Till viss del kan jag känna igen mig i det du skriver. Jag har varit utfryst och mobbad genom hela skoltiden och då försökte jag hela tiden passa in någonstans men fick aldrig vara med för att pga att jag inte hade nån självkänsla eller självförtroende så blev jag kanske lite efterhängsen och försökte göra som alla andra. Och under den tiden så mådde jag dåligt. Men senare då jag har börjat strunta i vad andra ska tycka å tänka om mig så har jag helt plötsligt börjat må bättre i mig själv och där med har andra börjat acceptera mig som den jag är, då jag inte längre strävar efter att vara någon annan.

#1 Det låter härligt och du har ju gått igenom en resa så som jag förstått det. Du är på G.

Jag själv behöver stanna upp då och då så att jag tar hand om mig också och bara njuter.

Om jag utför en uppgift väl och får cred för det (av mig själv och andra), så är det styrkande även för min inre självkänsla. Det behöver väl inte vara ett motsatsförhållande?

#3 nej det är sant men det jag menar är att många presterar hela tiden och känner sig bara tillfredställda av detta och då i jagandet efter att få cred av andra. Då jagar vi i all oändlighet och blir till slut kanske utbrända för vi glömmer att ge cred till oss själva även om vi inte har presterat.. Att få en inre självkänsla för den vi är istället för bara en yttre självkänsla i det vi gör. En balansgång.

Visst känner jag igen mig. Jag har också levt genom prestationer, sökt andras gillande, kärlek och bekräftelse. Istället för att ge den till mig själv. Nu kan jag oftare känna att jag duger som jag är, och att jag inte behöver bevisa det för någon. Men ibland ramlar jag dit.

#5 Visst är det så att vi ramlar dit igen men jag ser allt som en process i livet och allt tar sin tid. Du har ju blivit medveten, härligt att läsa. ;-)

Jag har blivit medveten, men saknar tålamod. Jag vill du det ska gå snabbt, men som någon sa " själen har aldrig bråttom".

Apa, akrobat, städtant, kurator, pantbank - you name it. Allt har jag varit för att man skall tycka om mig. Nu skiter jag i det där, för jag har kommit på att jag nog inte är så dum ändå!

Jag brukar hela tiden känna att jag måste vara rolig inför andra människor för att de ska uppskatta mig.

Annars känns det inte som att jag har något viktigt att bidra med, för att om jag bara är mig själv är jag nog rädd att folk ska tycka att jag är för tråkig för att vara med.

Just det, vara alla till lags i alla lägen 7 dar i veckan 52 veckor om året. Varför tog det nästan 50 år att komma på det???

Tack för att den här artikeln kom upp.. Känner igen mig ;)

Fö´låt bjprofit att jag skrattar, men det var så roligt sagt! Och jag känner så väl igen mig, även om det varit under högljödd protest. ATT det tog sån tid!!! Men guskelov och tack att vi kommit så pass långt, vi kunde varit 60, 70, 80 eller 100 innan poletten trillade ner

Det är sant, men skratta på du bara. Jag kanske blir 130 -140 år vem vet. Får man ta igen lite. :-)

Känner bara för att skoja om det just nu, sorry.

Nu ska dom himmelsblå få vila en stund. God Natt alla på PU.

#13 Godnatt till dig också.

Ja jag håller med den som sa tidigare att varför i hela fridens namn skulle detta nästan 44 år innan man fattade galoppen riktigt…hmm…

Dom där poletterna slutar tydligen aldrig att ramla ner hur gammal man än blir, en av dessa ramlade ju ner hos mig idag. Undrar hur många det är kvar där uppe egentligen..

#16 hahaha, hela vårt jordeliv antar jag. Kom också på en idag….Burrrrr

Hahahaa…ja, jag har också undrat hur många finns det egentligen!! Gonatt mina fina, goa vänner! Jag har haft jättekul här idag. Särskilt tack till dig Faith, det var mycket roligt och givande! Kram till dig, och alla er andra godingar, som Gitte brukar säga, haha…!

Go´natt Gahella och tusen tack för idag! Kram

Godnatt Gahella. Tar nog och säger det samma jag

Natti till dig med då nera, och tack för idag :)

Åh jag känner igen mig så mycket. Har alltid haft känslan av att aldrig någonsin räcka till. Alltid fått veta att det som är jag aldrig duger. Pressen av att hela tiden prestera bättre bara för att jag ska bli accepterad och få veta att jag räcker till.

Men det är så förbannat svårt att komma ur det tankesättet att jag blir lite lätt galen

Och sorry om det jag skriver låter helt lulligt, jag är nybörjare på området ;)

Känner också igen mig i en del av det som skrivits här.
Jag har alltid varit bra på vissa saker, men det är också bara det jag fått beröm för, mina prestationer. Fast jag tycker inte det är några svårigheter för mig - alltså inte mycket att berömma eftersom det kommer helt naturligt. Beröm mig för det och jag känner bara :"jaja, och?"

Känner större glädje i beröm som kommer när jag kämpat med något som slutligen lyckats. Fast resultatet ändå kanske inte är så där att det slår någon med häpnad.

Jag har hela min barndom skanat att höra att jag är söt eller rar, önskvärd på något sätt. Visserligen har jag fått mycket beröm för mitt läshuvud (som jag lade av att använda när jag nådde gymnasiet, då gjorde jag revolt och fick skäll istället - en nyhet bara det) och min förmåga att skriva vackert. Känslan var väl "är jag inget värd om jag inte klarar av att plugga eller skriva/rita fint?"

Jag ville bara bli omtyckt för den jag är, med eller utan penna i näven. Det har gjort att jag har svårt att se glädjen i att rita, men jag minns att jag tyckte det var kul och försöker med jämna mellanrum hitta den glädjen igen.

Av någon märklig anledning lägger jag alltså ner prestationer som ger mig beröm föra tt försöka få det på något annat sätt i stället. Fast jag kan se svårigheterna för någon att tycka om den som är jag - eftersom jag själv inte riktigt vet men "jag" är…

Luddigt? Ja, men inte mer än jag känner mig!

Lägligt att titta på nu inför nya året.