Har du någon du kan prata med? Någon professionell?

Om du inte har en skaffa dig. Alla behöver någon som ser saker från annat håll och även den som tror att han kan allt själv behöver också någon.

Så mitt råd blir skaffa hjälp. Våga fråga om hjälp precis som du gör här nu. Kanon bra.

Kram.

Som GitteL säger.. :) Och som jag sagt så många ggr! Gå och prata med någon professionell, det hjälper.

Kram <3

Hej

Dessa elaka saker som du får höra… vet du… lyckliga människor, människor som mår bra säger inte sådana saker.

Du får höra elakheter… nej, det är inte rättvist. Men… måste du tro på vad dom säger?

För… du är ju du. Vad som än händer. Vad som än någon säger. Du är du. Vad spelar det för roll om någon kallar dig vacker, om någon kallar dig ful? Du är du!

Ja.. gå och prata med någon professionell. För det är du värd! Du är den viktigaste personen i ditt liv. Ge dig själv en ärlig chans.

Det finns en underbar värld, ett underbart liv där ute och väntar på dig.

Kram och lycka till!

Pirjo

Tack för era svar.
Ska prata med kuratorn nästa gång jag kommer till skolan och där igenom se om hon kan hjälpa mig få kontakt med någon att prata med. Jag tror kanske som Ni, att jag behöver prata med någon. Få tips och råd hur jag ska nonchalera det elaka och tackla det på ett bättre sätt. Och främst hjälpa mig att bygga upp ett självförtroende och en självkänsla.

Anledningen till att jag tar åt mig tror jag är för att jag inte riktigt vet vem jag är. Jag tar åt mig och tror att det är som dom säger. Har ju som sagt varken självförtroende eller självkänsla. Tyvärr. Något jag hade gett vad som för, eftersom det ställer till så otroligt mkt för min del.

Om du inte får bra kontakt med skolans kurator kan du söka dig till BUP, Barn och Ungdomspsykiatrin där du bor. Du ska inte behöva gå omkring och känna dig så här. Och du, håll kontakten med den där vännen som stått ut med dig, h*n som får dig att må bra! Gör sånt som får dig att tycka livet är roligt, gå på bio, ta en lång promenad med kompisen, fönstershoppa eller vad det nu kan vara.

Kram

Jag tror personligen att det bästa är att försöka se objektivt på allting . Enda sättet att balansera det som du uppfattar som negativt är att utan att hålla med ändå inser att det finns någon objektiv sanning i det "negativa" och det kan vi med kärlekens ögon se och börja göra något åt .

Du måste ju börja bygga på den du är . Du måste ju själv ha förtroende för dig själv så som du är . Det finns ju de som är snyggare än vad du och de flesta andra är skulle man kunna tycka för smaken är ju trendig och kommersialiserad . Att du är dum i huvudet skulle kunna undersökas litet närmare , på vilket sätt möter du kritik ? Vad är det som väcker deras irritation - skulle du kunna se något objektivt berättigande i det ? Skulle du då i så fall kunna göra något åt det ,som får dig att ha förtroende för din egen styrka att hantera sådana situationer med dina närmaste , nära och kära ?

Det är en illusion att tro att allt blir bra bara andra ändrar sig. Den enda vägen är att ändra sitt eget inre tänkande , att bli litet klokare för sitt eget bästa . Du kanske skulle pröva att börja med något du vet väcker de andras respekt  ?

Jag vet bara inte hur jag ska ta kritiken. Jag tar det personligt, tar åt mig det och mår dåligt av det.
Jag önskar att jag inte tog det så personligt.
Men alla problem runt mig trycker ner mig och min självkänsla och förtroendet för mig själv.

Hur hittar man sig själv?

Nu är allting underbart med min pojkvän iaf, vilket får mig att må otroligt bra.
Värre är det hemma, men jag försöker hela tiden tänka på; Jag åker snart till min pojkvän. Försöker umågs med vänner så mkt som möjligt och så och då går tiden ganska fort.

Det kanske är det som är problemet , eller symptomet . Du försvinner hemifrån och gör allting värre eller olöst , när det som kanske måste göras är att mötas i det svåra och komma fram till en förhandling i respekt för varandras legitima behov av nödvändiga upplevelser.

Det vore modigt av dig att mer konkret be om hjälp och berätta vad som är problemet om det känns ok .

Jag vet inte riktigt om jag flyr heller. Det är bara att det ständigt uppkommer massa nya problem. Jag gör si och så fel enligt dom. De gillar inte att jag tillbringar så mycket tid hos min pojkvän. Men det är där jag mår bra och känner mig glad och trivsam.

Vad menar du? Jag kan berätta mer konkret om vad som "gnaver". Kanske lättare att förstå vad jag menar då?
Kanske jag kan vända mig till dig iaf och berätta?

Jag ligger lite i samma grav själv… Jag har inget stöd alls från min "familj" i vad det nu är jag än ska göra.

Du borde inte lyssna på dom om dom får dig att må dåligt. Vad dom gillar och inte gillar borde egentligen inte påverka dig, du är ju du:)
Men eftersom du är 18 kan jag tänka mig att flytta från hemmet kan vara en bra ide…

jag återkommer mer fler kommertarer och inlägg senare…

Som förälder tll en 18 åring vill man nog att barnet skall bli litet vuxet , klara av att ta hand om sig själv , komma över sina barndomsproblem och bli vän  med sina föräldrar . Dessutom lära sig att "komma över" sina föräldrar så man inte fastnar i deras liv och svårigheter .

Detta kanske du inte riktigt orkar möta eller svara an på just nu . Du kanske vill behålla den sköna ansvarslösa barndomsattityden ett tag till , bara komplettera en med en underbar pojkvän som bejakar dig på ett sätt som föräldrarna inte kan . Och det är inge fel i de . Men se upp så det inte blir strid och konflikt för då kan det kännas hopplöst .

Ta den tid du behöver nu när du vet vad du behöver acceptera för dig i den omställning som måste ske i hela din familj , det är ju lika mycket förändring för dina föräldrar , och det är klart att de vill at du ska finna kärlek och glädje i ditt liv , bara litet mer framtidsorienterat . För kom ihåg att tiden kan vara dyrbar , den kommer inte tillbaka .

#11 När man är 18 behöver man allt stöd man kan få. Så mycket säger jag bara.

Det är otroligt mycket förändringar, och om man inte får det stöd man behöver(som jag inte får/fick) så är det väldigt svårt att göra någonting alls.

Vi är många som gått igenom problematiken ; Ingen Uppskattar mig Ingen Ser Mig Krav Överallt .

Men jag tror att det bästa är att hjälpa till själv , att ge det några år av ansträngning . Le och lära . Ge och ta emot .

#13 Tja, jag har en alkoholiserad familj. Säger jag att jag ska söka jobb får jag "suck" som svar. Så ingen hjälper en att ta stegen som krävs.

Jag vet att folk uppskattar mig, och att folk ser mig. Det är bara det att familjen inte gör det som gör att man kan bli deppad.

Så jag anser att du har fel.

Apropå stegen som behövs , det vore kanske en kraft och styrka att lära sig AA´s behandlingsideologi - betydligt intelligentare är man kunde föreställa sig .

#15 Jasså, du är bara en vanlig översittare, jag ska inte lägga ner mer energi på dig.

Om du inte tänker stötta den som skapade tråden så försvinn.

KÄNNA

SIG UPPSKATTAD

Vill bara inflika en sak.

Dat här med dålig självkänsla och dåligt självförtroende är fruktansvärt jobbigt. Det är så lätt att suga åt sig av den negativa kritiken som ges. Framför allt om det kommer från sina nära o kära.

Och när ens egna tankar börjar gå åt samma håll, som kritikernas då känns det hopplöst.

Men om du i de svåra stunderna

Kunde förmå dig att kliva ur dig själv, och helt enkelt fantiser att det är din bästa vän, som kommer till dig med dessa bekymmer.

Vilka råd skulle du ge henne/honom?

För de råd "man " brukar ge till andra, fungerar faktiskt lika bra till sig själv.

Dessutom upplevde jag att jag kom mer o mer tillbaka till den jag ville vara när jag använde mig av den metoden.

Jag började hitta tillbaka.

Samtidigt är det viktigt att söka proffsig hjälp för att få stöd o bekräftelse………

Vi böhöver bollplank o utbyta tankar och känslor.