jag vet inte riktigt hur jag ska börja…
jag känner mej vilsen, tom, fylld av vrede, oförklarlig sorg…
Jag känner mej värdelös, funderar ofta på varför jag ens lever, när det enda jag gör är att få andra folk runt omkring mej, framför allt min familj att bli ledsna och besvikna.

jag borde inte ha några som hälst problem, min familj är underbar, min mamma och pappa är fortfarande gifta, vi har gott om pengar för tillfället, och jag har precis fått en valp. allt är på topp, kan man säja… men ändå, är det nått som inte stämmer.
Jag är så beviken på mej själv. jag förstår inte varför jag inte kan vara possetiv och uppskatta allt som alla försöker göra för mej.

min självkännsla är väldigt låg, jag går aldrig ut ur mitt hus. träffar aldrig kompisar utanför skolan, kommer med bortförklarningar för att slippa gå till skolan väldigt ofta(inte för att slippa själva skolan, utn för att slippa träffa folk) och det har nu påverkat mina betyg.. , jag går aldrig på stan och shoppar. allt för att inte träffa folk.

jag stänger in mej i mig själv, gråter varje dag. ljuger för mig själv. kommer med bortförklarningar till folk runt omkring mej, för att slippa tala sanning… det känns som jag lever i en lögn. och jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det…

vet inte vart jag ska vända mej, jag kan inte prata med nån i min familj om det, dom förstår inte, och jag kan inte. vi glider mer och mer ifrån varandra för varje dag som går.jag längar så oerhört mycket efter kram, en lång varm kram, få känna trygghet. en lätt sak att få - men just nu känns det som jag aldrig kommer att få känna det.

jag vet att det är svårt att ge mej nått svar, när inte ens jag vet vad det är som är fel.. men snälla, kan nån försöka få mej att förstå, få mej att må bättre kanske till och med.