Ja, är det något vi gjort i distanskursen är det just hanterat våra rädslor.

Du behöver ej vara rädd för det. Du får så mycket du klarar av. Min erfarenhet är att det kan vara riktigt jobbigt men inte mer än att jag klarade av det.

Sen efteråt är det så skönt ….så skönt.

Om du vågar så vinner du. Har du egentligen nåt att förlora?

Kram och lycka till.

Tack för dina uppmuntrande ord!

Har jag egentligen något att förlora? Kanske inte, men ångesten som jag känner kan vara riktigt svår, det är därför jag skjuter undan det. Jag brukar resonerar med mig själv, om att det egentligen inte spelar någon roll, det är ju bara att undvika de situationer som jag är rädd för.

Jag kan egentligen inte förlora något mer än berättelsen om min rädsla…

#2 Jag undvek också dom situationerna i hela mitt liv. Sen kom jag till en punkt när det inte gick längre och var tvungen att möta det.

Jag släppte efter och visst gjorde det ont, ibland visste jag ej var jag skulle ta vägen men med alla underbara vänner inne på kursen och Gitte så landade jag på fötterna igen och idag känner jag hur jag blir starkare och starkare hela tiden.

Jag vet idag att jag aldrig kommer att återvända till det jag var för 6 månader sen och bara det är en underbar känsla.

Jag tror inte den ångest du känner idag kommer att minska om du inte vågar möta vad du kommer att få möta ändå.

Du blir nog förvånad ungefär som jag efteråt Ojdå…var det inte värre än så här?

Kram

Jag har samtalat med en av mina psykologvänner i dagarna om våra yttersta rädslor. Så här beskrev hon det. Vi går mellan två poler. Den ena är livmodern den andra är döden.

Livmodern står för tryggheten, värme, näringstillförsel, allt det perfekta och underbara, men också att uppslukas. Att inte få något utrymme, ingen luft. Att inte existera.

Döden är den rädsla som styr oss mest. Att uteslutas ur gruppen innebar för den primitiva människan samma sak som döden. Man kunde inte klara sig själv. Att bli övergiven var samma sak som att se döden i vitögat.

De rädslor du beskriver är precis de här två polerna. Vi går alla mer eller mindre igenom dom. Särskilt i relationer blir det tydligt. Vi vill vara nära, men inte så vi upplukas. Vi vill ha distans, men inte så mycket vi blir övergivna.

#4 - Vilken jättebra förklaring - kunde ta till mig den direkt!

Tack

#5 Jag kände också att den här förklaringen gick rätt in. Så ska den praktiseras i verkligheten. Vara nära när JAG vill och ha distans när JAG vill. Går det att få det så?

#6 - Självklart går det att få, det är ju du som väljer det själv. Vill du inte ha någon nära dig men någon motstrider din vilja så går du bara därifrån. Vill du vara nära någon som inte vill vara nära dig så är du nära denne i dina tankar, känslor och själsligen - det är att visa respekt mot varandra!

#4 Den är intressant den förklaringen.

Om den balansen går att få vet jag ej men nog är det värt att jobba för den.

#4 Intressant teori, skall fundera lite på den där.

Är vi inte närvarande i nuet uppstår alla dessa rädslor.

Tankar som gör att vi backar för allt som kan orsaka jobbiga känslor.

Vi behöver stöd och vi behöver gå utanför vår trygghetszon, lite i taget.

Att leva i en inrutad zon gör att vi inte växer. Det skapas en underliggande känsla av smärta och vi blir offer.

Så länge vi växer kommer det infinna sig en känsla av rädsla. Det är bara att konstatera men det blir bättre och bättre ju mer vi vidgar på denna trygghetszon och släpper på kontrollbehovet.

Ingen kan kontrollera livet. Det är omöjligt.

#7 Fast det är väl där problemet i relationer ligger. Båda vill ha den här balansen, men inte nödvändigtvis samtidigt. Då får man lära sig att hantera närheten även när man egentligen inte vill ha den och förstå att avståndet inte beror på att man är avisad. Avståndet handlar om den andres behov av avskildhet.

#8 Den tål att tänka på. Så man förstår vad man egentligen är rädd för. Kommer man över rädslan för döden, så faller nästan alla rädslor.

#10 - Förväntningarna ja, det är det som är problemet - om jag inte får det jag vill ha just nu är det lätt att tro att jag inte är älskad… egots svar på en inre rädsla…

Om jag däremot följer med flödet… så känner jag när det är läge för det ena eller det andra… och jag ser möjligheterna när faserna inte synkronicerar istället för problemen…

#10 Ja, såg ett klipp med författaren till böckerna "samtal med gud" och han menar att i princip ALLA våra rädslor bottnar i rädslan att dö.

Med andra ord att om vi befriar oss från vår rädsla att dö så befriar vi oss också från nästan alla våra rädslor. Vi blir ej rädda för att leva.

Problemet i relationer är nog också till största delen brist på kommunikation tror jag.

Utan tydlig kommunikation måste man gissa sig till vad ens partner vill eller inte vill eller har för behov.

Så många kloka ord! Tack!

Om jag nu ska ta en rädsla som jag har brottats med i många år och gärna vill utmana, så är det klaustrofobi. Jag känner av det när jag är helt under vatten… om jag skulle bli instängd i ett litet utrymme som en garderob… i flygplan… om någon drar täcket över mitt huvudet… när jag är utomhus i riktigt tät dimma… o.s.v.

För att "bota" min rädsla för dettta, borde jag utsätta mig för dessa situationer och vänja mig så sakta genom att t.ex. själv ta täcket över huvudet eller låta duschen strila över ansiktet, för att så småningom klara av att doppa mig helt under vatten, resa med flyg o.s.v.

Men hur "vänjer" jag mig vid känslan att bli övergiven?

Som jag svamlar…  Jag vet inte om någon fattar vad jag menar… jag vet inte ens om jag själv fattar…

#9 Det är nog tryggetzonen det handlar om igen. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Tänk om jag inte klarar det? Då dör jag.

#13 Det låter som du har tänkt ut en väldigt bra lösning på hur du ska komma tillrätta med din klaustrofobi. Ett litet steg i taget tar oss dit vi vill komma.

Rödslan för att bli övergiven hör ihop med rädslan för döden. Är du rädd för döden? Vilken syn på döden har du? Kommer du att dö om du blir övergiven?

#14 Jag tror inte att jag är rädd för döden… jag tror på reinkarnation…

Men på något sätt verkar det ändå kunna vara att det hör ihop med döden… eller att förintas… att kvävas… bli som luft…

Jag mår ju dåligt av att inte få luft… att inte få plats… att inte ha rätt att ta plats…

Jag fick just nu en känsla… jag har alltid velat vara till lags… annars skulle jag bli övergiven och då finns det kanske ingen mening med mitt liv, eftersom ingen behöver mig.  Nu blev det jobbigt…

#15 - Kanske då att du verkligen har känt dig övergiven som barn och hela tiden värjt dig mot det. Jag blev själv lämnad på övervåningen i det hus vi levde i när jag var nyfödd och alla andra var på nedervåningen. Jag minns inte detta utan fick veta det av min mor - men det är en sådan händelse som jag kan tänka mig har lockat fram min ensamhetskänsla i alla möjliga sammanhang!

Kanske är det detsamma för dig…?

Jag har fortfarande inte övervunnit den känslan, men reducerat den till att bli hanterbar.

Kram Rickard

#16 Visst, jag har också blivit lämnad när jag var liten, men vem har inte det? Då borde ju alla ha sådana känslor!? Jag har svårt att tänka mig att en enstaka händelse kan orsaka så traumatiska känslor.

#17 - Självklart har vi alla blivit lämnade ensamma nån gång ibland - vad jag menade var att det kan ha varit ett tema hos föräldrarna att lämna oss ensamma…

Sen kan det vara andra händelser som har förstärkt detta - att ha blivit kvarglömd på gården var en sådan. Sen kan det vara så att jag också kände ett avstånd mellan mina föräldrar och mig… vilket fanns!

Allt sammanslaget kan leda till det här resultatet… frågan är bara vad vi gör av det…? Ett sätt är att göra en Byron Katie :-)

Är det sant att jag är ensam? Helomvändning - är de andra ensamma…?

Kram Rickard

#18 Tack för påminnelsen om The Work, Rickard!  Det har jag inte ens tänkt på, eftersom det är saker som hänt för många år sedan. Men det går ju att göra ändå och jag brukar komma vidare av att jobba så. Då vet jag hur jag ska jobba vidare nu, det blir nog tufft i dag!

Kram tillbaks!

Vilken spännande diskussion du har skapat ikna. Det fick mig att tänka på hur jag reagerar på rädslor.

Gitte har varit till stor hjälp vad gäller att förstå och möta mina rädslor. Fast det tog ett tag för mig att förstå vad som menades med att möta mina rädslor. Men när jag verkligen förstod så såg jag att jag tidigare skjutit undan mina rädslor när de kommit upp, jag har inte mött dem.

#15 Läs detta inlägget igen. Det verkar som du svarar på din fråga själv flera gånger. Det står där vad du egentligen är rädd för.

#21 Precis, jag kommer ju fram till det medan jag skriver också, det är det som blir jobbigt. Så nu har jag börjat jobba med det!

Hej ikna

Som jag ser det… och skrivit tidigare också… Att vara en människa innebär att leva i dualismen. Smärta och kärlek går hand i hand. Sorg och glädje går hand i hand. Den ena kan inte existera utan den andra. Det är omöjligt! Acceptera det.

Vill du bli "fri"? Lösningen är helt enkelt att inse - genom att uppleva - att DU är mer än din mänskliga form.

Hur? Dö innan du dör. Gå in i rädslan. Låt den "ta dig". Uppsluka dig helt och hållet. Det kommer panik. En stark vilja att fly. För det är outhärdligt. Men… stanna kvar. Ge upp. LITA PÅ DIG SJÄLV!!!

Och sen? Jag hoppas du berättar det för mig

Kram, Pirjo