Min storasyster har förträngt en massa saker från det vi var mindre, medans jag inte har förträngt något alls utan ist dras med många plågsamma minnen som jag helst bara vill slippa…

Jag tror absolut man kan förtränga minnen, som försvar och " överlevnadsstrategi", när det blir för jobbigt att hantera.

Jo men kan man förtränga dem medvetet (genom egen vilja) eller är det något som sker automatiskt?

Inte medvetet, Då hade vi vetat det. Jag gjorde samma men än idag vet jag inte allt och kommer nog aldrig veta. Jo om jag går i regressionsterapi vilket ej kommer att hända tror jag. Skall aldrig säga aldrig.

GÅ OCH SOV med dig;-)

Vad är regressionsterapi och hur går det till?

Det är när en terapeut tar dig tillbaka till din barndom eller förra liv. En sorts hypnos som är ledande. URK.

ACoA är helt fantastiskt och dessutom Gratis.

Aha, har funderat på att genomgå sådan hypnos för att se mina tidigare liv, tycker att sådant är intressant.

ACoA har jag redan kikat på men de har tyvärr inget i min kommun =(

Ja då får du berätta vad du varit med om. Synd att de inte har AcoA där. Jag hade iaf ringt för det är kanske fler som tänker som du och så plötsligt startar de för du var precis den som var behövlig för att börja gruppen. Vem vet.

Du väljer själv.

Nu skall jag sova och drömma om Prinsar på en vit häst. Finns dom tro?

Den dag jag genom gått en sådan "resa" så kommer jag absolut att berätta om det =)

Känner inte någon prins så jag vet inte om de har någon vit häst, men allt är möjligt i drömmarnas värld =) Sov så gott

Åhjo, jag vet att jag aktivt och avsiktligt har förträngt och förtränger, och med "våld" tränger bort igen om de dyker upp (på senare tid är det mycket som dyker upp av tidigare förträngningar).

Jag har i många år burit en väldig järnport (en bild jag skapat på senare tid av hur jag agerat) inom mig, och hela tiden slagit igen den omedelbart bakom mig, så att den sist genomlevda sekunden försvunnit bakom den.

På min ridskola finns en vit häst, hon är väldigt trevlig. Bättre en vit häst utan prins än tvärt om!

#0 och #3

De riktigt traumatiska händelserna som vi helt enkelt inte klarar av att ta till oss känslomässigt tränger vi undan i något hörn av medvetandet där vi inte behöver minnas dem. Det är vårt inbyggda försvar mot det som vi upplever som ett hot mot vårt liv och sker helt automatiskt.

Sen finns det även händelser som vi av någon anledning tycker är jobbiga att ta tag i och dessa kan vi helt medvetet, antingen tränga undan till samma hörn där vi slipper minnas dem eller så formar vi mer eller mindre medvetet, om händelserna så att de blir känslomässigt hanterbara för oss. Detta sker också helt automatiskt.

(Det som också sker automatiskt är att de här undanträngda och omformade minnena binder energi som sedan ställer till besvär för oss i en eller annan form.)

Vill man inte använda sig av regression för att komma åt minnena (vilket inte garanterar att man lyckas lösa bunden energi) så finns det andra tekniker som man under vägledning medvetet och metodiskt arbetar med för att komma åt de undanträngda minnena (vilket definitivt leder till att man löser bunden energi).

Fattar inte riktigt - sysslar AcoA med regressionsterapi?

Jag tror att man kan sortera bort minnen medvetet. Av det lilla jag har läst om NLP är det en av sakerna det kan vara användbart till, att programmera bort minnen som inte är till nytta, eller kanske rentav skadar.

Har jag fel?

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag tror att detta i viss mån även handlar om vilken "ansvarstyngd" man fått med sig hemifrån. I mitt fall exempelvis har jag fått lära mig ända från början att jag är den i familjen som bär ansvaret för allas känslor och allas välbefinnande. Detta gör att jag har svårt att förtränga känslor som hör ihop med detta. När jag misslyckats med min uppgift att hålla alla glada och nöjda etsas minnet av mitt misslyckande fast inuti. Medan min syster är rakt motsatt och klampar fram i sitt och andras liv som en jätte med spikskor men har aldirg ett minne av att hon sårat eller gjort någon ledsen. Hon bär inget ansvar för sina handlingar utan det är alltid alla andras reaktioner runt omrking som är orsak till om någon mår dåligt. Ett smidigt sätt att slippa ta ansvar för om man beter sig som en tvättäkta skitstövel.

Det gäller även saker från när vi var små… hon minns inte medan jag plågas av besvärliga minnen.

Och när det gäller prinsar… :) det finns en bok som heter Bland Grodprinsar och  prinsgrodor (eller något liknande) den handlar om våra egna föreställningar om prinsar (som visar sig vara grodor) och grodor (som visar sig vara prinsar). Även här har vi föreställningar om vad som gör oss lyckliga vilka kanske inte alltid stämmer…

Jag tror att man både kan förtränga medvetet och omedvetet. Det medvetna ligger där och pockar på och bara väntar på att få komma fram när den tiden är mogen för det. Jag vet innerst inne vad det är men puttar bort det för att jag inte vet hur jag skall hantera det. Sen måste jag ju vilja också. (detta är mina tankar:)

Däremot det omedvetna ligger så djupt inom mig, som jag inte kan ta på riktigt, förutom att jag känner att det finns "nåt" där. För mig är det en låst svart låda som jag bär omkring på, jag vet inte vad det är, men jag vet att det är tungt. Jag brukar säga att jag inte hittar nyckeln till den här lådan, men har insett att det är jag som är "nyckeln." Jag har frågat mig själv vad som skulle hända om jag en gång för alla öppnar den, jag vet inte, men känslan är som att falla utför ett stup utan skyddsnät.

När jag gick på terapi för ett antal år sen så ville hon göra regressionshypnos på mig pga detta, men efter ett långt övervägande så tackade jag nej. Jag var definitivt inte mogen för att hantera det som skulle komma fram då, vad det nu är, kände jag. (kanske var det mest rädslan..?)

Så nu för några månader sen så bestämde jag mig, nu skall jag ta tag i detta. Så jag gjorde en regressionshypnos och ville verkligen ta fram detta jag trängt undan så länge. Hon försökte två gånger, men tydligen så gjorde mitt undermedvetna ett våldsamt motstånd,(?) hon fick inte ner mig riktigt djupt i hypnosen. Det enda jag upplevde var att jag satt fast i en klibbig svart lera som jag inte kunde ta mig ur, och till slut så såg jag mig själv försvinna som en liten ljuspunkt. Jag fanns inte mer. Hon var tvungen att avbryta behandlingen för nu låg jag med knutna nävar som jag bara ville banka in i väggen, jag svor och var så ledsen och kände sån ilska i den situationen jag befann mig i, där i leran.

Strax efter det när vi satt i köket och pratade igenom detta så fick jag en panikångest attack. Jag satt och skakade, kallsvettades och pulsen var skyhög. Hon fick mig till slut att lugna ner mig genom att prata, jag var där i fem timmar.

Nu skall jag försöka med ACoA, och hoppas att detta kan hjälpa mig, ta lite i taget, i den takt som jag orkar ta emot. Tack vare Gitte måste jag få säga, som satte ut denna länken och som startade denna värdefulla sajten. Så tack Gitte ännu en gång!

Och tack alla goa medlemmar här, för att ni ger så mycket av er själva och skriver så bra inlägg. Tack vare er så vågade jag skriva detta, även om ångesten för att öppna mig gör mig genomsvett. Hoppas nu inte jag har gjort bort mig med detta inlägg…  (help)

Kram till er alla / Faith

Nej Faith, du gjorde förstås inte bort dig. Ser du inte att du är modig på samma sätt som du berömde Hoppfull för?

 *kramar*

Faith;

Låter som om du sitter i samma båt som jag gjort ;) Jag har försökt i stort sett allt men min självkontroll har överlistat alla knep! Även jag har testat hypnos, fast med ännu sämre resultat, rättare sagt ingen reaktion alls!

För mig handlar det till väldigt stor del om tillit. Terapeuten måste kännas pålitlig, och i mitt fall handlar det om att terapeuten måste tro och lita på mig och mina känslor! Jag har träffat ganska många som försökt förklara för mig att det ligger till på andra sätt… som sagt att jag inte tar till mig det de säger, att jag egentligen inte vill. Men det är inte sant och det är helt fel! När jag hittar terapeuter som säger: jaha, är det så, då vet jag… så öppnar jag mig plötsligt som en bok…

Den förste som verkligen lyckades med detta var en healer jag träffade i somras… (tilläggas bör att jag gått i olika behandlingar och terapi sedan i början av 90-talet) Han öppnade den låsta dörren och det var fruktansvärt (och underbart)!!! Demoner, 40 år gamla och äldre (jag är 40) kom utsvävandes och jag mådde så ohyggligt dåligt så det var inte klokt! MEN detta ändrade hela min situation… plötsligt kunde jag skilja på känslor och tankar, jag kunde möta känslorna och se att de var just bara känslor osv. Jag tog sedan en paus efter ett antal behandlingar för att hinna med att bearbeta och vila.

Nu får jag healing igen, på distans och det är kanon! Mera gammalt skräp poppar upp och jag vet nu att när jag får ont i magen, stress, hjärtklappning och oro så är det en gammal känsla som vill ut ur mig :) Men healing är det enda som lyckast bryta igenom mitt försvar.

Så ge inte upp!! Det går att komma åt med mycket envishet.

Tack Gronstedt! Det värmde, men nej, jag tänkte inte så men skall ta till mig det :) Tänk om det kunde vara lika lätt att peppa sig själv så som man peppar andra.. Kram

Vad är ACoA? Jag har inte sett förkortningen tidigare.

Vänliga hälsningar

Niklas

varför ska man glömma? det är erfarenheterna man lär sig av! Varför förtränga en dålig sak? Det betyder att du inte lär dig något alls av den.

#20: Det behöver det inte betyda. Bara att du inte behöver återuppleva den inom dig. Att du slänger påsen behöver inte betyda att du inte blev mätt av maten.

#21 Genom att glömma något, Te.x. skämmiga saker, eller misstag gör ju satt man kan göra det igen?

#20

Man behöver inte glömma men oftast tror man att man skyddar sig mot känslomässig smärta genom att glömma bort vad som hänt.

Du har rätt när du säger att det är av erfarenheterna som vi lär oss något av. Vi bär på en oändlig kunskap om oss själva men det är ytterst få som tror att de orkar med vetskapen om vad de har varit med om (vilket inte är detsamma som att de verkligen har varit med om allt som de tror att de har).

#23 Förtränga för mig är att glömma, annars heter det väl utnyttja?

#24

Utnyttja? Vad tänker du på då?

#25 du använder den för att bli starkare ist för att glömma den

#17 När jag läste dom första raderna du skrev om självkontroll, så gick det en ilning genom mig.. är det därför som jag måste ha full kontroll på allt..! Det bara slog mig nu, för om jag släpper på kontrollen, vad händer då, blir jag sårbar och nåbar då. Har jag gjort mig själv onåbar för att skydda mig..hmm, det blev en del att tänka på här nu..En riktig AHA upplevelse. Hur kan jag inte ha sett detta uppenbara tidigare..?

Tilliten till andra kan jag också hålla med dig om, den har blivit rejält stukad, idag är det inte många jag litar på efter en del smärtsamma erfarenheter, men dom har jag sållat bort idag.  Jag har haft tur med dom två terapauter jag haft, jag har känt mig trygg och därmed vågat öppna mig helt. 

Det du skriver om att vissa av dom terapauter du träffat, som talar om för dig hur det är, jodå en sån träffade jag en gång och aldrig mer.

Vad underbart att höra att du till slut fick hjälp med att öppna den där låsta dörren. Jag kan inte förstå helt hur smärtsamt det var, men jag kan föreställa mig! Men vilken befrielse det måste vara, att slippa dom där tunga bojorna som gör att man inte riktigt kan leva livet fullt ut.

Jag blir glad av att läsa det du berättar och kommit fram till. Det är ett stort genuint intresse (om man kan kalla det så) hos mig att lyssna till andra människors livsöden, hur dom tacklar problem och tragedier, och tar sig igenom för att till slut komma dit dom är idag.

Och du, jag tänker aldrig ge upp, är det nåt jag är så är det envis  (Healing har jag inte testat än, men skall prova)

Kram

#24

I det här fallet med att man tränger undan minnen av jobbiga händelser för att man tror att man undviker smärtan menar du alltså skulle vara att man utnyttjar möjligheten att glömma för att bli starkare?

Det är just det att man (omedvetet) hoppas på att bli stark när det som egentligen sker är att man blir svag pga förlusten av den energi som bundits till att hålla undan minnen utav de jobbiga händelserna.

ett medvetet sätt är att andvända sig av sedona methoden

kan släppa vill släppa och ska släppa,  funkar på mycket, även på huvudvärk  och andra känslor, smärtor och ja  allt igentligen

#24

För att det inte ska bli några missförstånd mellan oss vill jag bara förtydliga att jag ställde frågan i #28 för att få bekräftat att jag har förstått dig. :)

Perla, menar du #24 när du skriver #23? ;-)

#31

Herregud…visst gör jag det…*skrattar* Tack för att du påpekar det. Jag fixar till det så det blir begripligt (eller om du kan göra det? Jag tror att det har gått för lång tid för att jag ska kunna redigera inlägget.)

Haha, ja men du hjälper ju mig också och det är bra att du tar det så lätt. Självdistans. Jag fixar till det.

#12 Nej, dom sysslar inte med regessionsterapi. Se länken.

#19 AcoA står fär Adult children of alkoholics. Att växa upp i en dysfunktionell familj innebär inte bara alkohol utan också religiositet, trångsynthet, lynnighet och växlande humör m.m. Den stora biten som är gemensam är att det inte finns någon känslomässig närvaro.

http://www.acoa-sverige.org/begin.htm

Faith, jag har blivit en mästare i kontroll… inte bara egenkontroll utan kontroll på allt! Nu sedan ett antal år tillbaka har jag jobbat intensivt med att släppa på kontrollen och jag blir bättre och bättre. Men den inre kontrollen har varit svårare att få fatt på. Jag tror att jag började stänga ute och inne när jag var så liten så att det automatiserats, som när man lärt sig cykla. Det här innebar att kontrollen slog till innan jag ens hann reagera. Det har fått till följd att det blev så oerhört svårt att bryta. Jag kände ju aldrig mina känslor för så fort de var på väg stängde kroppen av.

Healing har varit fantastiskt för mig. Visserligen tror jag att alla år av förarbete med känslorna och samtal för att förstå intellektuellt har banat vägen men det var trots allt healingen som gjorde jobbet.

Egentligen var det bara otäckt precis i början. Visst är det jobbigt att drömma mardrömmar där man slåss för sitt liv i olika situationer natt efter natt och jag var helt utpumpad av alla känslor som vällde fram. Men sen när de kom i vaket tillstånd insåg jag snabbt att de var just bara känslor… de kunde fylla mig med fruktansvärt obehag och ångest men det var bara känslor. De kunde ju aldrig skada mig… en känsla kommer, jag känner den och sedan passerar den… den äger inte mig, jag är inte mina känslor och de kan aldrig skada mig.  

Det är rätt, ge aldrig upp! :)

Kram till dig med!!

Av personlig erfarenhet tror jag att man kan automatiskt kan det.

Jag hade blockerat minnen från min barndom tills jag blev tonåring, då av nån anledning kom allt tillbaka och jag gjorde det mesta för att glömma och försöker trampa ner det i det mörka och inte tänka på det.

Är nog lätt att glömma som små barn att man stänger bort det i rent försvar, vissa kanske upplever det mer traumatiskt än någon annan-