Idag hände en underbar sak.

jag var skit orolig för ett info möte jag skulle på ang en utbildning.

Nä, fy usch en massa människor,blä…

Ungefär så kändes det och jag ville inte ens gå in..

Men sambosen som körde mig puttade in mig och när jag satt där i salen med dessa äckliga hemska nya människor kände jag en arm läggas på min.

Är det ledigt här?

Hmpff eller nåt svarade jag.

Denna kvinna var solen själv, hon kom från en sydligare land och en massa ord bubblade ut ur henne.Detta och hennes konstanta beröring fick mig att fundera om hon verkligen var helt frisk.Hallå, jag jobbar inom psykiatrin…

Men så började jag lyssna på henne och scannade av henne…Tänkte att så här är ju jag egentligen.Glad, framåt och bara vill väl.Jag är så trött på alla strama människor..

Men vad gjorde jag…Jo jag lät mina rädslor, mitt gamla invanda beteende prata i början.

Fy mig, men jag kom på mig själv och nåt hände i mig.

Jag var glad när jag gick därifrån.

Kände att jag har en chans, jag kan nog börja läsa igen.

Jag är nog inte dum i huvudet eller dyslektiker.(Har aldrig varit detta men tror det ibland pga mina rädslor)

Var och är så glad för jag bröt ett gammalt, gammalt vidrigt mönster idag.

Tack till henne, Judith var hennes namn.

Hon var som en stor nyckel..