Jag håller helt med om detta!

Så jag slog upp ordet avundsjuka och fick det förklarat med följande ord:  missunnsam, jalu, ogin, svartsjuk, avundsam, avis, lack, sotis, svartis Så kanske måste jag börja använda något annat uttryck än avundsjuka eftersom jag precis som du inte är missunnsam utan mear känner den där känslan: tänk om det kunde hända mig med!

Vad förslår ni andra att man säger att man är då?

Så bra, där ser man att vi kan även få persolig utveckling genom att köpa mjölk. Vilken ide detta ger mig ;-)

Har vi inte alla detta i oss?? Jag kan också känna som er ibland, men detta vill ju jag också ha/uppnå. Den där känslan att det knyter sig en liten stund i magtrakten. Då funderar jag vad var det jag tänkte nu? Vad kan jag lära mig av detta?

Så länge vi är sanna kan vi utvecklas och det ser jag som en enorm styrka ;-)

Jag känner svartsjukan, men låter den aldrig komma ut.. Precis som med alla känslor kan man kontrollera dom=)

Men det knyter sig inte alls i magen på mig utan jag känner bara ååhh, jag vill oxå :)

Däremot kan jag ibland känna mig väldigt ledsen över att jag inte lyckas. Om man arbetar så hårt i så många år utan den typen av framgång medan polarna liksom bara ramlar in i det (och jo, jag menar att de just gör det, utan ansträngning)så kan det kännas väldigt tungt och motigt och ibland ganska meningslöst.

#4 Sant… Det är jobbigt..

#4 Jag är nog aldrig avundsjuk för att jag INTE lyckas. Jag blir däremot avundsjuk på människor som oavsett vad de råkar ut för vad slags nederlag, så lyckas de behålla sin optimism. De lyckas alltid vända något dåligt till något bra till slut.

DET skulle jag med vilja! Oj, jag sumpade en arbetsintervju MEN jag fick i alla fall vara hemma med barnen idag, t ex…. Sedan är det ju så att dessa människor med optimism ofta också lyckas med vad de tar för sig. Är det inte så?

Så är det kanske, jag tänkte mer på folk som inte är ett dugg optimistiska, snarare tvärtom, och ändå så bara flyter deras liv och de får det ena och det andra bara av att de existerar liksom.

Jag menar nu bara att när man själv sliter som en liten röd gris för att vara en bra människa (omtänksam, miljömedveten, generös osv osv), utvecklas och ta ansvar för mitt liv men möter i princip bara det ena nederlaget efter det andra medan för andra som lever som parior och utnyttjar systemet, vabbar med friska barn, skiter i att sopsortera, utnyttjar allt och alla bara flyter fram i livet. Då får jag ibland en känsla av att det är oerhört meningslöst att ens antränga sig!

#7 Aha, ja, det är ju skit, rent ut sagt. Men jag undrar om de mår bra av att leva som de gör inombords… Det måste ju kännas gott i själen för dig att du försöker, även om det är otacksamt emellanåt?

Jodå, annars hade jag väl lagt av :)

Ärligt talat så tror jag att de bara njuter och anser att det är deras rättigheter att leva så där! De gillar att tala om det med trots att de vet hur jag anstränger mig och ändå bara har otur.

Men men, jag kommer knappast att förändra mig (försämra mig) för det :)

Hittade en gammal tråd om avundsjuka som jag själv startade..

Om ni har barn blir de avundsjuka på varandra och vad tar det för uttryck? Vad gör ni åt saken, dvs hur hanterar ni era barns avundsjuka (eller om det är ren o skär missunnsamhet ) En fråga så här när julen kommer närmare.. Och hur barn/ungdomar jämför med vad de fått… Hur kan vi låta barnen bli trygga i sig själva utan att kanske jämföra och må dåligt för vad man fått/inte fått?

hm.. jag har väldigt svårt för avundsjuka,.. känner nog aldrig så,. snarare glädje över om andra lyckas el. har det bra etc. .. intressant..

#10.. pratar jättemycket o ofta med barnen om att glädjas och känna glädje för andra..