Egen tid är något alla behöver ibland.

Dock tror jag inte de är många som tar den.

Jag är sån, jag gör inte det, lägger ner all min tid och själ på djuren och för att försöka hålla ihop min familj, lyckas ta mig igenom allt de jobbiga under dagarna, tillsyn på min morsa som för mig är ett heltidsarbete om jag hade orkat bry mig tillräkligt, men har nått min gräns där jag bara stänger  av och skiter i allt.

Men de är ingen ensam tid för mig ändå, alltid är de något, skall inte hunden ut, så skall de utfodras djur och annars så skall man söka jobb, ringa runt en massa samtal för att få ordning på livet och lyckas få nått gjort.

Ja som sagt, den ensamtiden försummade jag för länge sedan, och den lär inte komma tillbaka en på ett tag.

Eller jo! föresten :D Jag har tagit mig tillfälle i akt att skaffa mig lite ensamtid nu imorgon =) Åker till Västerås och Sthlm då! ska vara borta ett tag iallafall =) och de är för att komma undan från allt som finns här i Gbg och trycker och för att jag skall få mig lite semester i sommar ändå =)

Annars så laddar inte jag mina batterier, 2-4 timmar / dag när jag sover, de är allt, sedan så får man böna och be och bita ihop och hoppas att dom inte laddar ur.

Jaa att "bara få vara" ibland är den bästa medicinen, inga krav o inga måsten. För mig är den livsviktig idag denna bara-vara-tiden.

Jag förstår att det måste vara tufft ibland att aldrig vara barnledig, jag hade det så när mina nu äldsta barn var tonåringar och bodde hemma. Vi hade "öppet hus" hemma, alla deras kompisar var alltid välkomna. Jag tyckte som du att det var kul, och hellre än att dom hängde ute nånstans så var det bättre att dom samlades hemma hos oss.

Jag är jätteglad för det idag för jag har en fin kontakt med deras kompisar än idag.

Egentid är guld värd :)

jag har min första riktiga egna tid nu på väldigt länge! sambon e över hos några kompisar :)  jag e ensam hemma tills på torsdag jippie :) så ikväll blir de en film med gott käk och bara njuta av att va ensam (förutom illrarna då) ;)

Instämmer helt. Jag skulle inte överleva utan denna ensamtid emellanåt så man kan ladda om batterierna = ).

Jag behöver egen tid. Känner mig kvävd annars. Det laddar definitivt mina batterier! Tack och lov har jag utrymme för egen tid då jag bara har min sambo att ta hänsyn till, och han jobbar bara dagtid vardagar medan jag jobbar vardag och helg, så jag är ofta ledig en dag eller två mitt i veckan. Det är så skönt att vara ensam då och då! Ibland gör jag ingenting, eller så gör jag något bara för min egen skull, simmar eller tar en runda på stan eller bara läser en bok. Skulle inte klara mig utan det. Jag är lite periodare… Ibland vill jag vara social, träffa vänner, hitta på massa saker. Ibland vill jag bara vara ensam med mig själv och inte göra något alls och kan då t.o.m. dra ur telefonjacket och stänga av mobilen.

Att lämna hemmet några dagar och vistas på annan ort kan också ladda batterierna tycker jag.

Det var väldigt längesen jag unnade mig själv ensamtid, är väldigt mycket BigMama just nu, helt enkelt. Skulle passa fint med relaxation… Tänk tystnad.. Mmmmmm…. Gäsp.. men först ska jag iväg o träffa några vänner.. Jobba en dag till, sedan äntligen, en ledig helg!!!!

Ha´re gott, kram / BM

Just tystnaden är viktig för mig. Jag sökte efter någon form av retreat och funderade på att hyra en liten stuga långt utanför bebyggda trakter, utan tv och radio och ingen kommunikation med omvärlden på en vecka. Men så kom jag på att jag skulle nog inte klara av det, så jag tog 5 dygn på ett kloster i stället. Det var helt fantastiskt! På klostret var det tystnad som gällde, förutom under måltiderna, då kunde man välja mellan en matsal där man fick prata och en mindre matsal där det var tyst.

Annars älskar jag att vandra och då en vecka ungefär. Maken och jag har gjort det flera gånger och det är verkligen att ladda batterierna: en vecka med allt man behöver på ryggen, bra skor på fötterna och sen blir man 'ett med naturen' efter 2-3 dygn. Det är den allra bästa återhämtning jag kan tänka mig!

#7 Nu blev jag nyfiken på ditt kloster ikna. jag hade varit tacksam om du vill berätta lite mer för jag skulle också vilja vara med om detta någon gång.

Var va detta? Hur kände du dig efteråt?

#7 Jag säger detsamma, kan du inte berätta lite mer om detta klosterlivet du levde, har tänkt och känt tanken att jag skulle vilja uppleva detta.

Jag var på Rögle kloster utanför Södra Sandby utanför Lund. www.roglekloster.se  Och när jag tittade noga efter (i dagboken), så var det faktiskt 4 dygn jag var där.

Det är inget kloster i total tystnad, som en del har. Gästrummen ligger i en speciell byggnad med gemensam toalett, kök och samlingsrum. På rummen finns ett tvättställ, en garderob, säng, stol och litet bord. Det ser ut ungefär som på vandrarhem. Det finns två matsalar, en för de som vill äta under tystnad och en för de som vill samtala.

Det jag upplevde starkt, var faktiskt den "öronbedövande" tystnad som infann sig på gästhemmet. Jag deltog i någon tidebön varje dag och det var en upplevelse. Jag satt i matsalen där man fick samtala de första dagarna, eftersom jag träffade ett par som också var gäster och kvinnan och jag hade mycket att prata om. Övrig tid höll jag mig i tystnad och det var faktiskt en prövning innan jag vant mig! Sista dygnet åt jag i den andra matsalen under tystnad och Då kom verkligheten ifatt mig, kan man säga! Tårarna bara rullade nerför kinderna, helt utan anledning! Det var väl en massa känslor som vällde upp och fick utlopp i tystnaden. Om jag ska göra om den här resan, kommer jag att hålla mig i total tystnad hela tiden. Men det är svårt, MYCKET svårare än jag hade föreställt mig!

Så kom dagen då jag skulle resa hem igen, med buss och senare även tåg. Det var en bit att gå till hållplatsen och jag väntade en stund på bussen. Det var ju en bit ut på landet och ingen större trafik, så det var fortfarande ganska tyst. Så kom bussen, jag steg på och satte mig. DÅ kom det otroliga brus och sorl, som vi bombarderas med dagligen emot mig! Vilken känsla, jag upplevde detta mycket stressande, skillnaden var ju enorm mot den tystnad jag levt under i 4 dygn! Så jag var helt tagen! Hela vägen hem undrade jag hur vi egentligen ORKAR med detta stressande liv vi lever i samhället i dag! Och då har jag ändå ett ganska lugn liv, jämfört med många andra.

Under 2 dygn efter klostervistelsen gick jag sedan i någon form av bredvidskap (hittar inget bättre ord) och funderade mycket på hur jag egentligen vill leva. Jag har ändrat på en del saker i dag, jag har tagit bort saker som stressar mig, som jag inte tänkt på tidigare. Jag har lärt mig att leva livet enklare på många sätt!

#10 - Wow, säger jag bara! Det där skulle jag också vilja uppleva - fast då får jag hitta ett munkkloster istället…

Härligt att du ville dela med dig av din berättelse ikna - det gav mig inspiration och kanske en dag att jag gör samma resa som du… fast till ett annat kloster/retreat…

Förstår mycket av det du berättar om hur vi lever och din reaktion på det efter vistelsen…

Kram Rickard

Lyfter! För Rickard…

#12 - Tack ikna

Det var det här med klostervistelsen jag letade efter…

Kram Rickard