort av sig självt om du inte ger det näring genom att klänga fast eller stöta bort. När du accepterar det som är, som det är.
"Fast jag hoppas att Gnäll-Sanne inte exploderar av frustration över att ingen finns där som lyssnar på henne."
Hahaha! Men har du frågat dig om denna Gnäll-Sanne verkligen existerar?
Kram!
#2
Jodå, hon finns, tro mig! jag har lyssnat på henne hur länge som helst! Men snart har hon tyyyynat bort av att vänta på ett lyssnande öra.
Jag tittar på henne, ser henne, säger hej och hejdå. Plocka ved till hennes brasa VILL jag inte göra mer.
Men allvarligt talat… så blir det en och annan pinne ändå innan jag "vaknar" till sans. Fast elden blir mindre och mindre…
Kram
Jag är glad. Är du?
#3
Ja,, Ni är så kloka o så sanna,måste jag bara få skriva.
Det är en härlig känsla när acceptansen väl infinner sig och långsamt börjar man ändra sitt förhållningsätt gentemot sig själv
#5
Starta ny diskussion