Hej Sunset!

Kollar mest på ansiktet för att kunna läsa av känslorna som förstärker orden, detta växelvis med att titta på båda ögonen ,tror jag …

Hej Sunset!

Har inte tänkt så mycket på hur jag gör, har nog gått rätt automatiskt då jag alltid har jobbat med många nära kontakter med människor. Men pröva att titta dom mitt i pannan nån gång så upplever dom ändå att du tittar på dem. Tror jag tittar lite växelvis i båda ögonen/ena ögat/ansiktet och också släpper blicken lite när det passar, pauser osv. //Tummelisa

#0 Det är helt okej att fråga om detta, inget konstigt alls i mina ögon.

Jag lyssnar mer och mer sällan på tankar i huvudet som säger hur jag ska titta och var, för jag upplever att det gör att jag fastnar i en konstig och förvrängd bild av mig själv. Och det skulle göra att jag inte är närvarande och kan lyssna på vad den andra faktiskt har att säga.

Jag har istället en del av min uppmärksamhet på min känsla av närvaro i kroppen, för det håller mig förankrad här och nu, så att jag inte dras iväg in i konstiga tankar i huvudet.

Sedan har jag uppmärksamhet också på den andra som en helhet, inte bara uteslutande på vissa delar.
Jag ser ju ögonen förstås, men tänker inte på att jag gör det om du förstår. Det bara sker naturligt och då är det inget problem. Bara i tankar om det, kan det bli ett problem.

Jag uppmärksammar också den andras inneboende energi, som jag kan uppleva genom att jag själv är förankrad i min.

Det blir det viktigaste, den kontakten mellan mig och den andra. Sedan finns orden som den andra uttalar och som jag förstås lyssnar öppet och uppmärksamt på, utan att tänka på vad jag ska säga härnäst. För då lyssnar jag ju inte helt och hållet på den andra.

Så, att glömma sig själv gör att man kan vara närvarande och inte har sina tankar på var man ska fästa blicken o s v.

Det är så himla vanligt att människor mest fokuserar på sig själva (dvs sina egna inre bilder av sig själva) och hur de ser ut och verkar vara, i möten med andra;
"Vad tänker den andra nu om mig, tänk om h*n tycker jag är konstig eller tråkig", o s v.
Om båda i en konversation är upptagna med sig själva på det sättet, så finns det ju ingen som faktiskt är "där" öppet och sant i samtalet.

En mental självbild står och pratar med en annan mental självbild. Komiskt när man kan se det.

#3 "En mental självbild står och pratar med en annan mental självbild. Komiskt när man kan se det. "

Härlig kommentar Tunrida, kan nästan se skådespelet .

Tummelisa

#3 - Ha ha, det där var en väldigt bra beskrivning på det som sker i ett sådant möte: En mental självbild står och pratar med en annan mental självbild.

Kram Rickard

Ha ha - nu upprepar vi oss (oberoende av varandra)

Vad bra förklarat Tunrida. Jag tycker du har helt rätt.

Själv är jag en som måste ha ögonkontakt, eller i alla fall kunna se ansiktet på den som talar. Kan vara klurigt när man sitter tillsammans med andra människor och lyssnar på någon som rör sig där framme. Blir en hel del sträckta nackar åt alla möjliga håll. Det är som om jag inte kan fokusera på enbart deras röst och det de säger om jag inte har kontakt med deras ansikte/ögon.

Försök att släppa fokuseringen, bara titta, hur spelar ingen roll, det är inte viktigt. Fokusera istället på vad den andra personen säger.

Många kloka ord om ögonkontakt.

Funderade lite under tiden jag läst kommentarena hur jag gör.
Har varit väldigt blyg och ögonkontakt har varit jätte jobbigt. Har blivit modigare med åren. Jag gör nog som flera av er skriver tittar person i ansiktet. Just detta med att bli stirrad i ögonen kan kännas jobbigt. Möter jag en sån person tittar jag nog faktiskt mycket på munnen. Känner nog av hela personnen på nått vis när jag pratar med någon.

Tunrida jag se de mental självbilderna stå och pratar med varann.
Känner igen mig själv, men blir bättre och bätttre på att lyssna på den jag pratar med helt och hållet istället för attt fundera över vad personen tycker om mig.

Helt underbart svar Tunrida! Och en helt underbart rolig frågeställning Sunset, särskilt det där om vilket öga man ska titta i, hahaha! Jag känner verkligen igen mig stundtals i den, även om jag försöker fokusera och vara närvarande som Tunrida formulerade det….

rätt komiskt minst sagt om mental bilder ..

har aldrig tänkt på hur jag gör, bara pratar och ser och känner in den andre , visst ser jag dem i ögonen fast mest ser jag hela ansiktets olika minspel.samtidigt som jag känner in den här personen hela energi. jag ska ta och fokusera för skoj skull ,har inte tänkt så mycket på det där….

Nu är det ju en massa månder sedan det skrevs om detta, men jag är ganska ny på sida och tycker att detta är mycket intressant.

Jag har kommit på att jag ofta inte tittar alls på personen jag pratar med. Det har inget med ointresse att göra, men jag är rädd att det kanske uppfattas så.

Jag har nu börjat försöka titta folk mer i ögonen när jag pratar, men tycker ofta att det känns lite olustigt att stirra så. Byter ner till munen eller tittar på nått helt annat ibland för att bryta spänningen. Har också problem med vilket öga jag ska titta på, byter för det mesta mellan dom.

Har nu fått problem med att jag tror att folk tror att jag ljuger beroende på om jag tittar till höger eller vänster när jag pratar med dom. Det står ju ofta i tidningar "Så vet du att han ljuger" och då tittar han åt det ena eller andra hållet, kommer inte ihåg om det är höger eller vänster.
Jag tittar åt det håll som passar bäst beroende på hur vi står och om det rör sig eller är något intressant åt det hållet.

TV serien "Lie to me" ställer också till det för mej för dom har några liknande "tells" som dom tittar på.

Jag tittar på helheten då jag pratar med någon, tycker ögonkontakten är viktig, då och då under samtalets gång och kroppspråket säger också mycket.Släpper mig själv helt och tonar in och känner av den jag pratar med………..Det jag tycker är jobbigt är när någön säger ja och menar nej och vice vsrsa…..

Tycker alla möten är intressanta, lär mig mycket av andra.

Jag byter ögon..och ibland känns det som att jag ser in i båda ögonen samtidigt, jag är en sådan person som tycker om att se in i andras ögon, det känns tryggt och bra. Speciellt de personer som står mig nära.

Ser alltid in i andras ögon, men jag om jag ser att den andre tycker det är obehagligt så låter jag självklart bli.

Ja, jag tror inte att det ens är möjligt att sitta och titta rakt in i ögonen på någon under ett långt samtal och samtidigt upprätthålla konversationsnivån. För egen del kan jag säga att jag tappar koncentrationen på det jag verkligen vill framföra ganska snabbt om jag tittar för länge in i ögonen på den jag pratar med. Då kommer tankar om hur dennes iris ser ut och hur pupillernas omgärdande ring av gult eller grönt skiftar och tråden går helt förlorad.

Ögonkontakt är viktig, visst, men nog måste man få titta på minspel, eller rent av rakt in i väggen emellanåt vid djup eftertanke. Jag har ju bara ett öga, så det där fladdrandet från höger till vänster och tillbaka slipper jag.

Jag byter också ögon, ibland far blicken ner till munnen också, och sen tillbaka upp till ögonen. Det sker mest automatiskt, inget jag tänker på.

Jag har oxå varit extremt blyg o inte kunnat hålla ögon kontakt, så mycket att jag koncentrerade mig på o kolla in i deras ögon vänster o höger o inte vetat vart jag ska kolla här näst… MEN det är precis just då som blygheten/osäkerheten tagit överhanden, o då lyssnar du troligtvis inte på personen när du är upptagen med och fundera på vilket öga du ska titta på.

Försök och omge dig med personer du är trygg med och bygg ditt självförtroende(jag vet inte så lätt som sagt)

och tänk på vad personen säger o försök o inte tänka på dig hur du reagerar, lycka till!

det var faktiskt en terapeut som gjorde mig varse om att jag sällan tog ögonkontakt och snabbt slog undan blicken när hon gjorde det…jag fick öva på att titta henne i ögonen där och huh, vad hemskt jobbigt det var i början.Hon sa att det är väldigt vanligt att tycka det om man vuxit upp i dysfunktionella hem och bär på mkt skam och skuldkänslor.( nu menar jag inte att detta behöver gälla er andra) Denna känsla, att inte våga titta folk i ögonen,kommer och går för mig fortfarande och är ett tydligt tecken för mig att jag är i obalans och behöver stärka mig själv.Jag märker också att när jag mår bra och känner mig trygg i mig själv så går det jättelätt att hålla ögonkontakt med människor.Så det kan definitivt vara ett sätt att lära känna sig själv på - att iakkta sin förmåga att ta och ta emot ögonkontakt.