Verkar som din självkänsla är lägre än ditt självförtroende och tyvärr kan jag ej hjälpa dig här i skrift. Det känns meningslöst eftersom jag behöver höra hur du tänker och pratar.

Viktigast är hur du själv känner det.

Det vi tänker blir så när jag läser är det precis som din självbild attraherar det du tänker om dig själv.

Du får jättegärna skriva ett pm till mig om du vill prova på coaching. Det är ej meningen att vi skall gå neråt i en spiral pga tankar för dessa kan vändas om viljan och motivationen finns. Ingen quick-fix men du har oanade krafter som du ej utnyttjar.

Det har vi ALLA.

Hej abbis

Har du hört talas om Lagen om attraktion?

Jag tror inte det är nåt fel vare sig i din självkänsla eller ditt självförtroende. Du tänker helt enkelt på "fel" saker. Om du medvetet börjar fokusera på/uppmärksamma det positiva tror jag att du når allt du vill ganska så lätt.

Lycka till!

Pirjo

Jag förstår hur du känner det abbi, och det är helt rätt det du säger; du får mer mothugg än vad du förtjänar. Men som alla gånger när man har kört fast, trots att man tycker sig ha provat allt för att gå andra till mötes, så ta en koll på dig själv. Är det någoning hos dig själv som du tror att andra kan haka upp sig på? Nu menar jag inte att du har lyckats i ditt yrke, för det är ju en självklarhet att man måste få göra det.

Men hur bemöter du andra människor? Har du redan från början taggarna utåt, för att du är så van att försvara dig..? Eller har du försökt att förstå varför man har skapat regler för stipendier t ex, ( kanske stipendiet är till för att hjälpa dem som inte har kommit lika långt i sin yrkesutövning som du har gjort?), eller upptar du stor plats bland dina kollegor dom gånger du träffar dem..? Jag säger inte att det behöver bero på nåt av det jag räknat upp, men ta en funderare så kanske du själv kan hitta någon vettig förklaring till varför man behandlar dig som man gör.

Men det vet du ju abbi - du är bäst och behöver egentligen inte bevisa det för någon annan - än möjligtvis för dig själv. Kram på dig vännen!

#Tack Ingalena Du och jag har pratat lite förut så du vet lite grann mer om mig.Men jag kan säga att jag inte har taggarna utåt.Dom som möter mig första gången möter en tystlåten iaktagande människa .Jag lyssnar hellre än pratar.Kan man inte tro då jag kan vara väldigt aktivt på tangentbordet*L*Men det är lättare attt skriva än att ta kontakt.Jag är den som hellre gömmer mig i verkstan än står i butiken.Har jag däremot tagit på mig ett ansvar för ett möte kan jag prata*L*Men för den skull inte bli skrytsam och eländig.Ofta får folk fråga vad jag jobbar med eller så är det sambon som sittter och skryter*L*Här i stan så är det mycket ryktesspridning om mig som person då jag inte har något kontaktnät alls! Har gått i samtalsterapi för att se vad det är jag kan ändra på om det är jag som behöver ändra på mig! Det är inte lätt att vara alla till lags*L*

#4 Åhå, men du då förstår jag dig nästan. Vet du, jag är precis likadan. Håller mig för mig själv och gör inte mycket väsen av mig på hemmaplan, men av någon outgrundlig anledning så retar jag gallfeber på folk - åtminstone här i byn. Och vet du varför? Jo, jag är den som avviker ifrån mönstret. Jag går mina egna vägar och vägrar att inordna mig i "gällande lagar". Och har du tänkt på vilken 'makt' en person har, som inte visar vem hon är? Det skapar en osäkerhet hos omgivningen för dom vet inte hur dom skall bemöta mig. Då är det enklaste sättet att tackla en sån person, helt enkelt genom att avfärda henne som ett rötägg. Jag är byns rötägg, bland 'kärringarna' då, men det skiter jag högaktningsfullt i. Dom som känner mig någorlunda är av en annan uppfattning, och det räcker för mig. Jag har också fått uppleva hur det kan inverka negativt på min rörelse, men då hyr jag in mig i stan istället.

Så sent som för ett par veckor sedan när vi skulle ha julmarknad, så fick jag en förfrågan om jag inte kunda bjuda på hyran åt dem som ville hyra bord i min lokal, för att "visa god vilja", som man uttryckte det. Mitt svar blev att jag aldrig någonsin skulle skrapa med foten åt folk som baktalar mig - det är deras problem, sa jag.

Ja känner igen mig helt o hållet abbi, och det kan vara jättejobbigt många gånger, men stå på dig, sanningen kryper alltid fram förr eller senare.  Kramar!

#4,5

Här är en till

Jag bor på en liten (spansk) ö, och jag är annorlunda utlänning, maskulint jobb, ointresserad av skvaller, skryter inte och brukar väldigt sällan sminka mej eller klä-upp mej.

Lite hård draget men ganska sant.

Jag vet att jag själv isolerar mej, det är något som jag ska jobba lite mer med. För det finns trevliga mäniskor överallt, om man kikar lite.

Kram

#5 Du är min tvillingsjäl..Tror inte för en sekund vi är ensamma.Frågan är om vi ska anpassa oss eller som du säger skita högaktningsfullt i skocken*L*

När man som jag driver en liten rörelse på en liten ort så blir det jobbigt att tänka på att le och hälsa på ALLA oavsett man känner igen dom eller ej. Har så mycket konstiga rykten som snurrar i stan så man blir tokig ibland*L*

Det sista som hände för en vecka sen var när jag frågade lite om företagarnas ölpub där dom har möte varje torsdag.Jag undrar så klart om det bara var karlar där då jag själv kanske har mer utbyte av kvinnliga företagare och deras problem.Då svarar en av killarna på mötet vi satt på -Ja men då trivs du väl som bäst!! eeehhhhh

abbis, jag har det likdant!! En katt bland hermelinerna! Nu har de lättare att acceptera mig sedan jag blev sjuk och inte konkurrerar om vare sig jobb eller annat, men nog är det väl lite tragiskt att man inte blir accepterad förrän man är oskadliggjord?! Eller accepterad blir jag väl aldrig kärringarna här i byn, min dotters kamraters mammor, hälsar inte på mig när de möter mig… Så jag förstår precis hur du känner det! jag hade flyttat härifrån för länge sedan om det inte varit för mina stora barn vars pappa bor här. Men sen kanske

Stå på dig!!

#8  Vad ska man göra då? Bli mer "social" eller bli ännu mer en outsider.

Funderat på att flytta men jag tror inte gräset är grönare någon annanstans! Man kan inte vara vara omtyckt av alla det förstår jag. Kanske är man mer omtyckt än man vet men när det är många saker som går emot en då blir det extra tungt.Hur hanterar man sånt? sambon säger att jag överreagerar men hur  får man bort den känslan så att man slipper överreagera!

Hoppis…Mig hälsar man inte heller på när man t.ex  har konkurrerande verksamheter..Blir bara så full i skratt då jag ändå varit längst i stan än många av dom!!Skulle jag flytta blev det väl sura miner av dom etablerade på den orten , hej å hå!

#9 Var den du är abbi. Du skall inte ändra dig för att passa in i någonting som du inte känner dig hemma i. Å andra sidan så är det ditt beslut. Om du tycker att du har mer att vinna på att "anpassa dig" så skall du göra det. Och då menar jag inte att vinna i prestige, eller att vinna "vänner" som har tvingat dig att vara på ett sätt som inte överensstämmer med den du känner att du är - bara för att få deras samtycke. Det skall kännas rätt för dig framför allt, annars blir det en ständig brottningsmatch du får gå med ditt eget samvete.

Dina vänner finns också därute, men det kan ta tid att hitta dem, men riktiga vänner kan vara värda att vänta på, eller hur?

Jag har en känsla av att jag har hittat mina, i och med att jag började hyra lokal inne i stan. Vi har träffats så få gånger än men det "stämde" redan första gången, och då har jag varit utan riktiga vänner i åratal.

#10 Tack Inga-Lena…Några vänner har jag lyckats få trots allt,man behöver inte så många..Får jobba på min självkänsla så kanske allt kommer bli bättre!

Ja jag tror som Inga-Lena. Jag har slutat ta illa vid mig för människor som inte hälsar längre, det är ju inte precis så att jag konkurrerar med andra mammor… så i mitt fall är det knappast konkurrens det handlar om.

Jag har istället gått en annan väg och valt att vara lite extra trevlig och omtänksam mot människor. Inte de som inte hälsar, men andra och de blir jätteglada. Jag tänker att jag ska inte sänka mig till andras nivå och börja ignorera och knycka på nacken utan tvärtom le även om de inte hälsar osv. Det har gjort att jag skapat en kontaktnät som förvisso är ganska ytligt men ändå. Kvinnorna som arbetar i affären här i byn känner mig allihop och jag pratar och är trevlig, bryr mig om och frågar hur de har det vilket gör att jag får en pratstund plus fin service osv.

Jag har gett upp att finna likar, sådana som tänker som jag, vilket innebär att jag håller tyst med mina udda tankar som jag ju har förstått mest förvirrar och gör människor osäkra. Dem tar jag med de enstaka jag har som vågar lyssna och tänka annorlunda.

Jag har oxå bestämt mig för att sluta tänka att det är de andra som är problemet. Problemet är hur jag hanterar mina egna känslor inför andra. De är som de är, det går inte att förändra, det enda jag kan göra är att förändra mitt sätt att reagera på deras ignorans eller vad det nu är. Och det blir mycket lättare när man tänker så.

Detta att känna saker bli rätt i tillvaron kan vara lite svårt.Själv är jag ju hemma på dagarna,efter över 30 år i vården.Har nyss kommit på att jag har gett för mycket av mig själv till min granntant.Blev varnad av flera ger du en finger så……….Men jag ville ju så gärna och det kändes så bra att någon behövde mig.Nu har jag kommit underfund med vad fel det var av mig, så nu får jag tala om på ett sätt utan att såra att jag behöver vara ifred lite med mig själv. Detta med att sätta gränser har jag haft problem med hela mitt liv, det är nog en av mina läxor att lära!

#12 jag säger som dig Hoppfull att många tankar behåller jag för mig själv när man inte delar samma uppfattning etc.Man kan aldrig förändra en annan människa det är sig själv man får börja med……..Min tanke är tycker inte människor om mig som jag är ok då, jag måste få vara den jag är för det är viktigt att insidan och utsidan kommer överens.Visst är det bättre med få riktiga vänner än många vänner man inte känner samhörighet med .Även om jag skriver virrigt är det skönt att få skriva av sig i gott sällskap, kram på er!

Hej,

tänkte jag skulle dela med mig lite av min historia, har själv suttit i samma båt

För ca 10 år sen var jag hos en healer/medium i england och jag tog upp just detta som mitt största problem då. Han tonade in och kallade mig för en "system buster" och sa att det finns vissa människor födda med det som karmisk uppgift. Han förklarade det som att man är född att utmana stagnerade system och alla människor som är emot förändring kommer att reagera negativt, av ren självbevarelsedrift eftersom man per automatik (mer eller mindre omedvetet) för in förändringselement vart man än kommer.

Att höra honom berätta detta hjälpte mig en hel del i den situation jag just då befann mig. Jag är mycket hellre en "förändrare" än en konservativ, även om det är på bekostnad av att vara populär.

Under denna period hade jag också stor hjälp av Byron Katie och hennes böcker och material "the work" som består av 4 frågor och en vändning. det kunde gå till ungefär så här: först skrev jag ner allt om situationen jag var missnöjd med, vräkte ur mig allt på papper, hur hemska alla var, etc. Utifrån det valde jag en tanke i taget och analyserade den med frågorna, utifrån ett meditativt sinnestillstånd:

t.ex. "mina kollegor borde bjuda med mig på festen"

1. är det sant? svar: JA de är dumma och elaka som inte säger till mig också, vi jobbar ihop, jag vill vara med

2. är det VERKLIGEN sant? från djupet av ditt hjärta, kan du bestämma vad de ska göra? svar: nej. de gör det de gör, genom att vilja att de gör annorlunda slåss jag mot verkligheten

3. hur känns det när du tror på påståendet? svar: det känns tungt i kroppen, en spänning i bröstet, mkt obehagligt

4. hur känns det om du prövar att släppa påståendet? svar: helt lugnt!

slutligen: vänd på tanken:

"kollegorna borde inte bjuda med mig" (ganska sant, mer sant  faktiskt, så såg verkligheten ut, och faktum är att det blev ganska bra, istället för att vara på en stökig krog fick jag en skön kväll hemma med mina barn och ett skönt bad…)

eller "jag borde bjuda mina kollegor på fest" (hmmm, också på sätt och vis mer sant, faktum är att jag inte bjudit ngn av mina kollegor på ngt alls, vi känner inte varann, de kanske tror att jag inte vill umgås med dem)

eller "jag borde bjuda mig själv på fest" (åh, helt sant, om jag istället för att gråta för att de inte bjöd mig verkligen bjuder in mig själv och älskar mitt eget sällskap, då är ju allt bra!)

Ja, ungefär så kan en undersökning av tankarna gå till. Jag såg i ett tidigare inlägg skrev ngn om hur tankar kan ställa till det, är helt överens, det värsta vi kan göra är att tro på våra tankar. De är ok bara vi tar de för vad de är, illussioner som passerar genom sinnet, sanningen är någon helt annanstans. Byron Katie har en jättebra hemsida: www.thework.com

Hon håller också underbara kurser, som tyvärr är jättedyra…

Det som jag också kom fram till under den här perioden var att det inte finns några genvägar, man måste hela och läka sig själv, på djupet. Ju mer medveten jag blev desto mer kunde jag se vad människor reagerade på i mig, och mer och mer tacksam att de faktiskt reagerade så jag fick en möjlighet att se saker och rätta till det.

Visst, åh ena sidan min rättighet att vara mig själv, å andra: vad är "jag" egentligen? Min upplevelse av mitt jag under denna tid var till största del en uppsättning dysfunktionella tankar och känslor, så länge jag identifierade mig med det fungerade jag inte. När jag började kliva in mer och mer i mitt högre jag började också omgivningen behandla mig mer och mer positivt.

Men den resan är lång, åtminstone blev den det för mig, många år med djup terapi, först psykodrama, sen ISIS (inner space interactive sourcing, utvecklad vid meditationsskolan Clairvision), kombinerat med alternativmedicinska behandlingar (ett hormonsystem i obalans underlättar inte ens relationer…)

som sagt, för mig en lång resa men värd varje sekund : )

önskar alla andra lycka till med sina!

#14 Mycket klokt och läsvärt…Det sista med hormonsystemet kan vara en av mina problem då jag förmodligen är i klimakteriet just nu*L*

#14 Verkligen tänkvärda rader du skriver eva2005 - känns skönt att läsa.

#15 abbi! Vi är "system busters"! Där har vi förklaringen!

#14 verkligen intressant! Det har jag aldrig hört talas om men det känns ungefär som att saker faller på plats när jag läser om att man kan ha en sådan karmisk uppgift! Underbart!