Bra frågor ikna. Kan du svara på dom själv??

#1 Du är klurig du!  

Om jag lever i nuet, så är det synd om mig! Det är ju den känslan jag har just nu! Det är så mycket prat om att man ska leva i nuet…gäller det inte när jag är sårad eller ledsen?

#0 Som Pirjo sa i någon tråd någonstans; vi gör det vi får ut något av (eller något sånt).

Så; vad får du ut av att vältra dig i dessa tankar? Vad är din "pay off"? Varför är dessa tankar så fascinerande?

Och förstås; vem är det som upplever detta? Vem är det som känner/kände sig sårad? Som är medveten om allt, som bevittnar allt som sker?

Se att du är fri - redan. Då ser du verkligen att inget är personligt och att det aldrig har varit det heller. Vad det än handlar om.

Stor kram!

#3 Så jag kan välja att inte känna det jag känner? Behöver jag inte känna känslan, ska jag genast förtränga den, eller ersätta den med en annan tanke/känsla? Att leva i nuet… innebär inte det även att känna våra känslor just nu?

Vad jag får ut av att känna mig sårad? Jag vet faktiskt inte! Men jag vet att jag anser att det finns saker man inte säger/gör mot andra och när jag då drabbas av det, så "fastnar" jag i tankarna kring det.

Vem är det som känner sig sårad? Det är jag! Om det är egot eller jag, det är ju ändå jag.

Om jag ser att jag redan är fri…då är ingenting personligt… ska allting rinna utanpå mig som på en gås?

#2 Vi säger ofta "leva i nuet". Egentligen borde vi säga, vilket är mer korrekt: Du är nuet. Du är NU. Det finns bara detta, enda NU.

Sen händer det saker i detta enda NU och det är det som vi identifierar oss med och håller fast vid.

Vi fokuserar bara på det som händer i nuet. Inte på NU som allt händer i. Därför ser vi inte det uppenbara, vad NU verkligen är och innebär. Att NU är det vi är.

NU är som en himmel och det som händer i nuet är molnen som kommer och går på himlen.
Vi greppar genast tag i och håller fast i molnen och tar dem som själva nuet, identifierar oss med molnen som "jag, mig, mitt" och vill därför inte släppa taget om dem. Trots att de för länge sedan seglat förbi och lösts upp i vinden.

Det som är, det är. Allt förändras hela tiden, molnen kommer och försvinner på himlen.
Himlen förändras inte, den är alltid lika öppen och välkomnande. Lika oföränderlig, evig och stilla bevittnar den alla moln med kärlek. Låter dem komma och försvinna. Himlen störs inte av molnen och identifierar sig inte heller med dem.

Funderingar: Någon gör något mot mig som jag känner mig sårad av… ska jag då ändra mina tankar, så jag inte känner mig sårad… eller ska jag inte ens hinna känna mig sårad… för det handlar ju egentligen inte om mig… eller ska jag känna känslan och då försvinner den efter ett tag…

Problemet är kanske att jag håller kvar tanken kring känslan… flera dagar… för att jag vinner något på det… om jag känner mig sårad och har svårt att förstå varför någon kan göra så… fastnar jag i tankarna och "ser" inte det jag behöver se…

Jag tror inte jag kommer längre med detta i kväll… jag får nog sova på saken…

#4 Nej, när du väl har fastnat/identifierat dig med en tanke-känsla, så är du fast. Du har då inget val. Det finns inget klander, för detta sker omedvetet.

Så, när du fastnat låt det vara så, för det är ju så det är, eller hur. Kämpa inte emot. Bevittna känslan i kroppen, hur den upplevs. Se om du kan få lite distans till den. Låt den få utrymme att vara.

Var stilla. Stanna.

Vem är denna jag som känner sig sårad..det är ingen fråga du ska ge mig ett mentalt svar på, för det finns inget sånt svar.
Undersök istället inåt, meditera på det i lugn och ro.

Vad som händer då, om allt rinner av dig som vatten på en gås är något du själv får upptäcka. Upptäck hur just du upplever det.

#6 Du är alldeles uppe i varv i detta nu och försöker hitta en lösning mentalt, intellektuellt. Du är fast i tankarna som skapade och fortsätter skapa lidande.

Sluta med det. Du finner inte svaret där. Detta säger jag till dig med all kärlek. Stanna upp nu.

#6 jag håller med Tunrida, just nu är du så uppe i varv och så uppe i huvudet att du inte ser hela bilden. Om du stannar upp och släpper tankarna, så att säga landar i dig själv.

Jag har märkt att när jag fastnar i något som hänt mig så fastnar jag i huvudet. Då är jag inte längre i min kropp utan jag är endast i huvudet. Kan jag då stanna upp och fokusera en stund på min andning samtidigt som jag säger "allt är bra", så kommer jag ner i min kropp och kan se det som hänt i ett större perspektiv.

För mig är det så att när jag fastnar i tanken att "så här gör man inte" eller "folk respekterar mig inte" då har jag ofta likställt det som hänt idag med något som liknar något som hänt mig tidigare. Väldigt många gånger är det obearbetade känslor och tankar från barndomen som spökar. För mig blir då händelsen idag en möjlighet att se på händelsen igår, det vill säga jag får "information" om vad jag behöver arbeta med hos mig själv, vilka tankar som fortfarande styr mitt liv och som jag behöver släppa.

Hoppas att jag kunnat förklara vad jag menar och att du förstår vad jag menar ikna.

Kram Camilla

Tack, Tunrida och Millaris för ert stöd! Jag är glad att ni vill få mig att SE och förstå!

Efter att ha sovit på saken, känner jag att jag har släppt dessa tankar, åtminstone för ett tag. Jag släppte dem för att orka ta mig samman, helt enkelt! Jag orkade inte ha dessa tankar och känslor längre! Då kan man ju undra om det är som jag flyr/förtränger känslorna? Eller om det bara är så att jag måste se till att få lite distans till dem?!

Jag kan se ett mönster, att jag i liknande situationer reagerar likadant; jag blir ett "offer". Förr gjorde jag likadant, men då hade jag fortfarande inte "vaknat", så då märkte jag inget! Nu, efter mitt uppvaknande, är det mycket svårare, eftersom jag blir tvungen att ta itu med dessa känslor och tankar!

Jag lever nu i en krissituation, som det står i mitt sjukintyg. Det känns så hopplöst, som om jag inte kan ta mig igenom det! Men i dag har jag bestämt mig för att ändra på det! Jag ska se till att få distans till detta, göra saker som får mig glad. Jag orkar inte känna så här längre!  (det känns svårt att ta mig samman och göra något också, men jag får väl tvinga mig!)

Tack för ert tålamod! Det känns bra med ert stöd!

Kram

#10 This too will pass. Inget varar för evigt, men vi tror lätt det när vi har det svårt eller bra också för den delen. Dom här orden hjälper mig att slappna av när jag får det svårt. Hoppas det kan hjälpa dig också.

#11 This too will pass står nu bland mina affirmationer! Tack!

"This too will pass". Så sant det är. Och hur vet vi att det är så, att allt förändras, att inget vi upplever varar för evigt?
För att vi bevittnar förändringen från det som aldrig förändras. Från det som är evigt. Annars skulle vi aldrig kunna bevittna förändring…

Precis som att om allt vore vitt, skulle inte vitt finnas, vi skulle inte kunna se vitt…
Hur kan du se dina ben röra sig när du går eller se i spegeln hur ditt ansikte börjar få rynkor som inte fanns där tidigare, att din kropp förändrades från barndom till vuxen?

Det måste alltså finnas något i oss som är evigt och oföränderligt stilla, något som kan se allt detta hända, som kan se rörelse och förändring…

Och det är det oföränderliga i oss, det eviga och odödliga som bevittnar och är medvetet om allt som sker och förändras, som är det alla söker efter. Det är friden och friheten. Allt händer i detta oföränderliga.

Ja du ikna … det är så mycket lättare att vara ett offer. Någon annans fel. Om bara… Och varför ska jag ta ansvar när h*n inte gör det. Är det bara jag som ska ändra mig. Är det rättvist??!!!  

Men frågan är ju: Vem är det som lider

Nu, efter att ha gett upp, har jag fått nya insikter!  

I morgon ska jag ta itu med fler saker: innestängda, gömda känslor. Känslor som jag inte har tillåtit mig att känna!