Om vi nu redan ÄR det vi söker, vad har lärt oss att söka det utanför oss?

Varför VET vi inte redan om det? Varför ÄR vi inte redan livet?

#1 Bra frågor ikna! Vad tror du själv?

Det vi är, det ursprungliga odödliga oändliga, manifesterar sig genom olika kroppar, olika former.
Sedan börjar det identifiera sig med just den kroppen och skapar en mental bild av "mig". En identitet formad av tankar som vi tar som sanning.
Vi klamrar oss fast vid tankar som kommer och tror att det är "jag". Vi investerar all vår energi i denna mentala självbild och identitet och har glömt vad vi är.

Så svaret är identifikation med form (tankar, känslor, kropp, minne, händelser). Detta börjar ske någon gång i barndomen och kallas prägling. Medvetandet präglas.

Vi värnar identifikationen av "mig som en separat individ, en person", vår bild av vad vi tror vi är och det hindrar oss från att se klart.
Vi upplever att vi måste skydda oss, skydda vår bild mot andras bilder och vi tar allting som händer personligt, eftersom vi är övertygade om att det verkligen existerar en person som lever i denna kropp.

Men gör det verkligen det?

Jag vet inte… det finns ju en anledning till att vi har ett ego… att vi har ett själv… Det är väl klart att vi är separata individer?… Att vi måste  finnas i dessa kroppar…

Präglingen under barndomen måste väl till, hur ska vi annars kunna skydda och lära våra barn att ta hand om sig själva? Skulle ett barn kunna växa upp utan ego, utan själv? Skulle ett barn kunna bara vara?

Om vi inte kan ha sanna tankar, vad är då sant? Om vi inte hade tankar, hur skulle vi då kunna leva?

Tankar kommer och tankar går, känslor kommer och känslor går, men kan vi vara utan dem?

# Dessa frågeställningar och funderingar du kommer med är jättebra. Det är bra att vara ifrågasättande, vi ska ju inte bara svälja något någon säger.
Men det är så himla viktigt att vi också vågar ifrågasätta våra egna tankar och föreställningar, vad vi tror på och antar om oss själva och livet…

För allt det du beskriver i inlägget är dina präglingar, detta är inlärt och något alla lär sig. Så därför ser du världen som du gör, du ser bara separata individer för du ser bara olika former, olika kroppar som ser olika ut. Därför måste vi ju vara separata.
Men är det verkligen så att vi är separata individer? Undersök detta. Utmana dina egna föreställningar och se efter djupare…

Likaså dina andra tankar kring detta. Undersök om de innehåller sanning.

Vi tror nämligen att vi inte skulle kunna existera utan ett ego, utan det vi kallar personen, jag-personen. Men vad är ego-personen då? Är inte också den något vi fått lära oss att tro på, tro på att den är nödvändig för annars dör vi?

Är det ego-personen som gör att vi andas, att hjärtat slår, att vi kan röra kroppen, blinka, att våra sinnen fungerar utan att vi behöver kontrollera dem och att vi upplever allt vi upplever?

Är det ego-personen (det "lilla jaget" som jag kallar det), som gör detta möjligt? Behöver vi egot och tankar för att kunna somna om kvällen? För att vakna på morgonen? För att äta och dricka? För att uppskatta Livet?

"Om vi inte hade tankar, hur skulle vi då kunna leva?"

Är det tankarna som gör att du andas? Som gör att du lever? Om du sitter i meditation t ex eller upplever ett ögonblick när du är fullständigt ett med något, tankarna verkar försvinna och du skrattar ända nerifrån magen av glädje. Behöver du tankar för det? Och ändå finns du, eller hur?

Om natten när du glider in i djupsömn bortom drömmarna, alltså den drömlösa sömnen medvetandet går in i varje natt, var är dina tankar då? Lever du inte då, trots att du inte är vaken och tänker? Var är egot då? Var är det du kallar jag då? Var är din självbild då?

Tankar och känslor är inte något vi ska vara utan, det handlar inte om det. Tankar som skapar känslor, är en del av sinnet (mind) och sinnet är endast en liten liten del av det stora hela.
När vi tror på våra tankar och tar dem på fullaste allvar hela tiden, så är vårt medvetande uppbundet i ett fragment av helheten. Vi ser allt bara utifrån vad vi lärt oss att se. Prägling.

Fråga dig själv detta:

Vad gör det möjligt för tankar att uppstå?

Är det tankarna som gör att du andas? Som gör att du lever? Om du sitter i meditation t ex eller upplever ett ögonblick när du är fullständigt ett med något, tankarna verkar försvinna och du skrattar ända nerifrån magen av glädje. Behöver du tankar för det? Och ändå finns du, eller hur?

Jag behöver inte tankarna för att existera, men för att klara mig praktiskt i livet behöver jag tankarna. Hur skulle det vara om jag inte "behövde" göra någonting för att leva; jag måste försörja mig, laga mat, inta föda, använda kroppen o.s.v. och till detta behöver jag tankarna.

När vi tror på våra tankar och tar dem på fullaste allvar hela tiden, så är vårt medvetande uppbundet i ett fragment av helheten. Vi ser allt bara utifrån vad vi lärt oss att se. Prägling.

Nej, vissa tankar behövs inte och det är ju något vi kan göra något åt själva, genom att pragla om oss.

Vad gör det möjligt för tankar att uppstå? Förstår inte hur du menar riktigt…

"Jag behöver inte tankarna för att existera, men för att klara mig praktiskt i livet behöver jag tankarna."

Okej, att använda tankarna för att t ex göra något rent praktiskt, som att komma på hur datorn fungerar eller hur man läser en instruktion för att sätta ihop en IKEA-möbel (haha!), är att just använda tankarna/intellektet som verktyg, redskap.

Att kunna använda sitt intellekt på det sätt det är menat innebär att man använder tankar/intellekt utan att vara identifierad med dem.
Jag investerar alltså inte "mig själv" i min förmåga att använda tankarna för att sätta ihop bokhyllan Billy. Jag vet att tankarna/intellektet är användbara för ett praktiskt syfte, som verktyg i den relativa verkligheten av tid och rum.

Jag finner dock att vi övervärderar tankarnas värde, att jag kanske inte alls behöver använda dem till allt jag tidigare trodde…Att något annat lever genom "mig" och visar att jag klarar mig bra ändå för det mesta.

Vad gäller användandet av tankarna då..
Går det vägen, får jag ihop bokhyllan med hjälp av intellektet, bra. Om den rasar ihop när jag satt samman den, helt okej.
Oavsett utgången är det inte personligt för mig, jag tar det inte som ett personligt nederlag - för då hade jag trott på en tanke som sagt något i stil med:
"Jag har misslyckats, fy vad dålig jag är på detta, nu är allt arbete till ingen nytta, usch och fy och urk, att jag alltid ska vara så klantig, jag har tummen mitt i handen!".
Hade jag trott på en sån tanke, ja då hade jag mått dåligt och min självbild/ego hade fått sig en törn. Min självbild hade varit den av någon med tummen mitt i handen.

Så, det är en sak att använda tankar praktiskt i olika sammanhang (alltså sitt intellekt) men en helt annan att vara styrd av tankar, man används då av tankarna, är förlorad i dem och finner sin mentala psykologiska identitet där.
Det är att vara slav under sina tankar. Självklart har de praktisk betydelse men säger inget om vem jag faktiskt är. Inte det minsta.

Ser du skillnaden? Jag tror du gör det.

"Nej, vissa tankar behövs inte och det är ju något vi kan göra något åt själva, genom att pragla om oss."

Okej, visst kan man göra så om man vill. Man kan skapa sig en ny, bättre självbild, helt okej.
Men så måste man hålla även den nya självbilden intakt och investera en massa energi i den, så den inte ramlar sönder. För det är också bara en bild och förr eller senare ramlar alla mentala bilder sönder och måste lagas igen.

Vill man vara sann (dvs vakna upp ur drömmen), så behöver man gå bortom även det. Bortom en självbild.

"Vad gör det möjligt för tankar att uppstå? Förstår inte hur du menar riktigt…"

Haha, nej det är klart för du försöker hitta en förståelse genom just dina tankar.
Men kan du reflektera över att det måste finnas något som faktiskt upplever att det finns tankar öht? Något som lyssnar till tankarna som kommer upp i dig? Vad är det?

Pröva och se efter själv, meditera på saken…

_Vill man vara _sann_ (dvs vakna upp ur drömmen), så behöver man gå bortom även det. Bortom en självbild._

Det är detta jag menar med att prägla om oss.

Haha, nej det är klart för du försöker hitta en förståelse genom just dina tankar. Men kan du reflektera över att det måste finnas något som faktiskt upplever att det finns tankar öht? Något som lyssnar till tankarna som kommer upp i dig?

 Jag kan se att det är "kärnan" som upplever att det finns tankar och även lyssnar, sen är det egot som lever tankarna/identifierar sig med tankarna.

Problemet för mig, är och har varit att jag ofta identifierar mig med tankarna och då särskilt de negativa. Eftersom jag nu blivit medveten om det, kan jag göra något åt detta. Det är, som du nog förstår, inte gjort över en natt.

Du har helt rätt i att jag först letar efter svar i tankarna, trots att jag behöver gå bortom dem. Men för att komma dit, krävs även en tanke, eller hur?

#8 "Vill man vara sann (dvs vakna upp ur drömmen), så behöver man gå bortom även det. Bortom en självbild.

Det är detta jag menar med att prägla om oss."

Okej, jag förstår, ord krånglar till det ibland och vi missförstår varandra.
Vad jag menar är ändå att vi inte ens behöver prägla om något, eftersom det som bevittnar allt även bevittnar en eventuell "omprägling".
Så vad är det som bevittnar? Det som alltid är och som aldrig nuddas av något. Det är som en spegel, som reflekterar allt men som inget fastnar på. Allt sker i detta Jag Är.

"Problemet för mig, är och har varit att jag ofta identifierar mig med tankarna och då särskilt de negativa. Eftersom jag nu blivit medveten om det, kan jag göra något åt detta. Det är, som du nog förstår, inte gjort över en natt."

Det är ju jättebra att du ser detta förstås. Tankar kommer och går och det enda vi kan "göra" är att vila i stillheten i oss och inte ens nudda vid dem. Låta dem vara.
För så fort man nuddar vid tanken så är man fast. Det går så himla fort så man hinner inte ens med, eller hur? Vips är man identifierad.

Men det som är så viktigt att se, är att tankar i sig inte har någon som helst makt eller kraft, de som är luft eller flyktig rök.
De får bara makt genom vår uppmärksamhet och intresse, den energi vi ger dem. Då blir de "laddade" och genast är vi inne i karusellen och upplever energin i kroppen och så lever vi ut en berättelse igen.
Ju mer man vilar i sin inre stillhet i allt man gör, ju lättare blir det att låta bli att nudda vid olika tankar, som tidigare man genast fastnade i.

_"Du har helt rätt i att jag först letar efter svar i tankarna, trots att jag behöver gå bortom dem. Men för att komma dit, krävs även en tanke, eller hur?"
_Gör det? Behöver du en tanke för att vara det du redan är?

Behöver du en tanke för att vara det du redan är?

Ja, det beror på hur man ser på det. Jag hade aldrig kommit fram till detta utan tanken om att det finns ett som redan är. Utan tankarna hade jag heller aldrig förstått att jag identifierade mig med tankarna, som ju var det som gjorde att jag insåg att jag inte ÄR mina tankar.

Och i så fall; vad är det för mening med att vara det jag redan är, om jag inte vet om det, utan hela tiden uppehåller mig i tankarna?

Jag förstår också att med lite mer träning, kommer jag också att vila i min inre stillhet. Som det är nu, har jag för det mesta en berättelse i mitt huvud, men jag lyckas ibland att låta den vara.

Hur gör du själv då? Lyckas du alltid låta dina tankar vara? Oavsett vad som händer runt omkring dig?

#10 Jag kan inte berätta för dig vad det är för mening med någonting. Jag läser vad du skriver och inser nu att ytterligare diskussioner kring allt detta, bara är ytterligare diskussioner som verkar föra oss längre bort från det som är, och som gör saker svårare än det egentligen är.
Vi krånglar till det alldeles i onödan, försöker för mycket!

När jag hade hjälp av Burt Harding via mailkontakt sa han till mig något som jag nu säger till oss båda faktiskt.

Att fokusera på det intellektuella, på orden, på koncepten gör att man bara fastnar i det mentala. Man tror att man når förståelse men sann förståelsen kan inte komma genom det mentala. Sluta intellektualisera. Var tyst. Låt det vara, låt det som kommer komma och gå.

Han sa inte så ordagrant, med andemeningen var sådan i alla fall.

#11 Haha, nej! Det handlar inte heller om det, det finns inte som jag ser det en slutstation att nå. Det finns bara det som är.

Varför används inte ordet själen om "jag är", det är väl lättare att förstå?

De flesta kan väl känna att vi har en klok själ som inte direk tänker men manar oss att gå i rätt riktning bara vi lyssnar. Och att själen är en del av något stort, för mej kärleken. Och kärleken är den stora kraften som kan ändra världen, om vi lyssnar.

Detta är bara mina funderingar

Kram på dej Ikna 

#13 Dina funderingar är vackra funderingar, men ändå bara koncept.

Som jag skrev i #12:

Att fokusera på det intellektuella, på orden, på koncepten gör att man bara fastnar i det mentala. Man tror att man når förståelse men sann förståelse kan inte komma genom det mentala.
Sluta intellektualisera. Var tyst. Låt det vara, låt det som kommer komma och gå.

Vill tillägga detta också som en avslutning:

Släpp alla koncept för ett ögonblick. Låt sinnet vila och ställ frågan inåt, undersök: Vem är jag?

Vilket svar sinnet än kanske kommer med, är fel svar.

Det här att försöka förstå… Jag läste den här texten om nuet:

_"Ah! Underbart ämne! Det här med att leva "här och nu" var länge en gåta för mig. Och det visade sig att jag gick omkring med ett fatalt missförstånd av vad "här och nu" betydde. 

Jag trodde att "att vara här och nu" handlade om att fokusera på den aktuella situationen. Om jag åt middag med familjen så trodde jag att jag skulle försöka att inte vandra iväg i tankarna och börja planera helgen eller oroa mig för jobbet. Jisses! Jag trodde att det betydde att vara närvarande och till exempel lyssna ordentligt på den personen jag hade framför mig och ägna den full uppmärksamhet. Jag trodde att "NU" var definierat som "den aktuella pågående situationen", vad det nu än var, och att tidsspannet för "nu" kunde vara allt från några timmar till några minuter - "nu ska jag plantera blommor under 2 timmar och bara ägna min uppmärksamhet åt det" eller "nu ska jag betala min biljett i kassan och ägna min uppmärksamhet bara åt det skeendet". Det var en uppfattning jag fått efter att ha läst om "här och nu" i tidningar och böcker.

Jag förstod inte förrän någon sa till mig:

- Det som hände igår är dåtid, eller hur? Det som hände för två timmar sen är dåtid. Vet du, det som hände för en sekund sen är också dåtid. Till och med det som hände för en mikro- eller nanosekund sen är dåtid! Likadant är det med framtiden. Du vet inte vad som ska hända ens en nanosekund framåt, för den har inte hänt än och det är inte nuet! Nuet är mittemellan dåtiden och framtiden.
 
Det var då jag började förstå vad "att vara här och nu" verkligen betydde - att nuet är som en tunn hinna mellan då och sedan där inte ens tankar får plats. Nuet är ett ställe av "no-mind", ingen dåtid och ingen framtid. Eftersom tankarna inte finns finns inte gillanden eller ogillanden eller någon typ av bedömning. Allt som finns i nuet är det som är. Rent och klart, utan mina bedömningar av sakernas natur. Det var inte förrän då pengen trillade ner för mig och jag kunde börja uppleva nuet på riktigt.

Jag instämmer i Kristians ord - det är underliga perioder när man hamnar i nuet! =) Helt förunderliga. Det är nämligen det enda som finns om man tänker efter noga. Det är bara nuet som finns. Allt annat är mina tankar om dåtid eller framtid."_

Det jag tänkte var: Nuet - en hinna? Men… det går ju inte att leva i nuet. Det är omöjligt! Ändå var det "en röst" inom mig som "sa": Det går. Och då kom rädslan, fruktan för jag försod att jag inte får plats i nuet. Jag måste "försvinna".

Jag kämpade verkligen. Jag ska vara närvarande!!! Vilket jävla jobb . Tills jag fick nog. Och gick in i hinnan. Det som hände går egentligen inte att beskriva. Jag hittade evigheten. Nuet.

Vad jag vill säga är att det går inte att förstå. Men det går att uppleva.

#15 Tack Pirjo för den berättelsen! Och det är så sant som du säger; det kan inte beskrivas, det måste upplevas.

#16 Tack själv!

Ett klipp med Burt Harding som förklarar bra, tycker jag 

http://www.youtube.com/watch?v=vIDRNSdJc_w