#0 Jag tror gränsdragning är viktigt. Framförallt tror jag det är ett viktigt stöd för barn. Ett liv med tydliga gränser är mycket lättare än ett liv utan, eller med otydliga gränser.

För att ge självkänsla tror jag närvaron och reaktionerna är allra viktigast. En "ledare" på en kurs jag gick för länge sedan återkom ofta med det lilla "intressera dig för det". Det betyder egentligen bara att det du lägger energi på växer.

Jag tror att om man intresserar sig för barnet, och reagerar för vad det gör så ger man barnet självkänsla. Det lär sig att det har ett värde och det får möjlighet att anpassa sin utveckling efter våra reaktioner. "Gör jag så här blir pappa glad, gör jag så här blir han arg eller ledsen". Då blir livet klart och tydligt.

Och jag vet att det är lättare att säga än att göra…

Intressant.

Jag jobbar mycket med att stärka min självkänsla. Jag har förstått att bristen på självkänsla har berott på dels min mobbning, men även att jag inte fått hjälp av mina föräldrar att stärka den. Som barn (och även som vuxen) har jag aldrig fått beröm för att jag gjort något bra. Jag har inte heller fått erkännande för att jag är den jag är. Istället har jag kämpat med att få beröm och omedvetet tänkt att kanske denna gång så ska mina föräldrar vara nöjda med vad jag gjort.

Nu har jag dock förstått att jag aldrig kommer få detta som jag så hett önskat. Mina föräldrar har för mycket eget bagage för att kunna ge mig detta. Och jag behöver släppa detta och gå vidare och se till att stärka självkänslan själv.

#2 Det finns en del roliga övningar jag gjort som jag tror kan bidra till att "reparera" händelser i barndomen. Det går i korthet ut på att i meditation möta sitt inre barn och ge den sådant som saknades då. Kan bli ganska känslosamt, men upplevs också helande.

Jag kan berätta mer om du vill.

#3 tack Anders, men det är inte detta jag behöver just nu.

Jag har provat på en sådan övning i form av en Resan-meditation. Den var väldigt bra - men jag kände att det räckte med en. Men den var ett bra startskott.

Just nu känner jag att jag behöver släppa det som varit och gå vidare i det som här. Detta eftersom jag grävt så mycket i det förflutna och dragit upp och bearbetat det gamla att jag känner att jag fastnade i det.

#4 Jag vill inte försöka övertyga, men det jag talar om handlar inte om att bearbeta det förflutna. Det handlar om att förbättra nuläget…

Som jag ser det handlar det om att hantera relationen till mig själv.

Att alltid berömma ett barn oavsett resultatet, eftersom jag tror att alla barn vill visa att dom kan och förstår.

Har man satt en gräns genom fostran och barnet inte lyder så ta upp det och förklara det en gång för alla, och att inte ta upp detta vid nya inträffanden, typ så gjorde du då eller den gången.

Att aldrig säga: Hur det än blir så tala sanning och kom till oss/mig så skall vi hjälpa dig.Att då bli arg och säga att barnet gjort alla ledsana ,kan aldrig lita på dig mera osv.Det barnet kommer med all säkerhet aldrig att tala om sanningen igen.

Att se hur föräldrar beter sig på typ knattefotboll där det gapas och skriks när ungarna inte lyckas alltid, detta sätter spår för all deras framtid.Här gäller det bara att segra,vinna i livet och vilka känslor och tankar om de som inte kan eller har möjlighet att vara bäst får dessa små själar i sina liv. Grogrund för mobbing!?

" Barnen kommer inte hit till jorden för att vi skall lära dom.

Vi skall hjälpa till att utveckla deras själar"

   Att vara förälder är absolut det tuffaste och svåraste arbetet  son finns.

Jag tror att de är så viktigt att man varje dag visar hur mycket man älskar sina barn.

Jag säger varje dag till mina barn att jag älskar dom och att dom är det finaste som finns och jag kramar dom så ofta.

De är viktigt att barn blir seda,jag försöker förmedla till dem,att allt är möjligt i livet,att dom skall följa sina drömmar och att aldrig låta någon ta dom ifån dem.Jag hade också drömmar när jag växte upp ,men jag hade också människor omkring mej som sa att de inte var möjligt.

Därför känns det så viktigt för mig att mina barn får följa sina drömmar och mål i livet.

Självkänslan kommer ju när man har stöd och någon som tror på en.

De finns säker en massa annat också som man kan göra för att ge barn självkänsla.

Detta var bara lite som jag tror ger självkänsla.

Kram

Man kan inte ge bort något som man inte har

Jag ser detta tydligt på mina egna barn. Dom första tre har faktiskt blivit nerkletade med min dåliga själkännsla. Visst har jag berömt dom och försökt att få dom att förstå att dom var viktiga, vackra och att dom dög. Men vad hjäpte det när jag inte hade den kännslan om mig själv.

Mitt yngsta barn höll väl på att gå samma väg och jag försökte balansera på samma sätt. Vändningen kom när jag tog itu med mitt egna. Jag har faktiskt flyttat fokus från henne till mig själv och resultaten har inte låtit vänta på sig.

Jag såg ett väldigt tydligt exemel på detta i en dokumentär. Den handlade om skillnaden mellan barnen som bodde vid 5:ans ändhållplatserhållplatser här i GBG. Örgryte och Biskopsgården. Örgrytebarnen hade positiva tankar om sig själva och framtiden. När dom följde upp 20 år senare, så hade alla uppnått sina mål. Barnen i biskopsgården hade liten tro på sin egna förmåga och mycket riktigt 20 år senare hade dom ungefär samma situation som sina föräldrar. Det som slog mig då det var skälvkännslan det handlade om. Dom blev alla nerkletade av sina föräldrars skälvkännsla.

Det är nog rätt vanligt att man försöker reparera sin egen barndom genom sina barn. Och det är inte säkert att det är det bästa…

Intressant skriver just nu en helt ny föreläsningsserie om just detta ämne. Jag har under våren och sommaren pratat med 30 barn allt från 8 år till 20 år och den röda tråden genom alla berättelser ÄR: tamtam FÖRÄLDRAR,  trist att skriva och trist att höra. Föräldars oengagemang, egoism, själlösa relationer mellan barn och förälder eller för all del vuxna. Har bara ett råd att ge just nu var er själva dela med er av er livserfarenhet och era misstag och SE dom för va dom är och inte bleka kopior av er själva där misstag ska rättas till. Och om har en taskig erfarenhet med sig i ryggsäcken så är det vuxnas skyldighet att se till att tömma ryggsäcken och inte fastna i dåliga minnen eller beteende. Istället för att frottera sig i det gamla kan man blicka framåt och se till att lösa det och sen när man står på stabil grund ta itu med det som har varit om behovet fortfarande finns där då. Lite mer av pedagogiken SBF hade varit bra för alla gammal som ung och om ni undrar vad SBF står för så är det Sunt Bond Förnuft. enkelt va??

Jag undrar om dagens föräldrar är 'slappare' i sin uppfostran än våra föregångare. Eller är det helt enkelt bara så att dagens föräldrar arbetar mer.?Tänkte på nanny-akuten och övriga coachande tv-program, det måste ju finnas ett behov av coaching?

En av anledningarna till att jag hoppar på Gittes kurs är att förbättra min självkänsla så att jag kan föraöver den på mina barn. Just nu skruvar jag mig lite besvärat när frågan ställs… Jag älskar mina barn och vill verkligen förmedla detta till dem! Men det här med gränser, som jag vet att de behöver och skriker efter, är jag velig med. För snäll. Jobbar på det.

Vilka härlig inlägg, jag lär mig jätte mycket av era tankar och hur ni gör.

I slutet kommer jag summera vad ni sagt så kanske det kan bli en bra översikt och vi kan ta till oss det som känns rätt.

#10 Intressant att höra vad barnen vill och hur de vill att vi föräldrar skall vara och agera. Givande.

#12 Ja vi kommer in på detta också med att sätta gränser och av detta får du en bättre självkänsla. ;-) Det skall bli spännande att se er utveckling.

Har någon av er funderat om ni tagit efter era egna föräldrar eller har ni brytit och gjort tvärtom??

Vill bara tala om att jag inte kommer att fälja upp mina kommentarer ovan eftersom jag lämnar forumet.

Jag har funderat mycket på detta,vissa saker sa jag ,så skall jag aldrig göra när jag får barn de har jag inte gjort heller.Jag har medvetet och med stor ansträngning och arbete med mig själv brytit detta.

Sen har jag behållit mycket av det som var bra.

Sen finns det ju självklart saker som man inte vill göra, men som man bara gör ändå.Saker som man irreterade sig på sitter man nu själv och gör.

Kram

#14 jag har märkt att mycket av det min mamma har gjort kommer från min mormor. Jag försöker därför bryta denna kedja.

Vi är för mycket kompisar med våra ungar idag tror jag, vi låter dom vara delaktiga i allt sen dom är små. Lite mer generaler tror jag skulle lösa mycket av våra barns dåliga mående. Jag tror också vi håller på mer idag och känner efter hur vi själva mår och i det då fokuserar på annat än våra ungar. Alla ska iväg idag eller nästan alla ska iväg idag och ta itu med sig själv, vi ska som #17 säger bryta mönster, kanske är inte alltid det svaret på allt att bryta mönster gammal är ändå äldst. SBF igen

#18 skrev:

Alla ska iväg idag eller nästan alla ska iväg idag och ta itu med sig själv, vi ska som #17 säger bryta mönster, kanske är inte alltid det svaret på allt att bryta mönster gammal är ändå äldst.

Jag tror vi göra saker och ting för enkelt för oss ibland. Vi vill gärna ha enkla och tydliga svar och allra helst ska svaret vara detsamma oavsett vilken person (barn) vi pratar om.

Se till individen och möt den i dennes situation. Lyssna med både öron och intuition.

Har vi en massa eget obearbetat bagage så tror jag det blir svårare att hjälpa barnen att arbeta med sitt. Vi ser inte deras träd för vår skog står ivägen.

#6 Vi skall hjälpa till att utveckla deras själar"

Fint skrivet.

#7 De är viktigt att barn blir seda,jag försöker förmedla till dem,att allt är möjligt i livet,att dom skall följa sina drömmar och att aldrig låta någon ta dom ifån dem.

Verkligen bra skrivet.

#8 Man kan inte ge bort något som man inte har

Håller med har själv haft den erfarenheten o det är från kaos till harmoni. Verkligen häftigt.

#18 Tycker det är kanon att känna efter mer hur vi mår än att bara intellektualisera det. Kroppen säger ifrån hur vi mår, men nyckeln till framgång är om vi är medvetet närvarande och lyssnar på våra signaler. Då kan vi känna in andra  lättare, vara lyhörda samt har tilliten till att gränserna vi sätter är för barnens bästa istället för att tycka synd om dom o få dåligt samvete vilket de känner av direkt. Håller med om att ibland är vi för mycket kompisar.

#19 Ja så känner jag också och brukar säga att barn är som små medium de suger till sig allt som kan uppfattas som negativa energier i uppväxtmiljön beroende på personlighet. Visst behöver de gränser och hela nyckeln tror jag är att vi föräldrar accepterar oss själva precis som vi är för det är då allt försvinner om både prestation o krav på oss själva. Kompensationen minskar och vi kan bara vara närvarande i nuet och att barnen blir sedda för den de är och inte för det de gör.

Svårt att ha balans med allt men jag tror på detta och jag vet att det går att förändra för jag har upplevt många som gått från en ond cirkel till en enormt bra relation med barnen. Även jag ;-)

Det jag kan känna är att redan vid graviditeten överförs det känslomässiga från Mamman till barnet. Detta har jag själv upplevt samt sett i mitt jobb inom förskolan hur detta påverkar om föräldrarna ej är närvarande o har istället fokus utåt på alla andra.

Ex En Mamma kommer till förskolan för att hämta sitt barn, barnet spriner iväg o gömmer sig o Mamman har enormt bråttom o är smått irriterad o stressad. Vad händer då med barnet? Vad känner h*n?

Skulle kunna skriva en hel bok om detta men det finns en enormt bra artikel på läsvärt. "Barns känslomässiga smärta" av Miguel Ruiz.

Precis den frågan ställde jag mig när jag blev mamma. Och när min son kom i, vad jag kallar för guldåldern, så visste jag inte alls hur jag skulle bete mig. Jag har temprament… Så jag hittade en metod, som var straffande. -Om du gör sådär så händer det här." Samtidigt var jag i en expansiv fas i min andliga utveckling. Det hände otroligt mycket och då gick det inte ihop inne i mig att straffa mitt barn när jag pratiserade förlåtande och kärlek.

För vad som händer när man bestraffar är att man kan få kontroll över ett visst betende, men inte barnets önskan att hitta på rackartyg. Eller att barnet blir hämdlysten: Vänta bara, nästa gång tänker jag inte åka fast."

Så jag drog nytta av att barn vill göra sina föräldrar glada, att barn svarar väldigt bra till positiv respons från sina föräldrar. Dom sträcker ut sin hand till samarbete och det är upp till oss att ta till vara på det.

Så som jag ser det, så växer ett barns självförtroende när han/hon klarar av att göra saker själv, att lösa sina egna problem. Och JA det är möjligt att vara i en familj där alla blir respekterade och där man inte hackar på varandra.

Respekt kan bara läras ut genom respekt. Man kan inte slå in det eller straffa in det, eller ens hota in det. Och när barn känner att dom blir respekterade av sina föräldrar känner som större respekt för sig själva.

Jag ska ge ett exempel. När vi ska gå hemmifrån, jag är ensamstående, så är det en självklarhet att man plockar iordning på sina saker så det är trevligt att komma hem. Min son, 3 år skulle parkera sin 3-hjuling på sitt rum, men en dörr stod öppen och blockerade hand framfart. Han blev tokarg och dundrade gång på gång in i dörren. Jag var så nära att skrika: Men du har ju stängt den där dörren 100 gånger innan…osv..Men så prövade jag någonting annat. Jag sa: Jag förstår att det är jättesvårt att köra in med cykeln när den där dörren är öppen. Men jag är helt övertygad om att du kan fixa det här så du kan ställa cykeln på parkeringen."

Sen gick jag och fortsatte med det jag höll på med. Efter ine ens 10 sekunde kom han och visade mig. Han hade stängt dörren och cykeln var på parkeringen.

Metoden jag använde här var att visa förståelse för kamp och att låta han lösa sitt problem. Barn är ju så uppfinnelserika så dom behöver inte den vuxnes lösningar.

Ja, tänker man kanske, men sen då? När dom blir tonåringar och när deras livsuppgift är att stressa sina föräldrar? Då måste man väl sätta hårt mmot hårt? Och jag säger nej. Man får en enorm respons utifrån sitt egna kärleksfulla beteende och även när barnen blir tonåringar så är deras föräldrar och deras åsikter fortfarande jätteviktiga.

För det är hur vi hanterar vardagens mindre situationer, hur vi bemöter barnet när han/hon inte gjort det som skulle, hur vi svarar till barnets upp och nergångar som vi bygger en relation och där barnet känner tillit och vet att hela jag är älskad som det kan komma till oss med sina problem. Och då har man en respektfull relation som gör att när dom här stora situationerna dyker upp är lättare att hantera och att barnet känner att det kan komma till sina föräldrar för vägledning utan att bli bestaffade.

En metod som gör att alla inblandade får behålla sin värdighet. OCh som går ut på att bekräfta barnets känslor. För inte förrän man gör det är barnet villigt att ändra sitt beteende.

Det finns böcker som tar upp de olika meroderna och i olika kontexter. Om du har barn, flera barn, vinkling in på skolan, tonåringar. Jag kan varmt rekomendera böckera och jag skriver här nedan vad dom heter och dom kan beställas på bokus.se och adlibris.com.

How to talk so kids will listen & listen so kids will talk ca 130 kr

How to talk so teens will listen & listen so teens will talk ca 130 kr

Sibblings without rivalry- How to help your children live together so you can live too      ca 120 kr

Liberated parents- Liberated childen- Your guide to a happier family ca 150 kr

How ta talk so kids ca learn- In home and school ca 110 kr

Hör gärna av dig om du undrar något. Känner att jag måste sluta nu, har ju skrivit jättemycket!

Återkommer snart! /Sara

# 21 Så fint du skriver! Tack!

Hur kan vi göra som föräldrar för att våra barn skall få en så god självkänsla som möjligt??

Håller med #8 : Man kan inte ge bort något som man inte har.

Barn gör inte som vi säger till dom att göra. Dom gör som vi gör.

-> Älska dig själv