Jag tror inte att vi på riktigt har förlåtit, om det poppar upp i olika situationer. Jag tror att när man har släppt taget om det, så dyker det inte upp mera (annat än som ett vanligt minne, utan medföljande känslor).

För mig är bearbetning något som hjälper mig att sedan släppa taget om det, medan ältande är när jag har fastnat i det.

Det jag pratar om har jag släppt men eftersom det har hänt går det ju inte att utradera utan det kommer tillbaka som minnen. Sen håller jag inte med dig om detta med att inte ett vanligt minne framkallar några som helst känslor för det går de. Men om man däremot reagerar på de negativa känslorna, då är man inte färdig.

Jag pratar även om en väninna till mig som tick till psykologen i fem år, en gång i veckan. Hon gjorde bara uppehåll till jul och nyår och till semestern. Hon menade som så att varje gång hon hade varit hos psykologen så mådde hon dåligt när hon gick hem eftersom hon måste dra fram all det där negativa skiten.

Jag frågade min väninna om hon aldrig hade funderat på att sluta gå till psykologen eftersom det uppenbart inte var nyttigt för henne och dessutom praktiskt omöjligt för henne att glömma och förlåta. (Hon hade blivit orättvist behandlad och fick ta hand om sina två småsystrar fast hon bara var några år äldre och mamman hade lite problem då och då med olycklig kärlek.)

Som tur var (enligt min åsikt) så gick psykologen i pension och väninnan var tvungen att vara utan psykolog om hon inte ville ha tag på en annan och det ville hon inte efter några veckor. Då hade hon nämligen märkt att det där som hände i barndomen försvann längre och längre bort för varje vecka och väninnan fick ett nytt självförtroende.

#0 "När släpper man taget på rätt sätt? För gör man inte detta så kan man lätt hamna i ett ältande som inte är till någon som helst nytta eller glädje."

Jag uppfattar det som att när man väl släpper taget, så är det inte ett agerande, inget man aktivt gör för att man bestämmer sig för det, s a s.
Att till fullo släppa taget om något som hänt kommer när man inte längre identifierar sig med händelsen, med minnet av den.
Det är då bara ett minne av något som hände. Det som har hänt, har hänt, man bekymrar sig inte över det längre. För det har inget med nu att göra, inget att göra med vem jag verkligen är.

Jag ser Livet som en film eller skådespel eller en dröm för den delen. Livet (filmen, drömmen) rör sig ständigt och olika händelser manifesterar sig framför oss, försvinner och så kommer andra händelser, andra situationer eller scener. Varje händelse är inte separat utan allt är en flödande helhet.

Allt detta betraktas/bevittnas från stillheten vi är, från det som aldrig förändras. Vi är åskådaren av filmen, oss själva inkluderat, som förstås också ingår i filmen ur denna synvinkel.

När vi håller fast vid vissa händelser i filmen/drömmen och identifierar oss med dem, så skapar vi problem.
Denna identifikation gör att liknande händelser verkar manifesteras i våra liv, vi/universum skapar dem på ett omedvetet plan kan man säga eftersom vi drömmer vår egen lilla dröm i den stora drömmen. Våra drömmar skapas utifrån vad vi tror på och håller fast vid.
Karma är ju orsak och verkan och tills vi bryter karman, så går vi runt i en cirkel.

Att bryta karman är att vakna upp ur drömmen. Då ser man att inget är personligt, att saker händer som en del av drömmen, av skådespelet.

Innan man kan se detta så kan kanske terapi vara till viss hjälp för vissa. Det kan hjälpa en att hantera drömmen lättare kanske. Terapin ingår också i drömmen, skådespelet.

Det hjälpte mig lite grann tidigare, terapi. På så sätt att jag kunde leva lite lättare med de smärtsamma minnena, för en tid, innan de kom tillbaka i andra situationer.

För eftersom jag då fullständigt identifierade mig med minnena, med denna kropp och det vi kallar självbild och ego-personlighet, så var det egentligen bara lite smärtstillande medicin eller plåster på ett sår som aldrig läkte under ytan.
De kanske tillfälligtvis lindrade vissa av symptomen, men aldrig själva grundorsaken som var det som utlöste symptomen - grundorsaken är identifikation.

Ska man verkligen "släppa taget" och nå sann förlåtelse, så behöver man vakna upp. Man behöver se att inget är personligt. Att det inte finns och aldrig funnits något att förlåta.

För vem är det som vill släppa taget? Det får man titta närmare på i sig själv först.

Kram Gilla!

Tunrida!

Jag kan inte se mitt liv som en dröm. Eftersom jag lever då deltar jag i mitt eget liv och är inte där som en betraktare av en film - förstår inte riktigt vad du menar där.

Det som har hänt och som är lagrat i min minnesbank (de celler som fortfarande är aktiva i hjärnan *fnissar*) finns ju där som minnen utan att jag identifierar mig med dessa händelser. Det som hände för 40-50 år sedan är ju inget som jag identifierar mig med idag. Jag kan med all säkerhet säga att jag hade reagerat helt annorlunda idag beroende på personlig utveckling och erfarenhet.

Jag är medveten om vad som hände i min bardom och ungdom som fick mig att bli på ett speciellt sätt, vilket gjorde att jag gick i väggen. Men allt detta har jag bearbetat och accepterat och förstått sammanhangen med. Själv känner jag det som jag är "färdig" men vet ändå att det kan dyka upp skuggor från detta då och då, då jag för ett ögonblick kan reagera utifrån mitt "gamla jag" men då jag blir medveten om detta så faller allting på plats igen.

Kram tebax

#4 Jag förstår helt och fullt din syn också och tack för att du delar med dig. Inga problem, det är ju inte meningen du ska köpa vad jag säger.

Jag berättar min upplevelse och jag kan se att metaforen/liknelsen med livet som en film eller dröm, inte går att förstå med sinnet. Den är menad att tala till det djupare inom oss. Som alla metaforer är.

Jag gillar att använda metaforer/liknelser just för att de kan peka mot det som vi inte kan förklara eller beskriva med ord.
Det som inte kan förstås intellektuellt utan är mer en inre intuitiv förståelse.
Metaforer är som frön som kanske landar i hjärtat och förstås därifrån.

Att se livet som en dröm/film är enligt min mening lätt att förstå intellektuellt.

Tänk bara… mitt liv min verklighet är helt säkert annorlunda än ditt. Annorlunda än någon annans. Så.. vems är den sanna?

Mitt liv min verklighet är inte likadan idag som det var igår. Kommer inte att vara likadan imorgon. Så… var är sanningen?

Mitt liv har varit jobbig men är inte det längre. Vad hände? Jag ändrade det. Så… hur sant var det då, hur sant är det idag?

För mig är mitt liv en dröm en illusion. Men inte vilken illusion som helst. En storslagen skapelse. Ett konstverk. Och det är jag som väljer hur jag vill se. Med hårda ögon eller med mjuka ögon.

"Jorden snurrar runt sin omloppsbana för Dig. Oceanerna stiger och sjunker i ebb och flod för Dig. Fåglarna sjunger för Dig. Solen stiger upp och går ner för Dig. Stjärnorna gnistrar för Dig. Allt det vackra du ser, allt det underbara du upplever, alltsammans finns där för Dig. Se dig omkring. Ingenting kan existera utan Dig. Du är herre över ditt universum." ~The Secret

Det som är omöjligt att förstå intellektuellt är att jag är den vita duken…

# 6 - Det var ju fina ord men det kanske inte riktigt hörde till frågeställningen i denna tråd.

# 7 - Hej. Ber om ursäkt. Tack för att du påpekar det. Skall tänka nästa gång.

/Pirjo

# 8 - Ingen fara

Det är lätt att halka över på ett annat ämne. Har själv gjort detta ett antal gånger och kommer säkert att göra igen .

Kram Gilla

Var går gränsen mellan bearbetning och ältande?

För mig är ältande när jag kör om samma sak gång på gång i mitt huvud och jag inte kommer vidare. Det är när jag hela tiden fastnar i det negativa i händelsen.

Bearbetning är för mig när jag kan se på en händelse och ta fram både det positiva och det negativa, men inte låta det negativa styra det jag gör resten av mitt liv. Jag kan se händelsen från flera olika perspektiv och främst kan jag se vad jag behövde lära mig av händelsen.

Ibland kan en händelse skapa flera olika aspekter som behöver bearbetas. Dessa är det inte alltid säkert att man kan bearbeta samtidigt. Det är som om händelsen skapat effekter på flera olika nivåer och dessa bearbetar man vart efter man når den nivån och är redo.

Jag tror att det är så här. Jag upplever en händelse som triggar igång ett gammalt undanstoppat och olöst problem. Jag ser varför denna händelse får igång mig och jobbar på olika sätt för att befria mig från det (samtalsterapi, bokläsning, egna tankar etc.).

Men… jag gör det bit för bit, eftersom jag inte mäktar med att lösa hela problemet på en gång (kanske inte har de rätta insikterna för att göra det). Så jag bearbetar problemet om och om igen, tills jag en dag har kommit så långt i mitt bearbetande att jag kan släppa det för gott! Ungefär som att plocka ut sticka för sticka i handen när jag har fått en massa på en gång - varje sticka lindrar smärtan en bit, men det är först när den sista stickan tas bort som såret helt kan läkas…

Att älta innebär för mig att hela tiden traggla om samma sak - dvs. att inte bearbeta något alls (som att bara klaga över alla stickorna i handen, men inte plocka ut en enda)!

Kram Rickard

# 10 - Det där med skillnaden på älta och bearbeta tycker jag du beskriver bra. Man kan alltså bearbeta vissa händelser och upplevelser igen och igen utan att man ältar så länge man kan se en positiv utveckling och/eller ny aspekt varje gång. Det där kan jag känna mig trygg i för då behöver jag inte bli rädd att jag misslyckats i min förra bearbetning. Jag kanske bara behöver se det från ett annat perspektiv eller ett tredje.

Och fast man tycker att man har stoppat undan och är färdig så kanske det behövs lite "finjustering" - eller några stickor till som ska dras ut - som jag inte hade lagt märke till.

Kram!

#12 - Helt rätt!

Jag tycker inte heller man ska känna att man inte lyckats om man inte kan släppa på det på en gång. Ibland tar det lång tid att bli av med alla "stickorna" och om smärtan har varit intensiv i början så lägger man inte lika lätt märke till dem när man har avlägsnat en del "stickor" - men blir varse dem när man råkar beröra stället där de återstående sitter kvar…

Så länge du ser att du går framåt handlar det inte om ältande - även om din omgivning kanske skulle tycka det!

Kram

Gränsen mellan att älta och att bearbeta är nog väldigt induviduell, jag själv brukar Älta tills jag tröttnar på det:p Då kroppen säger "Nej, inget mer av den skiten"..