Det är nödvändigtvis inte sant… det beror nog mer på individerna än människor generellt..

Jag själv är inte rädd för döden, men känner mig ytterst osäker på höga höjder..

Fast jag kan tänka mig att det stämmer rätt bra på urmänniskan eller människor som inte sysslar med PU:p

#1 Jag är inte heller rädd för döden. Men visst är jag rädd för att bli avvisad eller att möta någons vrede. Det här kan vara en förklaring till varför jag är rädd för det.

Tänkvärt.

Har aldrig funderat så mycket på frågan. Vet inte men vi ska ju alla dö så det är väl bara en tidsfråga. Sen är vi ju tillbaka snart igen. Är vad jag tror iaf.

#3 #4 Visst är tanken intressant. Vi är trots allt biologiska varelser och styrda av det. Något som vi tycks glömma av i ett modernt samhälle. Flocken är viktig för oss.

Vad är döden? Allting förändras ju hela tiden. Så egentligen dör vi hela tiden. Och födds på nytt hela tiden . Så kanske är vi rädda för förändringen. För det betyder ju att det inte finns nån trygghet. Ingenting "fast".

Let gå säger dom andliga. Byter man perspektiv och börjar se förändringen som någonting positivt förändras hela ens bild av livet. Ååå så fint allting är! Nytt och oförstörd. Spännande och glädjefylld.

"Döden är inte motsatsen till livet. Livet har ingen motsats. Motsatsen till döden är födelsen. Livet är evigt." ~ Eckhart Tolle

Jag har alltid påstått att jag inte är rädd för döden utan ofta sett den som en vän och utväg om allt blir för jobbigt.

Men efter att en god vän till mej som också tänkte som jag dog i cancer så har jag förstått att så enkelt är det inte.

Ibörjan av sin sjukdom så sa hon att det viktiga var att inte ha ont och gjorde det för ont var det bättre att få dö.

Men när hon förstod att hon antagligen skulle dö så  klamrade hon sej fast i livet och det viktigaste var att leva. 

Det är väl så att vi inte kan uppskatta vad vi har för ens vi förlorat det…

#5

Att jag har haft det jobbigt nu ett tag kan nog bero på att jag är mer ensam nu än förut.

#7 Jag uppskattar livet, men, för att uppskatta livet måste man acceptera döden?

För att leva måste man dö, och för att dö måste man ha levat?

Intressant ämne så här efter en kurs i mediumskap, som egentligen är att lära sig prata med "de döda" - dvs. de som lever fast på ett annat sätt…

Döden finns egentligen inte som jag trodde, för döden är bara en passage till en annan livsform… en annan energivibration kanske jag skulle säga!

Att ha fått kontakt med s.k. döda människor har gjort att jag inte längre är rädd för döden - om jag ska vara rädd för något i dess gränsland så är det i så fall lidandet före döden… och då kommer döden som en befrielse :-)

Har inte Elisabeth Kubler-Ross skrivit en bok som heter "Döden är livsviktig"…?

Kram Rickard

#9 Undrar om det inte är ett val man gör, att dö eller gå vidare?

#10 - Samma sak för mig; dö=att gå vidare.

När det kommer till valet kan vi nog göra det valet - för det sägs att när indianer kände att det var dags gick de bara ut i naturen och dog… Men jag tror att det blir som nämns här ovan att när vi inser att livet ebbar ut så kämpar många in i det sista för att överleva "döden"…

#9 Elisabeth Ross kallades dödsdoktorn och startade Hospiceverksamheten. Jag har läst en bok av henne som heter Livets Hjul. Hon säger också att döden inte finns.

Nu har jag slukat en bok som heter "I trygghetsnarkomanernas land" så fruktansvärt intressant. Boken är skriven av en psykiatiker. Samma grund som jag skrev i trådstarten. Han menar att vi är så rädda för döden att vissa av oss till och med tar livet av oss

#12 - Jösses säger jag bara  Så rädd för döden att man tar livet av sig… låter ju helt befängt, därför är det säkert sant!

Har du läst boken "Lögnens folk" av Scott M. Peck (han som skrev böckerna om den smala vägen). Även han psykolog eller nåt sånt… Den tror jag du också skulle gilla, om du får tag i den.

Kram Rickard

När jag var ung så var jag rädd för döden men idag är jag inte alls rädd men jag vet inte hur jag reagerar när jag ligger på min dödsbädd. Däremot kan jag känna att det finns en rädlsa för att bli övergiven somnär man var liten. Den känslan infinner sig när man skall föreläsa och de gjorde en undersökning på vad folk var mest rädda för mellan föreläsa eller döden. Det blev fler Rädslor för föreläsa.

Tror den känslan med att inte duga som man är kommer fram då och kan förknippas med övergivenhet.

Har inte Elisabeth Kubler-Ross skrivit en bok som heter "Döden är livsviktig"…?

Jo det har hon och den är kanon bra. Låna den om du kan.

#13 Den boken får jag kolla upp. Det låter som något för mig.

I tryggehetsnarkomanernas land, borde alla svenskar läsa. Det här helt sjukt hur vi blir reglerade för att skapa trygghet, något som slår över och blir till otrygghet ångest och oro för allt. I sverige får man inte ens dö. Vi har nollvision. Det är bara det att döden alltid är hundra procentig.

Nu läser jag "Livet efter döden" av Deepak Chopra

Vilken intressant tråd. Jag har lärt mig efter att stått inför döden ett par ggr pga sjukdom att överlevnadsinstinkten är väldigt stark. Jag tror också att man måste lära sig att acceptera döden för att kunna leva fullt ut. Allt man inte vet kan verka skrämmande och det är väl därför så många av oss söker svar. Det man inte får glömma är att leva här och nu.

Jobbar i vården och det är slående att se hur harmoniska människor är när de somnat in. Det blir otroligt fridfullt och stilla. Har även mött patienter som haft nära döden upplevelser och det är slående hur likaalla beskriver det.

Vad kul med en massa bra boktips!

Jag har också arbetat inom vården. Bl.a har jag arbetat med barn nio år- två år på en allvårdsavdelning för barn(ortopedi,krurgi,medicin,onkologi)och sju år på en neonatal intensivvårdsavd. Därefter har jag en tjänst på ortopedkliniken. Jag har sett döden i många former. Jag kan i vissa fall tycka att döden för en del kan komma som en omfamning efter en lång tids plåga, men oftast att döden är orättvis, slumpmässig,plågsam. Det är en villfarelse att döden är ett lugn och att den det drabbar är beredd. Oftast är den bara ett grymt avslut på en hjärtslitande kamp att överleva.

Detta ni skriver om är intressant.Jag är inte rädd för döden, för ingen kan ta ifrån mig att vi har ett liv efter detta.Däremot är jag rädd för smärta och hur det kommer att vara innan, alltså på vilket sätt jag skall dö.

Vad det gäller Elisabeth Kubler-Ross har jag läst båda böckerna som är att rekommendera.Har också läst en bok som heter " De döda lär oss leva " kommer inte ihåg författarens namn ( har boken utlånad )den handlar om hur patienter behanlas i livets slutskede på ett sjukhus i Frankrike, det är en mycket fin och gripande bok.